Nordkoreanska soldater som skickades till Ryssland för att delta i kriget mot Ukraina väckte stor uppmärksamhet i fjol.
Drygt 10 000 soldater från Nordkoreas folkarmé skickades till ryska provinsen Kursk för att strida, nästan hälften uppskattas ha skadats eller dödats.
Två soldater som tillfångatogs av ukrainska soldater sa att de inte ens vetat att de skulle till fronten.
Yeongnam Eom tjänstgjorde över tio år i Nordkoreanska folkarmén innan han hoppade av. Han är inte förvånad.
Han beskriver en uppväxt överöst av propaganda och en tjänstgöring som främst liknar slaveri.
– Nordkorea säger aldrig sanningen och absolut inte till sina soldater. Skickas vi utomlands tror vi att vi ska bygga något eller utbildas.
Yeongnam Eom hade själv kunnat skickas utomlands utan information om var, vad, när och hur länge.
– Jag hade självklart åkt. Jag hade inte haft något val.
Bästa landet i världen
Yeongnam Eom växte upp under 1980- och 90-talen i Hyesan, vid gränsen till Kina.
Flera generationer, elva personer, delade ett hus med ett sovrum, vardagsrum och kök, men inget badrum.
Toaletterna var allmänna och bestod av hål i marken. Elektricitet fanns i några timmar per dygn.
En av hemmets väggar helgades de obligatoriska fotografierna på landsfadern Kim Il Sung och hans son Kim Jong-il, som tog över tronen.
– Som barn kände jag mig lyckligt lottad. Jag levde med övertygelsen om att vårt land var bäst i världen, och att vår store ledare Kim värderade folket och barnen högst, säger Eom.
Mångas lojalitet till Kim-familjen svalnade ändå på 1990-talet då mathjälpen från Sovjet upphörde och döda kroppar fyllde gatorna.
Han blir tårögd när han tänker på hur regimen proklamerade landets statsideologi Juche, självständighet och självförsörjning, för att dölja svälten.
– Vi skulle klara oss själva, vilket bidrog till massvält.
Propaganda, hjärntvätt och rädsla
Klagomål och uppror bemöttes effektivt med skrämsel. Varje vecka deltog han i obligatoriska självkritikmöten, där alla måste utföra kritik mot en annan person i gruppen.
Och han tvingades bevittna offentliga avrättningar.
Som motpol fanns propagandafilmer med starka, stiliga militärer som excellerade i kampsport, var skickliga med vapen och hjälpte befolkningen. Som 20-åring såg han fram emot militärtjänsten.
– Jag ville uppnå elitstatus, bli en hög officer och bli medlem i arbetarpartiet.
Eom skakar på huvudet åt sig själv.
– Jag var hjärntvättad.
I sämre skick än hemlösa i Seoul
Yeongnam Eom skrevs in på konstruktionsbrigad 501 i huvudstaden Pyongyang, men hans kompani låg ute på landet.
Militärbyggnaden var ett slags grotta med hål i taket utan elektricitet. Soldaterna bar gamla trasiga uniformer. Skorna hade hål så att tår stack fram.
– De var i sämre skick än de hemlösa som jag ser vid Seouls station, säger Eom.
Hemlösa vid Seouls station bor i campingtält och får mat via soppkök. Nordkoreanska folkarmén fick skaffa mat själv.
Militärträning var det inte tal om. Dagarna gick ut på att driva jordbruk, utan utrustning.
Och de hade ett inofficiellt uppdrag: att stjäla.
På nätterna intog de bönders odlingsmarker och civilas hem och gårdar för att roffa majs, ris, boskap, kläder, utrustning. Allt de fick tag på.
Vi var den så kallade starkaste armén, som skulle hjälpa civilbefolkningen. Men i stället jagades vi av rasande civila som sköt efter oss för att få tillbaka det vi stulit.
Överlevnadskamp
Varje dag var en kamp mot hungern och mot att dö i de jobb de tvingades utföra.
Dödliga olyckor skedde hela tiden. Soldater begravdes i brunnar de grävt som rasade över dem.
De ansattes av malaria, bölder på grund av förorenat vatten och de misshandlades svårt. Inte sällan bröt uppror ut med desperata skjutningar mellan soldater och genomkorrumperade befäl, berättar han.
Samtidigt fortsatte propagandan oförtrutet.
– Den var så effektiv. Särskilt i militären. Jag trodde att eftersom vi har kärnvapen så kan vi lätt vinna mot Sydkorea utan att ens behöva kriga. Och även om det skulle vara svårt trodde jag att vi skulle kunna vinna mot USA.
Efter fem års tjänstgöring vägde Yeongnam Eom 40 kilo. De flesta i hans kompani var undernärda. Många bara övergav kompaniet, säger han.
Då de fick träning i Pyongyang, nära den store ledaren, fick de mat för att minska risken för uppror.
– Men det var knappt någon träning med skjutvapen eller kampsport. Den största delen bestod av att lära sig marschera. Det var oerhört svårt och väldigt tråkigt, säger Eom.
Dödligt slavarbete
De sista fem åren av sin militärtjänst var Eom stationerad i Pyongyang. Kim Jong-il, berättar han, beordrade hans kompani att demolera tre betongbroar för att ta vara på armeringsjärn som det rådde brist på.
– Vi hade varken hjälmar, stövlar eller arbetshandskar. Det var med bara händer och hammare som skulle vi ta ner broarna.
När en balk föll över 20 soldater ringde de ambulans, men fick inte tag i någon bil. Flera dog, några blev av med ben. Ingen fick kompensation från regimen.
Alla jobbsituationer med dödlig utgång var ett ont varsel för Eom, om att ingen skulle bry sig om han dog.
– Olyckor inträffade hela tiden, men vi såg det inte som olyckor. Det var bara så det var.
Slaveri är det ord som känns mest sanningsenligt när han tänker på världens starkaste armé.
– Många gånger önskade jag att ett krig skulle bryta ut så att vi antingen fick äta eller dö, säger Eom.
Ännu sämre ställt i dag
I dag vet Yeongnam Eom att det är ännu värre sedan Kim Jong-un tog över som högsta ledaren 2011.
– Jag minns när våra högre befäl sammankallade oss för att berätta att nu är Kim Jong-un vår store ledare.
Det var 2008. Militären var de första som fick veta att Kim Jong-un skulle ta över efter sin far Kim Jong-il. Detta för att förbereda en lugn tronföljd.
– Jag var då chef för 30 soldater. Och jag märkte hur det blev allt hårdare. Mer strikta regler och mindre mat.
I augusti gjorde Kim Jong-un något väst fann oväntat. I Nordkoreas statstelevision visade en tårfylld Kim Jong-un sin respekt för stupade nordkoreanska soldater, som återvänt från fronten.
Och för fruar och barn till soldater som har dödats i striderna mot den ukrainska armén.
Vad tror du ligger bakom Kim Jong-uns offentliga ceremoni?
– Kim är rädd för soldaternas föräldrars motstånd. För trots regimens diktatur är det mycket troligt att föräldrarna opponerar sig mot regimen. I den nordkoreanska kulturen är familjeband väldigt starka, säger Eom.
Enligt sydkoreanska underrättelser har runt 600 nordkoreanska soldater stupat i strider mot Ukraina.
– Det här är första gången med massiva förluster av det här slaget i modern nordkoreansk historia. Kim inser nog att detta är ett allvarligt problem.
Det har nyligen kommit fram att tusentals nordkoreaner arbetar under slavlika förhållanden vid byggen i Ryssland.
– Det är möjligt att de plockar soldater från min brigad, särskilt när så många skickas till Ryssland, säger Eom.
Vad känner du när du hör om de nordkoreanska soldaterna som tvingas arbeta i Ryssland under slavlika förhållanden? Det påminner mycket om ditt liv som soldat i Nordkorea.
– Jag tycker väldigt synd om dem. Deras situation blir inte bättre, snarare värre. Jag ägde inte mitt liv i Nordkorea. Och nu skickas deras liv dit. Regimen säger upphetsat att vi har den stora ledaren Kim Jong-un och kärnvapen. Men det som inte kommer fram är alla soldater behandlas som om de är helt utan värde.
– Jag blir gråtfärdig av alla byggen och semesteranläggningar som regimen planerar. Jag vet vad det betyder, soldater som slavar ihjäl sig.
Efter tio år i militären återvände Yeongnam Eom till sin hemstad, bara för att chockas över att hans mamma och ena bror hade lämnat landet.
Chansen att bli partimedlem gick upp i rök. Nu var övervakningen på honom. En flyktmäklare som hans mamma skickat försökte övertala honom att hoppa av. Men han stod på sig.
– Regimen säger att oavsett var dina föräldrar är så ger vi dig en chans om du verkligen är lojal landet. Jag var lojal. Jag sökte jobb, men fick inte jobbet för att min familj var förrädare.
Det var till slut det som fick Eom att hoppa av.