På håll ser den ut som en rund leksaksbåt. Men när vi kommer närmare tornar forskningsstationen upp sig, och visar sig vara större än man tror.
Den fyra våningar höga farkosten är både ett fartyg och en forskningsstation.
Tara, som hon heter, sitter fastfrusen i tjugo centimeter tjock is i Sundoms skärgård en halv sjömil från farleden in till Vasa.
Tara är helt ny, fartyget sjösattes i Frankrike förra sommaren och är nu i Finland för att testas i vinterkyla. Och kyla, det har Tara verkligen fått.
För även om fartyget är byggt för att tåla enorm ispress så kan det fastna. Det höll på att hända i Uleåborg, där fartyget låg till en början. Kring nyår tvingades man lösgöra sig och stäva söderut. Vasa blev nästa tillflyktsort och här har Tara legat sedan dess.
När vi stiger av elskotern som hämtat oss möter vi forskare klädda i dunjackor.
De håller på att förbereda en heliumballong, stor som en större lekstuga. Den kan skickas högt upp i atmosfären för att ta prover.
Via en brant och ishal stege klättrar vi upp på fartyget och möts av en varm och välkomnande stämning ombord. Det första vi ser är den mysiga matsalen och köket, där kocken tillreder mat och bakar bröd varje dag.
Tara är trots allt ett franskt projekt, och två av tre ombord är fransmän.
En brant spiraltrappa tar oss upp till bryggan där vi träffar Romain Troublé, direktör för La Fondation Tara Océan. Den Parisbaserade stiftelsen grundades av hans släkting Agnés Troublé, en framgångsrik modeskapare.
Taras mission är att studera klimatförändringen i Arktis och enligt Romain Troublé är det bråttom.
– Jag tror vi är den sista generationen forskare där. Om 20 år kommer Arktis att vara helt förändrat, säger Romain Troublé.
Klimatet i Arktis värms upp 4–5 gånger snabbare än på övriga jorden. Området, som bara består av hav, är klätt i is året runt. Men så är det knappast i framtiden, och därför kommer livsmiljön för isbjörnarna och alla andra växt- och djurarter att påverkas kraftigt.
Den här förändringen ska forskare på Tara följa genom upprepade besök. Expeditionen som planeras nu är alltså bara den första av många.
Tara är unikt konstruerad, med ett tjockt aluminiumskrov format som en tvålkopp för att inte pressas sönder av isen utan i stället tvingas uppåt.
Därmed kan hon göra samma trick som oerhört mycket dyrare farkoster gjort tidigare, främst ryska isbrytare.
Nästa höst ska Tara frysa fast i isen norr om Sibirien. Där kommer hon att följa Transpolarströmmen. Med en hastighet på tio kilometer per dag kommer forskarna sakta att transporteras över Nordpolen. Planen är att hon fjorton månader senare ska smälta loss någonstans mellan Grönland och Svalbard.
Under tiden ska prover tas två kilometer upp i luften och två kilometer ner i havet.
Via de trånga hytterna tar kapten Martin Hertau oss med ned till laboratorierna under däck.
Där visar han fartygets unika hålrum i skrovet, en rund pool som är cirka 1,5 meter i diameter.
Här har man ständigt kontakt med havet och härifrån kan en obemannad ubåt skickas ned under isen. Vattenprover kan enkelt tas och dykare kan gå ned själva för att studera livet under det ständiga istäcket.
Bastu finns ombord och i hålet har besättningen och forskarna kunnat ta sig ett dopp.
Men den här dagen finns ingen tid för avkoppling. Testballongen är uppe och alla är upptagna med att pröva Taras utsläppsfria gång, batteridriften.
Huvudmotorn och generatorerna, som drivs på miljövänlig HVO-diesel, är stängda liksom all ventilation. Enbart genom att inte själva bidra till utsläpp kan Tara genomföra trovärdig forskning om luften och livet i Arktis.
Allt är genomtänkt för att minimera forskarnas klimatpåverkan. Sopor minimeras och packas in, urin och avloppsvatten renas och bajs bränns upp.
Men samtidigt som Taras första polarexpedition blir en uppvisning i miljömedvetenhet innebär den en viss utsatthet. För ingen vet säkert hur den runda skrovformen klarar grov sjö.
Om någon blir sjuk är flygplan eller helikopter enda möjligheten till evakuering.
– Vi har läkare ombord och kan genomföra mindre operationer. Men expeditionen är inte riskfri och vi kan behöva slå larm. En evakuering kan dröja fem dagar, säger Romain Troublé som inte oroar sig trots osäkerheten.
Han vet till exempel inte hur Tara faktiskt kommer att föras med strömmarna.
– Det är bra att inte veta allt som kan hända. Det är en fråga om inställning. Men vi måste också vara redo för allt. Så är det i Arktis.