Nånting har hänt med våra fordon. Det tycks nämligen finnas en vitt utbredd missuppfattning hos våra biltillverkare idag att ALLA vill köra omkring i en ”fast & furious” -bil.
Ni vet, inte en sån där vanlig bil som man hämtar från dagis med eller kör till Ikea med.
Nej, bilar ska idag oberoende av storleksklass se fullständigt URSINNIGA ut, med små smala ögon, däck tunna som GUMMIMATTOR och av någon anledning såna där oförklarliga veck på sidorna.
Personbilen ska med andra ord år 2018 helst se ut som den var designad av en 16-åring som spelar lite för mycket dataspel.
Det här har kommit att genomsyra inte bara själva estetiken, utan också språket biltillverkarna själva använder.
På 1990-talet kallade till exempel biltillverkaren Volvo sina kombibilar för ”herrgårdsvagnar”, idag heter de ”sportswagon”.
Nu måste det ju sägas att jag absolut inte är en nostalgiker eller så. Men nittiotalsbilar HAR ju nåt. De har rena tydliga linjer, är inte för stora och ser framförallt inte ut som dom vill slå dig på käften.
Personbilen ska med andra ord år 2018 helst se ut som den var designad av en 16-åring som spelar lite för mycket dataspel.
Det kan man inte säga om dagens bilar.
Men hur kommer det sig då att alla bilar blivit så hormonstinna och aggressiva till utseendet?
Enligt bilformgivaren Pasi Pennanen som jobbat inom bilindustrin i Japan i flera år handlar det främst om lagstiftning.
I Japan får du nämligen i princip inte byta ut något alls på din bil om du vill köra den på allmän väg.
Som japansk bilsportfantast kan du med andra ord bara drömma om bredare däck, spoilers och sånt ifall du vill ha din bil besiktigad.
Det här har då fått japanska biltillverkare att erbjuda dessa element som normaltillbehör, och med årens lopp har det här kommit att forma vår uppfattning av hur en normal bil ska se ut.
Med andra ord som ett snabbt odjur.
Nu kanske du gillar att din bil ser ut som ett rivigt monster, och det är okej. Men den här estetiken har också fått förvånansvärt stort fotfäste bland övriga fordon.
Förr i tiden sades det att bra spårvagnsdesign är om vagnen ser ut som en rörlig hållplats.
Men det var såklart länge sen. Idag ska även spårvagnen föra tankarna till en grälsjuk gevärskula. Man vill ju snabbt fram, åtminstone i tankarna.
Sen ska vi såklart inte skylla allt på Japan. Läste till exempel nyligen en artikel om att eftersom man sitter så ofta i kö i Tokyo har detta också kommit att forma bilarna:
Man kan till exempel köpa bilmodeller som istället för två separata säten har lite som en rutig soffa där framme istället.
Så man kan koppla av istället för att greppa ratten med vita knogar. Tyvärr så har den här trenden tydligen inte ännu tagit sig till Europa.
Men efter åratal av att köra omkring i fordon som till utseendet hade platsat i vilken som helst bilrace, är det inte igen dags att låta pendeln svänga och börja tänka tranbekvämlighet istället för transport igen?
Jag vet var jag står i den här saken.
Text: Kasper Strömman
Avsnitt 7 av Design 3000, Transport sänds 3.4.2018 på Yle Fem. Medverkar gör bland annat Rosan Bosch, Peter Opsvik och ovan nämnda Pasi Pennanen.