Demonstrationerna tilltar i Iran. De började bland butiksägare och försäljare i landets basarer, och spred sig snabbt bland universitetsstudenter och sedan vidare. Som svar har regimen stängt ner internet och internationell telefontrafik.
Protesterna riktas mot den religiösa ledningen, och främst mot den skenande inflationen och den sänkta levnadsstandarden.
”En väldig prestigeförlust för Iran”
Alexander Atarodi, oberoende Mellanösternexpert, säger att Iran sedan nittiotalet har sett protester komma och gå.
Atarodi konstaterar att de ekonomiska problemen är svåra och att valutan har kollapsat. Affärsmän kan inte göra finansiella transaktioner med utlandet, bland annat på grund av sanktioner. Hela businessvärlden i Iran är väldigt bekymrad och ansträngd.
– Men vi har dessutom ett unikt läge. USA och Israel attackerade Iran i fjol. Israel kunde dominera det iranska luftrummet ganska enkelt och agerade fritt. Det iranska försvarssystemen slogs ut och nyckelpersoner har dödats. Det var en väldig prestigeförlust för Iran.
”Förr kunde folket känna stolthet”
Alexander Atarodi konstaterar att Iran har satsat mycket på att bygga upp landets militära förmåga.
– Man har satsat miljarder på externa aktörer som Hizbollah i Libanon, Hamas i palestinska områden, huthierna i Jemen och Assadregimen i Syrien – allt för att kunna skicka ett budskap till det iranska folket och länderna i regionen om att Iran är ett mäktigt land.
Atarodi säger att den här modellen fungerade ganska länge. Folket i Iran kunde känna att de hade det svårt ekonomiskt, men de kunde också vara stolta över att Iran var så mäktigt. Landet hade kapacitet att tillverka kärnvapen och bygga upp en militär förmåga som gjorde att ingen skulle attackera dem.
Nu har korthuset fallit samman
Atarodi säger att fjolårets krig, främst med Israel och USA, har saboterat allting och att hela korthuset har fallit samman.
– För första gången ser det iranska folket att regimen har satsat enormt mycket av iranska pengar – ”våra pengar” – någon annanstans för ingenting. Vi ser inte resultatet. Iran har inte kunnat försvara sig mot externa hot eller mot Israels militära operationer.
Atarodi kallar det här för en legitimitetskris som har stor betydelse både inom Iran och utanför landet.
Enligt honom är detta faktiskt något nytt, något som bottnar i att hela Mellanöstern har förändrats efter den 7 oktober då Hamas attack mot Israel ägde rum och att man nu ser säkerhetspolitiska konsekvenser.
”När man inte har mat på bordet”
Även om förtroendet för regimen har varit lågt har det ändå tidigare funnits någon sorts respekt för Iran som en stor och mäktig stat i regionen, säger Alexander Atarodi.
Enligt honom ser man nu tendenser till att människor i Iran har fått nog och att rädslan för repressalier och förtryck kan ha minskat.
– När man inte har mat på bordet finns det inte så mycket som stoppar människor från att gå ut och protestera, och det är där vi är just nu. Det är folket som protesterar, säger Atarodi.
Kan något förändras?
Frågan är om det finns förutsättningar för en stor förändring i Iran.
Atarodi påpekar att den iranska oppositionen är känd för att vara väldigt splittrad. Det finns ett spektrum av olika konstellationer både inom landet och utanför – allt från anhängare till den tidigare shahen eller sonen till shahen – till vänsterorienterade grupperingar och liberala mittengrupper.
Dilemmat är att det inte finns någon samlande kraft som kunde inge förtroende hos både det iranska folket och andra aktörer i regionen och i omvärlden.
– Det här kunde man se tydligt i Syrien i nästan 54 år. Där fanns ingen opposition som kunde utmana Assadregimen. Men när det gick så långt i Syrien att hela systemet vittrade sönder inifrån och legitimiteten försvann, då kunde vem som helst i princip komma in och ta över makten, säger Atarodi.
Böjer sig regimen?
Om regimen nu slår till mot demonstranterna hårt och brutalt kan det gå illa.
– Det finns ett underliggande missnöje, framförallt gällande de ekonomiska bitarna som lätt kan gå över till politiska krav, och då kan det bli mycket större och blodigare än vad det är i dag.
Men Atarodi påpekar att regimen den här gången faktiskt har gett tillmötesgående signaler. Det verkar som om det för första gången i regimens historia visas en förståelse för folkets protester.
Det dåliga ekonomiska läget skylls inte enbart på konsekvenser av sanktioner, utan man erkänner att Irans ekonomi under en lång tid har misskötts.
President Donald Trump har hotat med att ”slå tillbaka hårt” mot regimen i Iran om den tar till våld mot demonstranterna.
Har Trumps infall betydelse?
Vad betyder USA:s och president Trumps oberäknelighet?
– Om du hade ställt frågan för ett år sedan, hade jag antagligen sagt att mycket av det som Trump säger är retorik och att han inte kommer att kunna genomföra det han säger. Men under 2025 har Trump faktiskt visat att han kan omsätta sin retorik i verklighet, säger Alexander Atarodi.
Atarodi nämner USA:s attacker mot iranska kärnanläggningar i fjol och att sådant aldrig skett förut.
– USA har aldrig varit i direkt konfrontation med Iran. Det här var en signal till den iranska regimen att USA kan vidta åtgärder. USA är väldigt oberäkneligt och följer inte nödvändigtvis internationella regelverk.
Han ser detta som ett meddelande till Iran:
– Ja, USA har kapaciteten, den militära kapaciteten, den logistiska kapaciteten, men också den politiska viljan att gå väldigt långt.