Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om filmen om Hind Rajab (2018-2024), annat än att det borde vara en skyldighet för varje makthavare i världen att se den.
Inte för att det är världens bästa film, men för att den just nu är allra bäst på att skildra krigets brutalaste sida.
Den sida som inte har att göra med vem som slåss mot vem och varför, men som visar priset som de oskyldiga betalar.
Barnen – och de som försöker rädda dem.
En flicka vid namn Hind
Hind Rajab hette den palestinska 5-åring som den 29 januari 2024 gömde sig på golvet i en sönderskjuten bil, medan hon talade med telefonjouren på den humanitära organisationen Palestinska röda halvmånen (lokala Röda korset).
Runt henne låg hennes döda släktingar, utanför närmade sig stridsvagnarna. På ljudspåret varvas hennes bön om hjälp med ljudet av skottlossning och den jourhavande personalens desperation.
”Snälla, hämta mig innan det blir mörkt. Jag är rädd för mörkret”, säger Hind på det autentiska ljudspåret medan jag som sitter i biomörkret undrar vart jag ska ta vägen med min ångest.
Jag ser henne inte i bild, ändå ser jag henne hela tiden.
Kraft söker jag i en tankegång som David Sandqvist gav uttryck för i Vegas läsarjury 2024 på tal om en bok med tungt innehåll. Enligt honom är det minsta man som mottagare kan göra att ta del av det som upphovsmakaren ger uttryck för eftersom det säger något om världen vi lever i.
En thriller som borde ha varit fiktion
Om man försöker frånse det faktum att detta inte är renodlad fiktion utan en iscensättning av situationen på Palestinska röda halvmånens kontor den 29 januari 2024 så rör det sig om en skickligt uppbyggd dramathriller.
En film i samma anda som Gustaf Möllers danska film Den skyldige (2018) som handlar om en polis som tar emot ett kidnappningssamtal från en kvinna. En film som 2021 kom i en amerikansk version med Jake Gyllenhaal i huvudrollen.
Klaustrofobisk, hektisk och dramatisk.
I filmen om Hind Rajab varvas de verkliga ljudupptagningarna med en iscensättning där fyra skådespelare gör fantastiskt fina insatser när det gäller att skildra desperation, ångest och sorg.
Om inte detta var verklighet skulle jag jubla över intensiteten, klippet och bildvinklarna. Nu vill jag bara gråta.
Oscarsgalan nästa
Det känns frukansvärt avigt att tala om en film som detta i samma andetag som jag vill berätta att den intagit sin plats på startlinjen inför årets glammigaste gala där den tävlar om priset för bästa internationella film.
Men nu är det där den kommer att synas. Delvis tack vare sin namnstarka producentlista där man bland annat hittar Brad Pitt, Joaquin Phoenix, Rooney Mara, Jonathan Glazer och Alfonso Cuarón.
Visst kan man se det hela som ett politiskt ställningstagande, men filmen i sig behöver inte ses som en partsinlaga.
Det här är helt enkelt en film om dem som hamnar i skottlinjen.
Och på samma sätt som bilden av den drunknade pojken Alan Kurdi blev en symbol för flyktingkrisen 2015 utgör Hind Rajabs röst en symbol för kriget i Gaza tio år senare.
Jag hade helst sluppit se den lilla pojkkroppen som flöt upp på en strand i Turkiet, och jag hade helst sluppit höra den rädda flickrösten på en svajig telefonlinje.
Men jag har inte rätt att vare sig blunda eller stänga öronen. Och det har inte du heller.
