SE517197C2 - Adaptiv sektorindelning - Google Patents

Description

20 25 30 35 åantalet 517 197 2 kommunikation till mobilsystemen inom ett givet område av systemet. Varje basstation har flera sektorindelade antenner för att tillhandahålla kommunikation på flera frekvenser.

Antennerna täcker en båge av t.ex. 60° eller 120°, beroende på använda antennmatriser. I GSM- och D-AMPS-system används allmänt sektorer av 120° medan sektorerna i PDC system är typiskt 60°.

En. väsentlig nackdel med sektorindelningsförfarandet är att radiosândtagarna i varje cell är avsedda för speciella sektorer vilka medför signifikanta nivåer av ineffektiv trunkning. I praktiken betyder detta att fler sändtagare kommer att behövas vid varje basstationsplats än för en rundstrålande cell med samma kapacitet. Dessutom behandlas varje sektor i cellen av det cellulâra systemet som en separat cell. Detta betyder att när systemets mobilanvändare rör sig från en sektor till en annan sektor erfordras betydande interaktion för att överflytta samtalet till en annan sektor vilket kräver högre nätverksomkostnader och minskar kapaciteten.

En annan nackdel med sektorindelningssättet är att det också innebär en ökning av hårdvarukomplexiteten eftersom sändtagarna är tilldelade en sektor och därför inte är tillgängliga för andra sektorer. Detta utgör ett stort problem med befintliga sektorindelningsmetoder och -tekniker på grund avsaknad av flexibilitet vad av sin gäller hårdvarutilldelning. Ifall trafiken vid en 'viss tidpunkt är hög i en sektor och låg i annan sektor är det inte möjligt att använda sändtagarna i. de lågt trafikerade sektorcellerna för att öka kapaciteten i de högt trafikerade cellerna.

En styrkanal för allmän utsändning eller "beacon-signal" är ett fundamentalt element i alla cellulâra radiosystem. Varje sektor/cell har en enda kanal för allmän utsändning vilken är n .que ~ o c o nu 10 15 20 25 30 35 517 197 3 tilldelad en enda frekvens, dvs. beacon-frekvens och den sänds från basstationen. Kanalen för allmän utsändning används för att identifiera basstationen till mobilanvändarna som en första station i området eller som ytterligare kanal till den kanalen som för tillfället är i bruk för t.ex. överlämnande.

Den ger också synkronisering och generell systeminformation till mobilstationerna i systemet. Varje mobilstation gör mätningar på signalen på någon eller alla av de kanaler för allmän utsändning som den kan mottaga. Resultat av dessa mätningar kan användas för att ändra basstationerna eller sektorerna.

Det är kanalen för allmän utsändning som används för att meddela mobilstationen den frekvens som används för att kontakta basstationen och som används när basstationen mottager ett inkommande samtal från en mobilstation. Protokoll i befintliga cellulära radiosystem kräver att kanalen för allmän utsändning skall sändas ut sammanhängande över hela cellen. I ett sektoriserat system som används allmänt i t.ex.

WCDMA, GSM eller D-AMPS används också beacon-frekvens för att definiera sektorgränser. I dessa system mäste en frekvens tilldelas inom 'varje sektor för detta syfte. Detta innebär upprepning av beacon-signalens sektor, fler styrdel för varje vilken upptar n-gånger frekvensresurser för en n- sektorplats jämfört med en rundsträlande plats. Dessutom är beacon-frekvenser begränsade till låg spektral effektivitet och det är inte möjligt att använda metoder såsom effektstyrning eller icke-sammanhängande sändning' på. beacon- frekvenser.

Befintliga system 'vilka använder smala strälknippen för att komma i kontakt med mobilenheter mäste då använda flera smala strälknippen för att täcka alla sektorerna i en cell.

Befintliga system med smala strälknippen kan åstadkomma en rundsträlande kanal för allmän utsändning på cflika sätt. En v o ~ u ao ïÉFHWlïflWR“ 10 15 20 25 30 35 517 197 4 lösning finns i vilken alla dess smala strälknippen kan sändas samtidigt. Detta resulterar emellertid i fasproblem, inte endast för basstationen utan också för intilliggande basstationer.

En annan lösning görs genom användning av en extra rundstrålande antenn. Problemet med detta förfarande är att de rundstrålande antennerna har en betydlig lägre förstärkning än en smallobsantenn. För att täcka samma område som trafikkanalerna behöver den rundstrålande antennen en kraftigare effektförstärkare.

En annan tidigare metod utgörs av metoden att ha en så kallad flytande sändtagare pä en sektoriserad plats vilket visas i AU-9475006. Den flytande sändtagaren kan omkopplas mellan olika sektorer och celler som täckts av platsen, beroende på den erforderliga trafikkapaciteten. Den. flytande sändtagaren kan tilldelas olika sektorer/celler som utgår från en och samma basstationsplats, istället för att använda endast en cellidentitet. Den teknik som 'visas i .AU-9475006 löser inte trunkningen av beacon-bärarna och omfattar inte ett antal av fasta sändtagare vilka ej kan kopplas om mellan de olika sektorerna. Ãnnu en metoden att anordna en metod utgörs av basstationsantenn med flera antennöppningar, såsom visas i EP 0795257. Flera strälknippen. finns 'varvid. trafikkanalerna och de allmänt utsända kanalerna delar på samma öppningar och valorgan som väljer de smala strálknippena på vilken den allmänt utsända kanalen skall sändas. Emellertid har fortfarande uppfinningen enligt detta patent nackdelen med att kanalen för allmän utsändning endast kommer att mottagas av en mobilstation 'under en del av tiden vilket leder till andra problem. Ett annat problem härvid är att den visade lösningen endast mottager signaler från en given mobil pä ett IšHYfiFI§N%ÛHï'T 10 15 20 25 30 511 197 ö strålknippe i taget, istället för från alla strålknippena i cellen. Detta kan leda till problem i t.ex. slumpmässig mottagning. Dessutom blir överföringssignalen förstärkt efter en kombination vilket ej är tillåtet i befintliga standarder, t.eX. GSM.

En annan känd teknik är att använda adaptiva antennmatriser, såsom visas i WO 95/09490. En adaptiv antenn innefattar en matris av i rununet fördelade antenner. Signaler mottages av mobilanvändare via matrisen. Dessa kombineras för att utvinna de individuella signalerna från de mottagna superponerade signalerna, även om dessa upptar samma frekvensband. Det är då möjligt att skilja mellan i rummet åtskilda användare genom att använda smala adaptiva antennlober. Användning av dessa smala adaptiva antennlober erfordrar att den positionen, eller närmare bestämt, de bästa rumsfiltren för mottagning och/eller sändning till och frän mobilstationen måste var kända. Den i detta patent visade lösningen använder en bredare antennlob för sändning av viktig information på kanalen för allmän utsändning. Denna teknik medför att signalen sänds i ett strålknippe i den för mobilstationen lâmpligaste riktningen.

Med hjälp av denna teknik med användning av adaptiva antenner kan störningar vid sändning minskas till och med ännu mer än i fallet med sektorindelning.

Det kritiska problemet med att tillhandahålla anpassad täckning i cellen med en allmän styrsignal (beacon-)signalen tas emellertid inte upp i kända adaptiva antenner. Dessutom innefattar ofta användning av antenner ståndpunkt adaptiva enl igt teknikens lrki tekturer med digi tal strålknippeformning, vilket innefattar en hög grad av hàrdvarukomplexitet, dvs. linjära förstärkare, kalibrering, etc., vilket därmed leder till högre kostnader. lï;%ïÜ íšfiïfií 10 15 20 25 30 35 5 17 197 - '1 6 De problem soul behöver lösas kan sammanfattas som. att göra fördelade sändtagare tillgängliga för alla sektorer i en cell samtidigt som störningssituationen bibehålles på samma nivå eller förbättras. Dessutom är nödvändigheten av redundanta beacon-kanaler ett problem som skall undvikas. nsnosönsLsn rön uPPn-Iunrnesn Föreliggande uppfinning hänför sig allmänt till problem förbundna med sektorindelning av celler i cellulära kommunikationssystem, och närmare bestämt till de ovan diskuterade problemen. Medlen för att lösa dessa problem enligt föreliggande uppfinning samanfattas i det följande.

Såsom ovan kan observeras, föreligger det fortfarande ett problem med befintliga metoder att hantera störning i cellulära radiosystem vilka använder sektorindelning såsom t.ex. GSM och D-AMPS. Dessa system mäste allmänt sända runtom sina beacon-signaler över alla sektorerna i. en cell. Allmän utsändning av signalen över alla sektorerna samtidigt leder till fasproblem. Användning av en rundstràlande antenn lider av' problemen med betydligt lägre förstärkning. Metoden med flytande sändtagare löser ej trunkningsproblemen och har större hårdvarukomplexitet.

Således är det ett syfte med föreliggande uppfinning att anvisa ett sätt för att minska samkanalsstörningar i sektorindelade system medan hårdvarukomplexiteten minskas.

Uppfinningen tillhandahåller möjligheten att flexibelt fördela utbredd hårdvara mellan sektorerna hos en given cellplats.

Detta kan vara fördelaktigt när trafiken fördelas olika vid olika tidpunkter under dagen, eftersom alla hårdvarusändtagare till 360 gång vilket ger en jämn övergång har tillgång graders täckning. På samma förbättras störningsreduktionen, från rundstràlande platser till sektorplatser. n n n o n I å H I šliííšï IT? Tälïšñ" ï" 10 15 20 25 30 35 517 197 -' 7 Redundant användning av beacon-bärare undviks också. Vid indelning av tre sektorer behövs tre beacon-bärare medan vid adaptiv sektorindelning enligt föreliggande uppfinning är det endast nödvändigt att fördela en beacon-bärare för den allmänt utsända vågen för varje cell istället för en för varje sektor.

Dessutom är det möjligt att kombinera olika antennmönster genom formning av den täckningen, som platsen ges, till vilket allmänt önskat tâckningsmönster som helst.

'Diversitet i nedlänken kan också uppnås genom att anordna överlappning av okorrelerade antennmönster.

Fastän uppfinningen har framlagts ovan, definieras sättet enligt föreliggande uppfinning i det bifogade kravet 1. Olika utföringsformer definieras sedan i de beroende kraven 2-17.

KORT FIGURBESKRIVNING Föreliggande uppfinning kommer nu att beskrivas mer detaljerat med hänvisning till föredragna utföringsformer av föreliggande uppfinning vilken endast ges som exempel och visas i de medföljande ritningarna i vilka: Fig. 1 är en schematisk bild av en konstruktion av sändtagare enligt föreliggande uppfinning.

Fig. 2 är en schematisk bild av ett cellulärt tâckningsområde av standardtyp. 3 är en schematisk bild Fig. som visar ett oregelbundet cellulärt tâckningsområde.

Fig. 4 är en schematisk bild av en konstruktion av sändtagare i vilka en beacon-signal kombinerats till sektorantennen. n o ø o »v lï fiïfßšïÉi “ 'ï *l f íí Ifšlwïíï' 10 15 20 25 30 35 517 19 7 . " 8 Fig. 5 visar användning av föreliggande uppfinning i en mikrocellstillämpning.

DETALJERAD BESKRIVNING Lösningen på nägra av problemen med sektorindelning i motsvarande system såsom diskuterats ovan löses här av en uppfinning vilken kommer att benämnas adaptiv sektorindelning.

Principen för adaptiv sektorindelning baseras på en konstruktion av sândtagare 110, som innefattar flera mottagare 120 och en sändare 130 förbunden med en omkopplare 140, såsom visas i Fig. 1. Denna konstruktion av sândtagare 110 förbinds av erforderliga organ för duplexer 150, filtrering och kombinering med antennsystem som innefattar en uppsättning sektorantenner 160.

Fig. 1 visar en konstruktion av sândtagare 110, som. i det typiska fallet är placerad vid en basstation och är förbunden med en uppsättning sektorantenner 160, och därigenom gör det möjligt att täcka en hel cellplats. Nedlänken sänds i den sektor där mobilen befinner sig och därigenom undviks redundanta beacon-signaler och överlämnande (“handover") mellan sektorer. Sändning på nedlänken bestäms av mätning av kvalitet och signalstyrka på upplânken för önskad mobil, utförd t.ex. i en signalbearbetande modul 170. Den i Fig. 1 visade sândtagaren 110 kan vara förbunden med många olika antennkonfigurationer.

Fig. 2 visar en möjlig antennkonfiguration 210 med 'vilken sândtagaren 110 fràn Fig. 1 kan vara förbunden. Platsen täcker en rundstrålande plats med homogena antennmönster. Fig. 2 visar sex sektorer 230, fastän flera eller färre kan finnas som kan vara fördelade från en rundstrålande plats. Beacon- bâraren 220 är ansluten till en rundstrålande antenn 240, som ger samma täckningsomräde som alla strälknippen tillsammans. :nun išfilfißlflflafiïä 10 15 20 25 30 35 9 Andra möjliga antennkonfigurationer till vilka den i. Fig. 1 visade konstruktionen av sändtagare 110 kan vara förbunden är alltså möjliga. Dessa kan innefatta kombinationer av olika polarisations- och stràlningsmönster. Detta gör det möjligt att forma det effektiva området för cellens täckning (vilket i det typiska fallet inte är cirkulàrt såsom visas i Fig. 2), så att det anpassas till den lokala omgivningen. Lokala utbredningsegenskaper såsom berg, vägar, skogar etc. kan kompenseras genom formning tillsammans med rätt sorts antenner. Individuella lober kan antingen minskas eller ökas och därigenom anpassas den totala formen.

Dessutom kan också hänsyn till trafikens fördelning t.ex. städer eller huvudvägar, genom att placera flera smala sektorer i dessa riktningar, varigenom störningarna minskas mer i dessa riktningar med hög trafik. Detsamma gäller nedàtlutning där lutningsvinkeln kan väljas olika mellan olika sektorer.

Såsom 'visas i Fig. 3 är det också möjligt att täcka ett oregelbundet området 310 genom att välja olika strålningsmönster för antennerna. Fig. 3 visar sex oregelbundna formade sektorer 330, fastän fler eller färre kan finnas, vilka. kan distribueras från en rundstrålande plats.

Beacon-bäraren 320 är förbunden med en rundstrålande antenn 340, vilken ger samma täckningsomráde som alla stràlknippena tillsamans. Oregelbunden formning kan också fås genom dämpning av signalerna. Det oregelbundna området 310 kan vara sammanhängande såsom visas här, eller icke-sammanhängande (dvs. avbrutet), ej visat. I vissa riktningar kan en antennmatris omfattande organ för stràlknippeformning användas för att åstadkomma sektorer* på ett mer lämpligare sätt för t.ex. installation. í“ÉM¶f|¥NW§¶¶"T 10 15 20 25 30 35 517 197 /o Det är också möjligt att stràlknippena kan ligga omväxlande med en omväxlande polarisation av t.ex. +45°. På grund av att dessa omväxlande stràlknippen är okorrelerade är en fördel härmed en ökning av diversitetsförstârkningen på upplânken, eftersom signalen från samma mobil enkelt mottages med okorrelerade polarisationer.

En annan fördel med att ha närliggande sektorer med okorrelerade stràlningsegenskaper är möjligheten att kombinera de individuella sektorantenndiagrammen till en helhet för sändning av beacon-frekvensen. Detta förklaras mer detaljerat nedan.

Sändningen av' beacon-frekvensen för det cirkulâra. i Fig. 2 visade diagrammet kan enkelt erhållas. Detta görs genom att helt enkelt lägga till en extra rundstrålande antenn vilken sänder med samma täckning som ges av sektorerna.

Ifall alla sektorerna i ett oregelbundet diagram, såsom visas i Fig. 3, skall täckas från en beacon-antennport blir det emellertid lite mer komplicerat. En idé, som är en del av denna uppfinning, är att kombinera ihop de individuella antennsektorerna till en enda antennport som täcker hela det oregelbundna området. En viktig sak att tänka på är att signalerna från angränsande antenner kan kombineras med varandra pá okontrollerat sätt, vilket innebär oönskade toppar i strålningsmönstren. Här utnyttjas egenskaperna hos omväxlande okorrelerade polarisationer för att undvika kombinering av olika signaler. från de Under antagande att signalerna närliggande sektorerna är okorrelerade blir det möjligt att utföra en enkel kombinering av olika sektorer till ett beacon-mönster.

Fig. 4 är en annan utföringsform av det i Fig. 1 visade systemet. Utöver de i Fig. 1 visade särdragen, visar Fig. 4 ífüfiïíïïfiflïä 10 15 20 25 30 517 197 /I ett exempel där beacon-signalen 470 kombineras med varje signal för sändning till var och en av sektorantennerna 460. I den hänvisade speciella utförningsformen uppdelas 480 först beacon-signalen 470 innan den kombineras 490. Den uppdelade beacon-signalen 485 kan sedan viktas olika på de olika kan också föras in mellan till sektorerna. Beacon-bâraren 470 duplexerna 450 och antennelementen 460, exempel för enklare installation. Detta kommer då emellertid att införa en kombinerarförlust i mottagarriktningen.

Denna metod för att införa beacon-signalen i en antennport är en enkel metod, vilken inte erfordrar montering av en extra antenn för rundstrålande beacon-täckning. Dessutom kan beacon- täckning införas och därigenom undviks nödvändigheten att kalibrera de individuella antennterminalerna.

Ifall antennterminalerna är koherenta eller kalibrerade, är det vidare möjligt att anpassa faser och amplituder före kombineringen för att utföra strálformning av det resulterande strälningsmönstret för beacon-signalen. Antennerna som är korrelerade på detta sätt t.ex. med samma polarisation kan användas i närliggande sektorer.

En annan tillämpning av konstruktionen av sändtagare 110, 410, vilken visas i Fig. 1 och 4, är en mikrocellstillämpning vilken visas i Fig. 5. Den nya konstruktionen av sändtagare enligt den föreliggande uppfinningen innefattar endast en sändarenhet per sändtagare och erfordrar därför inte mycket mer utrymme eller kraft vilket i det typiska fallet är en begränsande faktor för en mikrocellbasstation. All extra antennförstärkning kan utnyttjas för att öka den uppnårbara EIRP-n genom växling mellan antenner som täcker mer väldefinierade områden. o :una WWW 3 F' i íí i ššïi* 10 15 20 25 30 35 517 197 /2 Fortplantning från en mikrobasstation 510 är svår att styra och kan fortplanta sig långt t.ex. längs vägen 520. Genom att använda adaptiv sektorindelning i en mikrocellstillämpning som visas i Fig. 5, begränsas störningarna vid sändning till endast en riktning i taget.

Beacon-täckningen i mikrocellstillämpningen kan fås på samma sätt som beskrivits ovan genom att kombinera de individuella sektorantennerna. Störningarna vid sändning och mottagning minskas påtagligt på trafikfrekvenserna genom en sådan installation. Upplånken är en diversitetskombinerande algoritm som arbetar på alla fyra antenngrenarna, medan nedlänken kopplas om till endast den antenn på vilken mobiltelefonen är placerad. Detta läge beräknas med hjälp av en lokaliserande algoritm placerad t.ex. i sändtagaren.

Fig. 5 visar en sändtagare 510 förbunden med fyra antenner 530, där varje antenn täcker sin egen riktning. Antal fyra kan vara typiskt, men används här endast i illustrativt syfte.

Ifall den adaptiva sektorindelade sändtagaren innefattar åtta mottagare är det då möjligt att infria nedlänks diversitet på följande sätt.

Antag först att var och en av de fyra antennerna 530 är dubbelpolariserade, så att båda polarisationerna täcker samma område. Detta ger åtta antennportar förbundna med åtta mottagare. En omkopplare för sändning är likaledes i stånd att välja en av de åtta antennportarna för sändning.

Ifall en mobilstation är belägen i den övre vägen som täcks av antenn 4 såsom visas i Fig. 5, kan då den lokaliserande algoritmen välja mellan två polarisationer för samma område.

Den lokaliserande algoritmen kan utföras, så att omkoppling kan ske på snabbare sätt, t.ex. på skurnivå, för att få snabb omkoppling mellan de båda möjliga polarisationerna på u v u u ø u.

H[Wfiïܧ'T íšßVMï 10 517 197 /3 nedlänken. Dessutom förbättras upplänkens diversitet, eftersom samma signal mottages i två polarisationer.

De ovan beskrivna utföringsexempeln tjänar endast som illustrationer och är ej begränsande. Det är uppenbart för en normal fackman att avvikelser kan göras från de ovan beskrivna utföringsformerna utan att avvika från uppfinningens kärna och omfattning. Uppfinningen skall inte betraktas som .begränsad till de beskrivna exemplen utan skall istället anses ha samma omfång som de följande kraven. i' 1 LI ITšIFF IH fi*

Claims (15)

10 15 20 25 30 35 01! :I *J _J- \Q| *J PATENTKRAV

1. Ett cellulärt radiokommunikationssystem som innefattar minst en basstation för en cell i systemet, varvid cellen har flera sektorer (230, 330), basstationen har åtminstone en sändtagare (110, 410, 510) och flera sektorantenner (160, 460, 530), där var och en av sagda sektorer (230, 330) har en tillhörande antenn inom nämnda flera sektorantenner, och varvid basstationen har medel för sändning av en allmän beacon-signal (220, 320, 470) till alla sektorerna, kånnetecknat av att sândtagaren innefattar en sändare (130) för sändning från alla sektorantennerna och en mottagare (120) för var och en av sektorantennerna, varvid sändaren är omkopplingsbart förbunden med antennerna i de olika sektorerna, samt att den utsända beacon-signalen kombineras och sänds på de flera sektorantennerna.

2. Ett system enligt krav 1, som ytterligare innefattar minst en duplexer (150, 450) förbunden med var och en av sektorantennerna och en omkopplare (140) för den omkopplingsbara förbindningen, kânnetecknat av att den utsända beacon-signalen först uppdelas och sedan kombineras i kombinerare placerade mellan omkopplaren och duplexrarna.

3. Ett system enligt krav 1, som ytterligare innefattar minst en duplexer (150, 450) förbunden med var och en av sektorantennerna och en omkopplare (140) för den omkopplingsbara förbindningen, kånnetecknat av att den utsända beacon-signalen först uppdelas och sedan kombineras i kombinerare placerade mellan duplexrarna och antennerna.

4. ; Ett system enligt något av ovanstående krav, kånnetecknat av att antennsignalerna är formade för att ändra tâckningsområdet, och därigenom minska störningarna i denna riktning. i é KFM? II íIVEE/"Iï " 'I 10 15 20 25 30 35 517 197 15

5. System enligt krav 4, kânnetecknat av att täckningsområdet (210, 310) är icke-sammanhängande, och därigenom innefattar flera individuella täckningsomräden.

6. Ett system enligt krav 4 eller 5, kånnetecknat av att formningen erhålls genom anpassning av sektorantennernas nedàtlutningsvinkel.

7. Ett system enligt krav 4 eller 5, kånnetecknat av att formningen erhålls genom dämpning av signalerna.

8. Ett system enligt krav 4 eller 5, kânnetecknat av att sektorantennerna är korrelerade och koherenta, vilket medger att formning erhålls med hjälp av medel för strälknippeformning.

9. Ett system enligt något av kraven 1 - 7, kânnetecknat av att angränsande sektorantenner är okorrelerade.

10. Ett system enligt krav 9, kânnetecknat av att sektorantennerna är okorrelerade genom att de har polarisationer av -45° respektive +45° och är placerade i ett omväxlande mönster.

11. ll. Ett system enligt krav 4 eller 5, kännetecknat av att sektorantennerna är korrelerade och är koherenta eller kalibrerade och därigenom medger formning genom att anpassa faserna eller amplituderna hos signalerna från varje antenn.

12. Ett system enligt krav 1, kânnetecknat av att sändtagaren sänder till en mobilstation på en nedlänkskanal och mottager pà en upplänkskanal, varvid upplânkskanalen innefattar en signal som är kombinerad från flera sektorantenner, och att nedlänken sänds från den antenn som tillhör den sektor i vilken mobilstationen är belägen. 3 å UI mf' HE flEïÉï}'ï 10 1st 517 197 16

13. Ett system enligt krav 12, kånnetecknat av att mobilstationen lokaliseras med hjälp av en lokaliseringsalgoritm, vilket därigenom möjliggör att den sända nedlänkssignalen omkopplas till den antenn som hör till den sektor i vilken mobilstationen är belägen.

14. Ett system enligt krav 13, kânnetecknat av att lokaliseringsalgoritmen är belägen i sändtagaren."

15. Ett system enligt något av kraven 12 - 14, kånnetecknat av att varje sektorantenn är dubbelt polariserad, varvid varje polarisation täcker samma område och därigenom ger dubbelt så många antennportar, en för varje polarisation, som antenner, och att varje antennport hör till en mottagare, så att nedlânkskanalen omkopplas till en av de två portarna för sändning till den sektorn i vilken mobilstationen är belägen. H lhllllå" ME' I II