Låtar ska lyssnas på, filmer ska ses och specifika bakverk ska bakas. Vissa brukar tala om att det inte blir någon jul om man inte gör på ett visst sätt.
Jul blir det däremot varje år, oavsett om kökssluckorna är torkade eller inte. Men hur stor roll spelar egentligen julmusiken i allt det här? Vi frågade en musikvetare om våra traditioner när det gäller just julmusik.
– Det hör till att man har olika musikaliska och klingande traditioner när man firar någonting, säger Inka-Maria Nyman, lektor i musikvetenskap vid Åbo Akademi.
Hon berättar att många brukar förknippa julmusiken med olika gemenskaper som exempelvis förskolor, ålderdomshem, olika kompisgrupper eller skolklasser.
– Det kan också handla om att man vill förmedla ett kulturarv, att man medvetet vill sjunga vissa julsånger för exempelvis sina barn eller sina barnbarn.
Finns det regler för när man får lyssna på julmusik?
– Det finns inga regler, säger Nyman. Det intressanta är i stället vad de här diskussionerna berättar om oss och vår samtid.
Nyman tänker sig att det för vissa kan handla om att vilja motstå kommersiella tendenser.
– Vissa tycker att julen inte ska komma för tidigt, säger hon.
Finlandssvenska favoriter är en blandning av svenska och tyska låtar
Zacharias Topelius Julvisa: Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt och Sparven på julmorgonen är en finlandssvensk julklassiker enligt många. Flera julsånger som sjungs i Svenskfinland har också sitt ursprung i Sverige.
Påverkas man mycket av svenska jultraditioner i Svenskfinland?
– Det gör man absolut, och det finns också regionala skillnader. Påverkan från Sverige är ännu mer påtaglig i Österbotten, berättar Nyman.
Förutom från Sverige kommer också flera omtyckta julsånger från exempelvis Tyskland och engelskspråkiga länder.
– Det är väldigt typiskt för den finlandssvenska musikkulturen att man balanserar mellan de här olika majoriteterna.
Till julklassikerna enligt Nyman själv hör bland annat psalmen Härlig är jorden och Johann Sebastian Bachs Juloratorium.
– Och Jul, jul, strålande jul. Jag gillar faktiskt Peter Jöbacks version. Den är riktigt sirapig men man måste höra den en gång per år. Sedan har man fått sin dos.