Trejder på agendan i veckans avsnitt. Finns det någon ny klubbadress på lut för Jesperi Kotkaniemi undrar Mattias och Anders och betygsätter dessutom Konsta Helenius NHL-premiär.
Dallas Stars som under nästan hela hösten var tvåa i NHL:s totaltabell ser för närvarande ut som allt annat än ett lag på väg mot stordåd. Från och med julen är Dallas ligans tredje sämsta lag. Endast krislagen Rangers och Vancouver är sämre.
Ska man vara helt ärlig, berättade hösten inte sanningen om Dallas slagkraft. I alla fall inte om kriteriet är spel med fem mot fem. I match efter match åkte Stars iväg med poängen tack vare fantastiskt powerplay, urstarkt boxplay och briljanta individuella prestationer.
Jake Oettinger, Mikko Rantanen, Wyatt Johnston, Miro Heiskanen och Jason Robertson gjorde skillnaden. Trots att Dallas hela tiden hade problem i 5 mot 5-spelet.
Nygamla coachen Glen Gulutzan (tränare 2011–13) skulle förnya spelsättet och få in mer puckkontroll, men också fränare forechecking i offensiv zon och på det sättet långa anfall som nöter ut motståndaren. I en liga som kopierar, var väl målet att få in lite mer Florida i systemet.
I början av säsongen såg faktiskt Stars spel annorlunda ut och speciellt Miro Heiskanen höll i pucken betydligt mer än tidigare. Så småningom har Dallas ändå mer och mer börjat påminna om sitt gamla jag.
Det vill säga ett lag som inte är det aktivaste och inte det som klarar av att äta upp tiden och utrymmet av motståndaren och kontrollera flödet. Den som exempelvis kollade på matchen mot Tampa förra helgen kunde bevittna hur Lightning dominerade händelserna.
Stars är ändå i allra högsta grad ett lag som just nu har det omtalade Stanley Cup-fönstret vidöppet. Kanske i högre grad än något annat lag. Då riktas blickarna mot mannen som väl borde vara bäst i NHL på vad han gör.
En mästare på att hitta talang
Dallas GM sedan 2013, Jim Nill, skrev historia förra sommaren då han blev först med att vinna titeln som NHL:s bästa General Manager för tredje gången. Dessutom var det tredje Jim Gregory-priset på raken. Nill har alltså premierats simultant med att Dallas tagit sig till konferensfinal.
Priset delas ändå ut på basis av grundserien. Inga paralleller ska alltså dras mellan att åka ut i semifinalskedet och fulländat arbete som GM. Om hela säsongen skulle räknas med är det väl rimligt att tippa Bill Zito som vinnare åtminstone de två senaste säsongerna.
Jim Nill har tvivelsutan premierats delvis i efterhand för hur reserveringarna med honom vid spakarna visat sig vara fullträffar. Roope Hintz, Jason Robertson, Miro Heiskanen, Thomas Harley, Jake Oettinger, Wyatt Johnston är en förbluffande meritlista.
Delvis har han även visat sig vara en mästare på att inför slutspelet trejda in spelare som gör laget bättre.
Vintern 2023 plockade han skickliga forwarden Jevgenij Dadonov, följande års kap var betongbacken Chris Tanev och ifjol fixade han Mikko Rantanen till Texas framför näsan på en massa besvikna kollegor. Dessutom visade sig Mikael Granlund passa perfekt i Stars.
Kronan på verket var såklart att Nill fick Rantanens underskrift på ett maximallångt kontrakt. För en summa som i dagens NHL måste anses gynna den som betalar lönen.
Stanley Cup-klockan tickar
Tills vidare har Nill ändå misslyckats med att bygga ett lag som kan ta det sista steget från bra till bäst.
Samma gäller såklart för majoriteten av så kallade contenders, men Dallas har så stora styrkor på så bred front att om inte den här kärntruppen får lyfta Stanley Cup-bucklan är det ett gigantiskt misslyckande.
Inget annat lag har just nu så många elitspelare inne i sina bästa år som Stars.
Nu krävs att Jim Nill och hans stab hittar pjäserna som täpper till de uppenbara luckorna i lagbygget. Det är inte långt kvar tills någon eller några av kärnspelarna är förbi sin absoluta prime. Tiden går förvånansvärt snabbt i idrottens värld.
Ett komplement till Harley
Vad är det då som Stars behöver för att förändras från ett nästan lag till ett gäng som inte går att stoppa?
Skickliga och offensivt vassa spelare finns det tillräckligt av bland både anfallarna och backarna – inget annat lag har som sagt lika många. Och förstamålvakten ska räcka till för att vinna titeln.
Som undertecknad ser, kan två–tre adderingar lyfta Dallas till organisationens andra Stanley Cup.
Högst upp på listan är en back för andra paret som passar ihop med Thomas Harley.
Om ett par veckor drar Harley på sig Kanadas tröja i OS. Så trots att han inte har en vidare bra säsong på gång är det fråga om en verklig toppback som tillsammans med Heiskanen bildar en bakre linjernas spjutspets väldigt få lag, om något, kan matcha.
Som backpar ska de ändå inte spela så länge man har bara en puck i rinken. Heiskanen har sin vapendragare i Esa Lindell, men killarna som fått försöka tillsammans med Harley håller inte måttet för andra paret i ett mästarlag. Pjäsen måste hittas från transfermarknaden.
Det behöver inte vara fråga om en ultradefensiv spelare av Chris Tanev-typen, utan mer av en allroundback med färdigheter att spela fysiskt. Rasmus Andersson kunde ha varit exakt rätt spelare, men han valde Vegas.
Av namnen som för tillfället cirkulerar i trejdsnacket är Dougie Hamilton den stora fisken. Som rightare skulle han i princip passa in i rutan bredvid vänsterfattade Harley, men det skulle vara fråga om två backar med mycket liknande styrkor. Dessutom är Hamiltons lön på nio miljoner ett problem.
Spelaren som Jim Nill är ute efter kanske är någon man inte just nu kan gissa sig till. Faktum är ändå att vem han än är, behövs han om Dallas ska gå hela vägen.
En eller två träffsäkra getingar
Anfallstruppen är i behov av mer aggressivitet. Inte den ensidiga sorten som har handleder av trä, utan spelare som har tempo, tacklar gärna och tungt och kan både passa och avsluta. Alltså sådana rinkarnas bålgetingar som kompletterar Dallas skickliga forwardsstjärnor.
Två spelare skulle vara idealt, men det kan vara att kräva för mycket. Även en riktigt bra pjäs kunde plötsligt öppna för en lyckad ommöblering av toppnian.
Spelaren alla suktar efter är Buffalos Alex Tuch som hela tiden figurerar i trejdsnacket. Tuch sitter på ett utgående kontrakt, är 29 år och garanterat säkert intresserad av att vinna Stanley Cup. I Dallas är möjligheterna bra, men Tuch lär vara ute efter en monsterlön.
Nazem Kadri och Blake Coleman från Calgary kunde vara ett tvåmannapaket som verkligen skulle göra susen. Enligt den här skribenten kanske just precis det som Dallas behöver. Två Stanley Cup-vinnare som är både passligt elaka och tillräckligt skickliga.
Det som också behövs är att coachen Glen Gulutzan börjar få sin syn på hur Dallas ska spela att fungera, också i fem mot fem. Annars blir hans andra period som Stars-coach till och med kortare än den första. Då sparkades han av en färsk GM – Jim Nill.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.