Lördagshandeln är livlig på torget i Izium i nordöstra Ukraina. Människor köper mat för den kommande veckan. Flera av stånden säljer också kläder.
Försäljaren Dmytro föder upp hönor och säljer köttet på torget. Han säger att affärerna i allmänhet går bra.
– Folk köper fortfarande. Alla vill äta varje dag och de vill ha något som smakar bra och känns hemvant.
Annars är läget svårare, eller mer komplicerat, som Dmytro säger.
– De flyger och de bombar men staden håller ut och lever vidare på något vis. Vi försöker göra något för att överleva. Vi har inget annat val. Det här är vår stad och vi kommer att stödja den och hålla ut så länge vi kan.
Grym ockupation
Izium har bytt händer två gånger sedan det ryska anfallskrigets början.
I april 2022 intog ryska styrkor Izium efter ett brutalt bombardemang som ödelade stora delar av staden och utplånade flera närliggande byar. Ukrainska styrkor befriade sedan staden under motoffensiven samma höst.
Omkring tusen av stadens invånare uppskattas ha dött under den ryska ockupationen. Många greps och utsattes för tortyr i källaren till stadens sönderbombade polishus.
Massgravar med 440 döda hittades bredvid en begravningsplats i utkanten av staden.
I dag är Izium i högsta grad en frontstad. Orten är en av huvudbaserna för Ukrainas 3:e stormbrigad och soldater och militärfordon utgör en synlig del av gatubilden.
Soldaterna har fört med sig nytt liv till staden och flera kaféer och andra små företag har öppnat för att möta soldaternas behov.
Den 3:e stormbrigaden skyddar också Izium från den ryska invasionsarmén. Fronten löper endast några tiotal kilometer från staden.
Pressofficeren Acrobat säger att hans brigad håller det längsta frontavsnittet av alla ukrainska förband.
– Det har varit fyra år av krig och infanterisoldaterna är naturligtvis trötta.
– Men vid den tredje stormbrigaden är vi inte enbart soldater. Vi är soldater med en vision för nationen. Och nationalister har alltid stridit ända till slutet. Hur det slutet kommer att bli vet vi inte. Vi kommer att få se det. Men vi gör vårt bästa, säger Acrobat.
Han tillägger att läget för tillfället ser stabilt ut. Det beror till stor del på att brigaden har ett effektivt eldledningssystem, både för drönare och för artilleri.
Enligt honom är det största problemet att Ryssland är villigt att offra väldiga mängder soldater för att inta enskilda mindre ställningar.
– Ryssland ser inget problem med att skicka ett kompani för att inta en ställning, 50 meter ukrainsk mark. De kan offra över hundra personer.
– Vi är vana vid det, men det är som en skräckfilm. Kanske en av tio överlever. Även om de är skadade så får de order att stanna kvar och försöka hålla ställningen.
Civila återvänder
Trots hotet har många civila återvänt till Izium under de tre åren efter befrielsen. Utöver soldaterna från den 3:e armékåren har staden i dag 27 500 invånare jämfört med 35 000 före kriget.
– Det viktiga är att vi nu har gas, vi har värme, vi har el samt internet och uppkoppling för mobiltelefoner, säger stadens biträdande borgmästare Volodymyr Matsukin.
Men läget kring Izium är inte enkelt staden ligger omkring 30 kilometer från fronten och hotas ständigt av attacker från ryska drönare och glidbomber.
Under det senaste året har myndigheterna tvingats att bygga upp drönarnät över landsvägen söderut från staden. Näten är en tydlig påminnelse om det pågående kriget.
Matsukin säger att näten naturligtvis inte skapar optimism inför framtiden – men att de är del av krigets verklighet.
Han tillägger att Izium ligger strategiskt vid Charkivregionens högsta punkt och att staden därför drabbats av krig många gånger tidigare. Senast under andra världskriget utkämpades hårda strider kring Izium. Men staden har alltid återhämtat sig.
– Livet här har aldrig varit enkelt. Men du väljer inte ditt hemland eller den plats där du föds. Det här är vår stad och det är därför den existerar. Vi vill endast se den under den ukrainska flaggan.
– Därför tror jag att framtiden kommer att bli vacker, värdig och god.
”Vi oroar oss varje dag”
Pensionären Tetiana Fedorovna har kommit in till Izium för att sälja vitlök. Hon bor i byn Donetska fem kilometer utanför staden.
Hon säger att den svåraste tiden var under början av kriget. Då träffades hennes hus av granater och familjens bil brann upp. Det fanns varken el, gas eller rent vatten i byn.
– När det regnade samlade vi vatten. Det regnade och vi samlade det, kokade det på öppen eld. Vi var alla täckta av sot. Vi drack det och lagade mat med det.
Nu har livet i byn blivit bättre. Tetianas hem har fått nya fönster och kommunaltekniken fungerar igen. Men oron och rädslan finns kvar.
– Hur kan vi sluta oroa oss? Vi oroar oss varje dag, vi ber böner när vi lägger oss på kvällen, vi äter och vi ber och tackar gud för att vi lever.
Livet återvänder till ödelagda byar
Byn Kamianets några kilometer utanför Izium förstördes under striderna på våren 2022. Alla hus har svåra skador och byns skola, kyrka och kulturhus är totalförstörda.
Larisa Sysenko tvingades fly under bombardemanget. Hon sörjer också alla djur som dödades under slaget och ockupationen.
– Vi hade många husdjur i Kamianets. Eftersom det här är en by hade folk kor, grisar, ankor, höns, får, kaniner – allt du behöver.
Under bombardemanget dödades en stor del av husdjuren.
– Folk blev helt enkelt tvungna att fly. Det var helvete på jorden. Det gick inte att sticka näsan utanför källaren. Bombardemanget var så hårt.
Larisa och hennes make Viktor Sysenko flydde från sitt hem under striderna. Under tiden som byn var ockuperad bodde de hos sin yngre dotter i Odessa. Kvar på gården blev merparten av parets ägodelar och djuren.
Innan flykten öppnade de dörrarna till inhägnaderna och ladugården och lämnade hö till sina två kor.
– Det är smärtsamt för mig att tala om korna.
– Under tiden i Odessa kände jag länge djup skuld för att jag övergav dem. De väntade på mig, på att jag skulle komma med mat och jag kunde inte göra det. Krig är förskräckligt, det är en sådan ondska.
Då det återvände var hemhuset förstört och korna var döda. Men parets storvuxna katt hade överlevt och återvände till huset.
– Det är verkligen ett mirakel. Hur dog han inte? Hur kunde han överleva här?
I dag har paret reparerat ett rum i sitt hus. På gården står nya växthus och hönshuset är fullt med liv.
Historien upprepar sig
Före invasionen hade byn 1 200 invånare i 365 hushåll. I dag bor där 86 personer. Byvägen kantas fortfarande av varningar för minor, men elförsörjningen fungerar och byborna är uppkopplade till nätet. Det betyder att byns sju barn kan gå i skola på distans.
Larisa säger att byns historia upprepar sig. Under andra världskriget utkämpades hårda strider här och byn bytte händer flera gånger.
– Våra far- och mormödrar har berättat om hur sovjetarmén brände Kamianets då de retirerade.
– Kvinnorna sjönk ned på knä och bad soldaterna: bränn inte våra hem, vart ska vi ta vägen, vi har barn. Det var vinter. Men soldaterna lyssnade inte, de brände husen så att fienden inte skulle kunna bo där.
Larisa säger att det inte heller idag finns några garantier för att de ryska styrkorna inte ska komma tillbaka. Men hennes hopp för framtiden är att bo kvar på sin gård.
– Att leva och arbeta på min egen mark. Det är mitt hopp. Min make är optimist, han ser positivt på allt. Han säger alltid att allt kommer att bli bra. Så jag tror på honom och jag vill att det ska vara så.
