En av de mest märkliga rättegångarna i finländsk rättshistoria är nu över. I alla fall för tingsrättens del.
Det handlar förstås om fallet Anneli Auer och hennes expartner Jens Kukka, som är dömda för grova sexualbrott och misshandel riktade mot Auers barn.
Båda har dömts för brotten redan tidigare och avtjänat sina straff i fängelse, men domen hävdes av Högsta domstolen 2024.
Det märkliga är att barnen själva nu hävdar att de inte har utsatts för sexualbrott. Därmed måste rätten nu ta ställning till om barnen var mer trovärdiga år 2011 eller nu, över tio år senare.
Åklagarna verkar fortfarande tro på åtalen och måste väl göra det å yrkets vägnar. I sin slutplädering funderade åklagarna till och med på om barnen utlovats någon belöning för att de tagit tillbaka sina vittnesmål.
Enorm skillnad mot den tidigare rättegången
I flera månader har landets största medier haft en minut för minut-bevakning av rättegången. Det är sannolikt första gången en rättegång om sexualbrott mot barn behandlats så här öppet.
Skillnaden är enorm mot hur det var 2012 och 2013 när samma åtal behandlades i tingsrätten och hovrätten.
Då fanns bara offentliga referat över domen, men inga detaljer om vad brotten handlade om.
I tingsrättens referat från 2012 står att brotten inte kan beskrivas närmare för att skydda offrens privatliv.
Fallet förknippades då i offentligheten med satanism, vilket gjorde att tingsrätten skrev ut att svarandena inte dömdes för brott som har drag av satanism. Men det förklarades inte varför tingsrätten anser så här.
Är en händelse sann bara för att den är exceptionell?
Nu över 13 år senare har många fler detaljer blivit offentliga. Det här ville både Auer och Kukka, och Auers barn.
I åtalet finns det många detaljer som får en att höja ögonbrynen.
Barnens könsorgan har berörts med skedar, gafflar och trägaffel. I ett fall med en bastuskopa.
Barnen har flera gånger satts i handfängsel under övergreppen. Dessutom har en löspenis använts i flera av övergreppen av både Auer och Kukka.
Hovrätten ansåg 2013 att det är osannolikt att barnen utan egna erfarenheter och iakttagelser hittar på och minns liknande främmande och oerhört exceptionella händelser.
Men man kan inte slå fast att en händelse är mer sann bara för att den är detaljrik och låter exceptionell. I allmänhet är det oftast tvärtom.
”Inte sannolikt”, anser HD
Under den pågående rättegången har mycket av det som talar emot åtalen fått stor uppmärksamhet i media.
Det är därför lätt att tro att det enda möjliga är en friande dom.
Men en formulering i Högsta domstolens beslut om att riva upp de tidigare domarna ger en fingervisning om något annat.
Högsta domstolen anser att ”det inte kunde anses sannolikt att hovrätten skulle ha avgjort målet till sökandenas förmån, om hovrätten hade haft tillgång till B:s, C:s och D:s nya utsagor”.
B, C och D syftar på Auers barn och sökande är alltså Auer och Kukka.
Högsta domstolen anser alltså att det inte räcker att barnen har tagit tillbaka sina vittnesmål för att fria Auer och Kukka. Därför behövdes också en ny rättegång.
”Bortom rimligt tvivel”
Det är i sig anmärkningsvärt att Högsta domstolen både river upp en dom och samtidigt anser att det inte är sannolikt att den tidigare domen ändras.
Det är som om Högsta domstolen har gett vägledning till hur tingsrätten ska resonera i fallet. För om man går vidare i resonemanget måste man landa i att Auer och Kukka anses skyldiga trots att barnen tagit tillbaka sina vittnesmål.
Egentliga Finlands tingsrätt ger domen den 29 april och först då får vi slutligen veta hur tingsrätten resonerar.
Som bekant måste tingsrätten slå fast att brottet har skett bortom rimligt tvivel. Medan det för en friande dom räcker att ett alternativt händelseförlopp inte kan uteslutas.
Både för åklagarna och för Auer och Kukka är det av stor betydelse hur tingsrätten formulerar sig.
Om Auer och Kukka döms igen går fallet med säkerhet till hovrätten, men också åklagarna kan ta en friande dom vidare.
Att det här fallet skulle fortsätta i ytterligare en instans är förstås galet både sett till mänskligt lidande och statliga resurser.
Men inget går att säga med säkerhet när det gäller fallet Auer.
Christoffer Gröhn är rätts- och kriminalreporter på Svenska Yle som i flera år har följt brottsfall och rättsprocesser.