Förändringen brukar märkas tydligast på sociala medier. Studiekompisen som förr lade ut bilder från fester, resor och ditt och datt börjar plötsligt hålla sig till ett och samma tema.
Barnet i hockeymundering. Barnet på isen. En plåt med mockarutor. En selfie där föräldern stoiskt håller vakt vid rinken klockan 06.30 en lördagsmorgon. Barnet håller upp medalj.
De gamla vännerna hör av sig: När ska vi ses? Häng med i helgen! Men svaret blir allt oftare: Tyvärr det går inte, det är match.
Det är förstås inte alltid fråga om hockey eller annan lagsport, lika väl kan barnet ha påbörjat sin bana som konsertpianist, fäktningsäss eller ballerina. Men förälderns gamla personlighet bleknar allt mera, då all tid och mycket pengar går åt till barnets hobby.
Att uppmuntra sitt barns intressen är förstås viktigt och bra, men ibland blir föräldern nästan mera engagerad än barnet.
Det låter ju dumt, men för mig var det en stor sorg när min 13-åring ville sluta med fotbollen. Det kändes inte alls skönt med lediga kvällar och sovmorgnar på veckosluten, bara tomt. Jag saknade de andra fotbollsföräldrarna, de hade blivit mina vänner och det var svårt att hålla kontakten med dem efter att vi slutat. Jag hade verkligen gått all in, fotbollen hade gått framför allt annat.
Milla 40
Det finns också fall där förälderns iver att stötta och uppmuntra blir en börda för barnet, som den här lyssnaren kan intyga:
Min mamma drömde om pianolektioner som barn och ville så gärna unna mig den chansen. Hon köpte till och med ett fint piano och var så stolt. Jag var varken intresserad eller begåvad, men tvingade mig själv för att inte göra henne besviken. Fortfarande hatar jag pianomusik.
D 52
Som bäst gör Svenska Yle en granskning av junioridrotten och Norrena & Frantz hakar på genom att fundera på vad som är en lagom balans då det gäller föräldraengagemang och hobbyer.
Hur involverad är du i dina barns hobbyer?
Har du passat på att skapa egna sociala kretsar i anknytning till hobbyn, eftersom du ändå tillbringar så mycket tid i sammanhanget?
Eller tycker du att det är bäst att barn har hobbyer de kan utöva utan att behöva skjuts och praktisk hjälp?
Känner du igen dig i brevet från D 52, som kände sig tvingad att leva upp till sin mammas drömmar och ambitioner? Kan förälderns engagemang göra att barnet känner sig låst?
Och om en förälder och ett barn är insyltade i ett gemensamt intresse, finns risken att syskon känner sig utanför?
Vi efterlyser både fördelar och nackdelar med att som förälder engagera sig i barnens hobbyer! Om du skriver till oss före torsdag den 22 januari hinner vi läsa ditt svar innan vi spelar in podden.