Okej, dags att bikta sig. Jag har aldrig varit ett stort fan av inhemsk film.
Mina upplevelser av finländsk film under årens lopp har inte varit särskilt positiva. Med tiden har jag kommit att förvänta mig en ledlös röra av scener som kulminerar i att någon tuff kille står och lipar för att han tycker så synd om sig själv.
Gång på gång kommer dock mina fördomar på skam. Döm om min förvåning när jag såg Stormskärs Maja, en helgjuten inhemsk film där alla element samverkade för att berätta en gripande och saltstänkt historia.
Den är inte heller något isolerat fenomen. Kupé nr 6, Aldrig ensam … listan på de senaste årens filmpärlor kan göras lång.
Men för varje imponerande film jag råkar se så släpps det nya filmer i kalkonserier som Vares eller Klassträffen, så mitt helhetsintryck förblir ändå oförändrat.
Smaken är som baken, allt det där.
Skoningslösa nedskärningar
Nyheten att regeringen tänkte skära ner Filmstiftelsens finansiering med en tredjedel fick mig att tänka om. Dels var andelen så skoningslöst stor. Men framför allt var den totala summan på 7,8 miljoner euro så obegripligt liten.
År 2024 delade Filmstiftelsen sammanlagt ut 23,5 miljoner euro i produktionsstöd till inhemska filmer. Det motsvarar ungefär budgeten för Paul Blart: Mall Cop med Kevin James.
Den kostade 25 miljoner dollar år 2009, vilket motsvarar 35 miljoner euro i dagens pengar justerat för inflation.
Det här torftiga bidraget lyckas den inhemska filmindustrin tredubbla med extern finansiering och slutligen producerar våra inhemska filmbolag ett drygt dussin långfilmer varje år.
I fjol släpptes 13 långfilmer, en av dem var Stormskärs Maja som jag och nästan en halv miljon andra biobesökare såg och berördes av.
Det som jag uppfattat som hastverk var i själva verket ett heroiskt arbete för att upprätthålla en levande inhemsk filmkultur med ytterst knappa resurser. När en tredjedel av grundfinansieringen försvinner är det väldigt lite som blir kvar.
Efter häftiga protester från filmindustrin backade regeringen och meddelade att Filmstiftelsen ”bara” förlorar 5,5 miljoner, eller en fjärdedel, av sin finansiering.
Men det tröstar föga då det fortfarande innebär allvarliga konsekvenser för hela branschen.
De 2,3 miljoner av finansiering som Filmstiftelsen får behålla ska ändå skäras ner någon annanstans inom kultursektorn. Risken finns att exempelvis skådespelarjobb som sparas inom filmen istället försvinner från teatrarna.
”Företagsstöd”
Det är värt att understryka hur liten den här besparingen är, men hur stor skada den orsakar i en bransch som redan kämpar för sin överlevnad.
Regeringen försvarar nedskärningarna med att de vill komma åt de ofta kritiserade ”företagsstöd” som leder till statliga utgifter i miljardklassen varje år.
Men det framstår som ett ovanligt cyniskt och vilseledande ordval. Då ekonomer kritiserar företagsstöd avser de vanligen de frikostiga understöd som årligen beviljas industrikoncerner som Finnlines (29,8 miljoner 2024) UPM Kymmene (29,4 miljoner) eller Outokumpu (20,8 miljoner) utan någon uppenbar samhällsnytta.
Samhällets resurser är begränsade och hur de fördelas är en fråga om prioritering.
Det säger rätt mycket om våra prioriteringar då regeringen är villig att stympa den inhemska filmbranschen för att spara in en summa som motsvarar det företagsstöd som årligen beviljas Vermo travbana i Esbo (5,4 miljoner 2024).
Allt förstärker bilden av Finland som ett före detta kulturland.
Många finländare, inklusive undertecknad, lever fortfarande med självbilden att vi är ett land som understöder bildning och kultur. Men i EU:s statistik hittade man Finland stadigt bland medelmåttorna i kulturens andel av de statliga utgifterna, redan innan de aktuella nedskärningarna.
Eftersom Finland är ett litet land med en liten inhemsk marknad riskerar kultursektorer som filmbranschen att förlora den kritiska massa som behövs för att behålla en kompetent yrkeskår. Nu står de inför en hjärnflykt där högutbildad och motiverad arbetskraft lämnar branschen eller flyttar utomlands.
Om skaparna försvinner är det möjligt att filmbranschen inte längre hämtar sig även om det ekonomiska läget skulle förbättras.
Lasse Garoff är kulturredaktör och har bevakat finländsk scenkonst och kulturpolitik sedan 2014.