Tidigare har jag här gjort mig känd som kvinnan som kunde tala med en virkad tomte. Nu har jag fått ytterligare en merit på min CV. Kvinnan som kunde tala med en tvättsvamp.
Jag omger mig gärna med figurer som förstår mig. Ni vet, sådana som är ganska lika mig själv. Gröna och mjuka. Farligt nära att sugas ned i avloppet men tillräckligt stora för att inte få plats där.

– Ja sTORa i hatten har vi nog blivit du och jag, sa jag åt tvättsvampsgrodan.
Han gjorde tummen upp och hojtade HEJA TOR! Vi ses i ligan också nästa säsong.

– Yo man, sa jag. First we take Pori…
– then we take them aaaaaaall, sjöng grodan.

Drar mig till minnes en film med Brigitte Nielsen och Sylvester Stallone
i huvudrollerna. De satt på ett café dit det sedan anlände ett tufft motorcykelgäng, men den sekvensen hör inte hit.
Sekvensen jag minns är att hon var så begeistrad av honom att hon inte upptäckte hur mycket ketchup hon lät rinna över tallriken med pommes frites.
Efter en stund frågar han henne Kan dina potatisar simma? Hon ser förstås helt frågande ut och han svarar nåt i stil med Om inte så måste du nog snart rädda dem, de håller på att drunkna.
Det är alltså sådant här fullständigt onödigt vetande som jag belastar min hårdskiva med.

Men det jag egentligen ville säga var att jag är en hejare på att hälla oregano över det mesta som kommer i min väg. Eller pizzakrydda.
Men jag känner minsann människor som stryker ketchup på knäckebröd också, så helt udda är jag väl inte.
Det att jag kryddar allt med oregano eller pizzakrydda betyder inte att den som tillrett maten misslyckats med smaksättningen. Jag bara VILL att smaken av oregano ska vara framträdande.
Det är ju ändå lättare att sätta till kryddor än att ta bort dem från en rätt.

Den här bilden med Sebastian Fager-Pintilä i fokus får symbolisera kvällens höjdpunkt. ”Sebu” gjorde sitt första ligamål för Tor
i matchen mot Happee i dag och det blev det så kallade VOM-målet. Han fick rungande applåder av publiken och hela laget fick stående ovationer efter matchen.

Lovisa Tor spelar i innebandyligan också nästa säsong.
I Lovisa finns det en innebandykultur som heter duga.
Inte i någon annan stad i hela Finland finns det lika hängivna fans som Lovisa Tor har.

Jag är så glad, så glad, så glad! Å hela lagets vägnar men inte minst å alla supporters vägnar.

Nästa år tar vi oss till playoff! Och den stora drömmen om ett FM-guld lever fortfarande i vår stad.

Och jag samlar på avlagda svettiga spelskjortor. Som jag, eller i och för sig hela min familj som består av två personer, lagt ner betydande summor på.
Men är man en supporter, så är man det med besked. Och i dag gäller det för Tor i innebandyligan. Att avsluta grundserien med en hemmaseger skulle inte kännas helt fel.

Efter avslutad säsong, eller senast inför den nya säsongen hösten 2011, brukar spelskjortorna säljas på auktion. Mera pengar skulle föreningen ju få in om den sålde strumpor, sportskor och shorts också.

Kalsongerna marknadsförs faktiskt ibland under matcherna. Tror att det i synnerhet är under TV-matcherna. En av de officiella sponsorerna är nämligen Black Horse. Hur månne idén om att auktionera ut dem skulle tas emot? Säkert med blandade känslor. Många kanske skulle vilja ha dem i sin samling men ingen skulle våga lägga ett bud. Inte då systemet är sådant som det var i höstas. Att speakern ropade ut inför hela den femhundrahövdade publiken ”och högsta budet för Salminens skjorta har lagts av Liljendahl”.

Då mina kycklingbitar hade legat två timmar i ugnen och sedan svalnat en stund skar jag upp dem i små portionsbitar.
Någon har någon gång sagt att jag torkar och grillar bitarna så de i det närmaste påminner om skosulor eller briketter.
För mig spelar det ingen roll hur mycket man än i ord hädar och skändar den mat jag tillrett – om jag skulle få hålla den för mig själv.
Men nix! Dessa så kallade skosulor och briketter brukar ha en strykande åtgång då de väl lagts upp på fat.
Så jag är inte bara en Årets Hortonom och Årets Fotograf. Jag är också Årets Kock!

Härmed ger jag mig själv utmärkelsen Årets Hortonom!
Grattis grattis Carita! Hur känns det nu? (skakar hand med mig själv)
Jahaa… jassåå… nej nu ska ni inte vara anspråkslös damen. Ni har ju verkligen åstadkommit något stort så här mitt i smällkalla vintern på den mörkaste delen av halvklotet.

Min begonia som jag köpte i början av augusti 2010 fortsätter blomma!
Jag kastar aldrig bort grönväxter så länge bladen är frodiga. Växterna må se ut som grönsallad, men jag kan inte slänga dem innan de dör.

Årets Hortonom, ja… jag tackar.
Men det var ju inte fy skam till foto heller, så jag kanske kan bli Årets Fotograf också, anspråkslös som jag är 😀

I dag blir det kycklingfilé. Några av dem lämnas kvar
i marinaden och får mogna
i den. Några lyfts bort och läggs på bakplåtspapper, så att de blir torra och
i mitt tycke fina.
Helst äter jag filéerna som sådana, jag bryr mig inte om ris. Ugnsstekt paprika och lök är gott att ta till, men som sagt – filéerna är goda helt naturella efter ett par timmar i ugnen i 175 grader.

Sedan måste jag få berätta en kuriositet om mig själv. Så liten gris som jag än är då jag är ensam hemma (smular ner, lämnar tidningar och kläder på hög), så gissa vad jag gör? Jo, innan jag lägger kletiga förpackningar i skräppåsen sköljer jag av dem. Mjölk-, youghurt och andra förpackningar knölar eller viker jag dessutom ihop så de inte ska ta plats och absolut inte kleta ner.

Det är ju äckligt om man ska stoppa nåt annat i skräpposten och får gammal marinad eller youghurtrester på fingrarna… kuääääk!

Sitter på jobbet. Sidorna är så gott som klara, men alla skickas inte i väg den här tiden. Det kan ju ännu hända saker. Helst vill man ju inte att det ska bli utryckning av något slag. Oftast handlar det ju då om bränder och trafikolyckor. Och även om vi vill ha nyheter så är det nog inte sådana nyheter vi i första hand längtar efter. Inte ens fastän rapporterna från olyckor av olika slag är det mest lästa på vår webb.

Här sitter jag ändå med min kollega. Äter surskorpor med Koskenlaskijaost (forsfararost). Till detta avnjuts ett glas med klart innehåll. Men det är inte Koskenkorva (forsöra), utan bara vanligt vatten.

Det är ju fullkomligt omöjligt att på bild fånga Guds vackra natur. Men jag gjorde ett försök. En dag som den här skulle jag helst av allt ta all kamerautrustning jag äger med mig och pallra ut
i naturen. En termos med spetsad kakao skulle jag förstås också ha
i armhålan.

Men – man kan inte få allt. Så i dag sitter jag på redaktionen och syr i hop sidorna till lördagens tidning. Men det är roligt det också. För i morgon har vi åtminstone ett par nyheter åt läsarna.

Det är no mercy.
I morgon måste jag greppa dammsugaren.
Jag har levt rövarliv sedan söndagen. Det finns smulor överallt. Säkert också någon bit av brieost intrampad i mattan.
Men varför dammsuga i kväll? Jag kommer ju att grisa ner lite till innan jag går och lägger mig.
Det är först i morgon mitt på dan som alla spår av Grisen helst ska vara eliminerade. Så varför panikera i kväll när jag kan panikera i morgon bitti?