Femton minuter in i mikrodramaserien Loving My Brother’s Best Friend har en ung kvinna hunnit komma hem efter sommaren, genomgå en total glow-up, ha en förbjuden affär med sin brors bästa vän, stöta på svartsjuka ex och uppleva ett moraliskt sammanbrott hos broderns bästa vän.
Efter att Tiktok tagit världen med storm med sina absurda algoritmer och korta videoklipp är vi nästan naivt mottagliga för nästa koncept: ultrakorta, minutlånga såpoperor.
Utan att egentligen mena eller ens vilja det såg jag de tio första avsnitten (av 44) i ett enda svep. På bara några minuter bjuder det korta dramat på så mycket känslor och dramatik att jag var helt chockad och nästan i panik när det var över.
Scroll, scroll, scroll.
Låg produktionsbudget, okända skådespelare och manus som verkar vara skrivna av AI lockar tittare med intrigsvängar var tionde sekund.
Scroll, scroll, scroll.
Det finns en växande trend där längre historier delas upp i kortare segment. Filmer som är lika långa som en långfilm men blir uppdelade i 90 sekunder långa snuttar. Och allt är vertikalt.
Det är som såpoperor på steroider, en korsning mellan Tiktok och Netflix, skapad för en generation som lever i mobilen.
Mikrodrama är som såpopera på steroider, en korsning mellan Tiktok och Netflix, skapad för en generation som lever i mobilen
Kortformat lovar att spara din tid
Minidramaserierna går att titta på i appar som bland annat kinesiskt ägda Reelshort, som blivit superpopulär i USA genom att anpassa kinesiska format för en amerikansk publik. Det ultrakorta och dopaminhöjande formatet med snabba cliffhangers har blivit en miljardsuccé i Asien.
De små sagorna är perfekta för Kinas unga yrkesarbetare: långa pendlingstider och tuffa scheman ger bara lite tid för att sträckkolla serier i soffan. Det här är inte binge watching, utan scroll watching.
Tricket med att vinna personers uppmärksamhet är att säga att du inte kommer att uppta deras tid
Ofta kretsar mikrodramerna kring kontorsromantik, triangeldrama eller arrangerade äktenskap. Det korta formatet ger snabba, lättsmälta berättelser anpassade för mobilen.
Det handlar om underhållning som går att konsumera överallt, men framför allt när som helst. Tricket med att vinna personers uppmärksamhet är att säga att du inte kommer att uppta deras tid.
Skådespeleriet är teatraliskt, berättelserna ofta absurda, med titlar som Divorce a Badass, Marry a CEO, My Secret Agent Husband och Did You Have to Be a Hockey Star?
Framtiden för streaming
Jag tror att mikrodrama är framtiden för streaming. Appar som Reelshort kan komma att ersätta Netflix. Kampen om tittarna och tiden har nått en ny fas.
Vertikalt videoinnehåll kommer sannolikt att bli en av de viktigaste kanalerna för underhållning och distribution. Mikrodrama produceras snabbt, med låg budget och full data på vad som fungerar. Serien kan förbättras eller byggas om på några dagar.
Man lägger allt krut på formatet och berättelsen, men vilka skådisarna är spelar ingen större roll. Tanken är att göra innehåll som alla kan begripa.
Kontentan blir att det inte finns utrymme för tolkning eller reflektion. En berättarröst förklarar det du missar. Det låter kanske smidigt, men jag är skeptisk till vad en sådan plattform i längden kan fylla våra hjärnor med. Faran är att vi fördummas (ytterligare) av den här sortens innehåll.
Men att avfärda mikrodrama som enbart skräp är ändå ett misstag. Det här är inte bara en ny berättarform utan ett symptom på hur våra liv, vår uppmärksamhet och vår ekonomi har omformats. Mikrodrama uppstår inte för att människor plötsligt slutat uppskatta komplexitet. Formatet kräver nästan ingenting av oss och just därför fungerar det.
Här finns något obehagligt effektivt. Mikrodrama tränar oss i att tåla berättelser utan pauser, utan eftertanke, utan motstånd. Allt ska kännas omedelbart och försvinna lika snabbt. Det är kultur som inte vill stanna kvar i kroppen.
Kanske är mikrodrama vår tids mest ärliga kulturform?
Frågan är därför inte om mikrodrama är ”bra” eller ”dåligt”. Frågan är: vad tränger det undan? Om mikrodrama blir det enda berättarformatet som känns tillgängligt, då har vi ett problem. Inte för att mikrodrama finns, utan för att längre, svårare, långsammare berättelser inte längre får plats i människors liv.
Kanske är mikrodrama vår tids mest ärliga kulturform? Den speglar ett samhälle där allt ska gå fort, där känslor ska vara starka men kortlivade och där uppmärksamhet är hårdvaluta. Mikrodrama speglar oss själva.
Kia Svaetichin är kulturjournalist som leder podden Sällskapet.