Åbo Svenska Teaters lilla scen är omvandlad till en ödslig plats på en liten ort. En trasig lekpark, en sliten trädstam, en ensam parkerad cykel, och sandlådan som världens centrum för 15-åringarna Amanda (med smeknamnet Manda) och Malin.
Det som följer är en berättelse som så många kan känna igen sig i.
Det handlar om längtan efter att livet äntligen ska börja. Att man måste få uppleva en romans. Hur allt så lätt kan bli fel. Hur viktig den där ena vänskapen är. En berättelse fylld av tonåringars skörhet och vildhet, tvära känslomässiga humörkast, hierarkier och sexuellt uppvaknande, tillräckligt med fult språk och humor, och mörka sidor som utsatthet och sexuellt utnyttjande.
Romanen blev en pjäs för två skådespelare
Regissören Ida Kronholm och författaren Ellen Strömberg har tillsammans skrivit om den fyra år gamla Augustprisbelönade romanen Vi ska ju bara cykla förbi till en pjäs för två skådespelare. Det är en teateranpassad helhet som fokuserar på den ömtåliga och livsavgörande vänskapen mellan de två flickorna.
På vägen har flera viktiga bifigurer från romanen skalats bort, men det får man ta. Det här är scenversionen, och avgränsningen gör helheten gott. Dramatiseringar vill allt för ofta desperat få med allt från romanen till scenen, vilket brukar kunna leda till ett stressat flöde som mer smakar ytlig bildsättning än fördjupning.
Den fallgropen undviker man på ÅST. Här ger man tid åt flicksnacket, åt kriser och lekfullhet, åt angstande och skratt. Det är fint.
Åldersmässigt fel men stämningsmässigt rätt
Manda och Malin. Klasskamrater under sista högstadievåren. Det självsäkert tuffa men såriga skilsmässobarnet Malin, och den blyga snälla drömmande Manda. Vännerna som är så olika men som ändå har varandra när det gäller.
Varken Mathilda Kruse som Manda eller Daniela Franzell som Malin är åldersmässigt rätta för sina roller, men lyckas ändå få dialogen och samspelet att smaka äkta, utan att det skulle kännas som att de på ett tillgjort sätt leker tonåringar.
Jag imponeras också av hur Kronholm så träffsäkert har lyckats ge uppsättningen rätt ton. Tonårsskildringar är väldigt ömtåliga. Så fort gester och tonfall och det där flickaktiga snackflytet klingar ens lite falskt, blir det lätt bara pinsamt. Det sker aldrig här.
Ett praktexempel på den rätta tonen är scenerna där Kruse gestaltar Mandas framtidsdrömmar.
Med hjälp av skör ljus- och ljudmiljö lyckas hon med små koreografiska medel försvinna till sin egen värld. Också det kunde lätt bli fånigt, men Kruse gör det så lyhört att man faktiskt kan känna Mandas längtan efter något annat.
Jag är förstås varken primär målgrupp eller någon som vet precis hur allt det här borde låta för att låta rätt. Men jag känner det fina samspelet mellan skådespelarna och den värld som byggs upp, den uppriktiga och oförfalskade atmosfären, lusten att komma under ytan på Malin och Manda och låta tonårsflickans verklighet leva sitt eget liv.
Onödig paus
Att Kronholm har valt att fokusera på händelserna runt lekplatsens sandlåda är för all del på gott och ont. Vi får aldrig vara med på de stora magiska festerna som aldrig blir riktigt som man önskat. Istället får vi dem berättade via flickornas planerande och deras träffar efter festerna där de går igenom allt som hänt.
Vi missar festernas här-och-nu, men ensemblen får det ändå att fungera.
I tonårsvärlden är festernas eftersnack nästan lika viktiga som själva festerna. Och för teaterversionen är det i slutändan ett klokt val som gör att föreställningen kan undvika tidskrävande scenbyten och istället totalt fokusera på det som är viktigast, flickornas vänskap.
Jag kan ändå sakna några av romanfigurerna som skalats bort. Mandas viktiga storasyster, och framför allt klasskompisen Oskar som i romanen kom med en lite schysst version av tonårspojken.
Nu är männen som omtalas istället mest skurkar; den frånvarande pappan, spritfixaren med Peddo-smeknamnet och kärleksobjektet John som visar sig vara en illaluktande äckelkorv.
Jag hade också gärna fått en helkväll utan paus.
Det är en så hel värld som ensemblen bygger upp, och det är synd att klippa av den halvvägs. Det hade varit möjligt att förkorta i texten, undvika upprepningar, och komprimera det hela till en nittio minuter lång enaktare istället för de dryga två timmarna inklusive paus.
Men okej, nu har man valt att göra så här. Och...
Spoilervarning!
Den helt nyskrivna epilogen, där Mandas och Malins dröm om ett eget punkband faktiskt blir verklighet, med den avslutande lite punkigt vilda ”Livet börjar nu”-urladdningen.
Den blir bara helt rätt, som något vi i publiken lämnas med när föreställningen är över.