”Kanske är det därför mina minnen med ökande ålder blir allt viktigare, också de svåra och traumatiska. De är fyllda av de element som byggt upp mig, gjort mig till den jag är. Att upprepa dem är att hålla dem vid liv, att minnas dem kan locka fram fler, komplettera bilden av mig och göra den stabilare. Det kan komma en tid – så som har skett för min mamma – när de inte längre är tillgängliga och då raseras jaget. Men för mig är den ännu inte här.”
Så här skriver författaren, kulturskribenten och litteraturkritikern Michel Ekman i den inledande texten i samlingen Andra världar. Essäer om död och liv, en samling självbiografiska texter som vid sidan om tankar på sjukdom och död i hög grad kretsar kring frågor om tid och minnen.
En prostatacancerdiagnos hösten 2023 får författaren att reflektera över tidens framfart i och genom våra liv. Rädslan och oron över den egna hälsan blandas med en förhöjd livskänsla och ett allt starkare behov av närhet och ömhet.
Med stigande ålder ökar också behovet av att se tillbaka på sitt liv, att försöka förstå varför livet blev som det blev och varför man är den man är. Att gräva i det bagage man samlat på sig under årens lopp och försöka se vilka mönster som upprepar sig och vilka monster som gömmer sig i skamvrån.
Introspektion och självanalys
Redan i ett flertal tidigare essäsamlingar har Michel Ekman skrivit om sin barndom och uppväxt i en familj där livet präglades av brister av olika slag: brist på närhet och förståelse, kärlek och omtanke.
Moderns misstänksamma missunnsamhet liksom fadern sarkastiska livshållning kom att prägla sonen, som under uppväxten led av föräldrarnas distanserade och rentav avvisande förhållningssätt.
Under många år led Michel Ekman av tilltagande osäkerhet och dålig självkänsla – något som tog sig uttryck i sorg och ångest, för att inte säga förtvivlan.
Trots att Ekman skriver inkännande och självrannsakande om den känsla av främlingskap och utanförskap som kom att genomsyra hans liv under de mest formbara åren, känns just dessa avsnitt om relationen till föräldrarna som något av en upprepning. Även om jag förstår viljan att se sammanhang, avkoda orsaker och konsekvenser.
Och inte minst för att visa på hur man kan bryta mönster och sträva efter att vara en närvarande och lyhörd far och farfar – vilket framkommer med all tydlighet i de underbara ögonblicksbilderna med barnbarnen Lilja och Viktor, som jag ska återkomma till.
För egen del håller jag Michel Ekmans Självbiografiskt lexikon från 2017 som en liten pärla i genren introspektion och självanalys.
Det är en bok där Ekman likt en arkeolog frilägger lager på lager av liv, och där författaren med hjälp av alfabetet orienterar sig genom barndomens besvikelser, tonårens tafatthet och den vuxna mannens vilsenhet och tillkortakommanden.
I Självbiografiskt lexikon skriver han om de slitningar, spänningar och olösta konflikter som fanns inom familjen, om sorgen över att ha haft så liten insyn i och kunskap om såväl moderns som faderns kosmopolitiska och mångkulturella släkthistorier.
Att familjen hade rötter i såväl den judiska som den grekisk-ortodoxa traditionen och förankringar i såväl Ryssland som Lettland och Tyskland var inte en källa till stolthet under författarens uppväxt, snarare något man hemlighöll – av rädsla, skam eller likgiltighet.
I samlingen Andra världar ingår också en tidigare publicerad essä som gör en djupare dykning i moderns och faderns förtigna familjearv.
Om att gå i barndom
Till en början blir jag något förbryllad över de tre sjoken I barnlandet som sprängts in mellan texter om såväl bilden av paradiset i den estniska författaren Tõnu Õnnepalus litterära produktion som vikten av att läsa Marcel Proust och långsamhetens lov i den österrikiska 1800-talsförfattaren Adalbert Stifters tegelstensroman Der Nachsommer.
I kortfattade ögonblicksbilder får vi följa farfar Michel när han leker och umgås med sina barnbarn Lilja och Viktor. Här finns en spontanitet och en hängivenhet som smittar av sig.
Jag försöker vara vuxen men Lilja tror inte riktigt att jag vet hur man gör
ur Andra världar
Om texterna om Ekmans problematiska relation till föräldrarna är ett sätt att ”gå i barndom” och bearbeta såriga minnen från en ensam och olycklig uppväxt, är texterna om barnbarnen ett annat och mer konkret sätt att göra det – att undersöka den förbehållslösa fantasin, att ge sig hän den lustfyllda leken och att låta barnens behov styra och diktera tiden.
I essän Andra världar gör Ekman nedslag i tre barnboksvärldar som han upptäckt i vuxen ålder, världar som visar på något essentiellt och existentiellt i såväl barnets som den vuxnas värld: vårt behov av fantasi och magi i vardagen. Och inte minst: tid.
Konsten som katalysator
Tiden är en gemensam nämnare för samtliga texter i Andra världar, framför allt nödvändigheten av att ta oss tid att närma oss livet och konsten.
I en handfull texter skriver Michel Ekman om filmer, författare och böcker som gjort avtryck – verk som bildar ett slags privat kulturkanon.
Till de trogna följeslagarna genom åren hör poeterna Tua Forsström och Gunnar Björling, som Ekman ständigt återkommer till, författare som gett författaren fördjupad förståelse av egna erfarenheter av sorg och saknad, liksom intensifierad upplevelse av naturen och nuet.
En höjdpunkt i essäsamlingen är texten om svårigheten och glädjen i att läsa Proust och septologin På spaning efter den tid som flytt, en romansvit som kan liknas vid ”en oöverskådlig ocean där novisen guppar som en flotte över dyningarna utan att veta var hen är.”
Enligt Michel Ekman är det inget tidsfördriv att läsa Proust: ”Språkets skönhet och vävens täthet kräver eftertänksamhet, ofta omläsningar.” Skam den som ger sig – det enda som hjälper vid hotande utmattning är att läsa vidare.
Texterna i Andra världar. Essäer om död och liv rör sig mellan ”lufts höjder” hos en Björling till matlagning i sandlådan med barnbarnen, och vad som vid en första genomläsning kan te sig som en något spretig och löst sammansatt samling växer så småningom till en apologi för konstens kraft att läsa, lära och bära oss genom livet.