I februari 1996 är Elisabeth Rehn sextio år och har precis tackat ja till uppdraget som människorättsrapportör för FN i det forna Jugoslavien. Hennes företrädare har avgått i protest mot världssamfundets passivitet.
Kort efter sin ankomst gör hon en viktig och fruktansvärd upptäckt. Med hjälp av tips från en bosniakisk journalist, som själv med en hårsmån undgått massmordet, hittar hon kvarlevorna av män som flytt upp i bergen undan massakern i Srebrenica och avrättats där.
Massakern i Srebrenica, som hade inträffat ett halvår tidigare, var den mest fruktansvärda händelsen under krigen i det forna Jugoslavien på 1990-talet.
Men rötterna till hatet sträcker sig mycket längre tillbaka. För att förstå hur grannar kunde vända sig mot varandra i ett av Europas blodigaste krig måste man förstå drömmen om Jugoslavien och hur den dog.
Etniska spänningar
Före första världskriget lyder dagens Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina under dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Serbien däremot är ett eget kungarike.
Bosnien är det mest etniskt blandade området. Där bor både kroater, som skriver med latinska bokstäver och främst är katoliker, bosniaker, som främst är muslimer, samt serber, som skriver med kyrilliska bokstäver och är främst ortodoxa kristna.
Samtidigt som det länge har funnits en dröm om att ena de sydslaviska folken har det också under århundraden funnits spänningar och maktkamper mellan de olika grupperna.
Också inledningen till första världskriget, Skotten i Sarajevo, handlar om slavisk nationalism. En bosnienserbisk nationalist skjuter ihjäl tronarvingen till Österrike-Ungern i Bosniens huvudstad Sarajevo.
Kungariket Jugoslavien – ett enat sydslavien
När första världskriget tar slut 1918 ritas Europas karta om. Österrike-Ungern upplöses.
Områdena Bosnien och Hercegovina, Slovenien och Kroatien slås samman med kungariket Serbien. Montenegro (söder om Bosnien) som varit en självständig stat, blir också en del av det nya kungariket Jugoslavien – vilket betyder just ”sydslavien”.
Språket som talas i Jugoslavien, serbokroatiskan, är ett hopkok av olika dialekter som serbiska och kroatiska skribenter standardiserat i mitten av 1800-talet.
Jugoslavien blir republik efter andra världskriget
År 1941 invaderar axelmakterna Tyskland och Italien landet. Jugoslaviens kung Peter II flyr, men partisanerna under ledning av Josip Broz Tito (1892-1980) bjuder på hårt motstånd.
1945 blir Jugoslavien en socialistisk federal republik under Titos ledning.
Händelser under andra världskriget har blottat och orsakat sprickor i den sydslaviska nationen. Kroatien har sympatiserat med Hitlers Tyskland som bombat Belgrad, och det fanns under kriget konkurrerande grupper av frihetskämpar med vitt skilda politiska mål.
Trots motsättningarna fortsätter Jugoslavien under Tito som ett land. Det består av sex delrepubliker: Serbien, Kroatien, Slovenien, Makedonien, Bosnien och Montenegro.
Vojvodina nära gränsen till Ungern och Kosovo nära gränsen till Albanien ges autonomi.
Tito, en stark ledare
Josip Broz Tito, Jugoslaviska federationens första president, är själv kroat, men har sitt centralstyre i Belgrad, den serbiska huvudstaden.
Tito eftersträvar ett enat jugoslaviskt folk utan etniska och religiösa skiljelinjer. Han inför ett unikt system, där makten i företagen ligger hos arbetarna snarare än hos centralstyret.
Systemet bidrar till ett ekonomiskt uppsving på 1950-talet och slopas först över tio år efter Titos död.
Jugoslavien har goda internationella kontakter
Försök till nationalistisk frigörelse förekommer, som den kroatiska våren 1971. Tito avvärjer försöken och ger delrepublikerna ökad självbestämmanderätt 1974.
Under Titos tid flyttar människor fritt inom landet. Större städer som Belgrad, Zagreb, Ljubljana, Skopje, Podgorica och Sarajevo lockar nya invånare från hela Jugoslavien.
Jugoslavien har vänskapliga internationella relationer åt alla håll, även med USA.
Jugoslaviens pass är under 1970- och 1980-talen ett av världens starkaste när det gäller visumfritt resande.
Jugoslavien som försökskanin för IMF
I och med energikriserna 1973–74 och 1979 blir Jugoslavien kraftigt skuldsatt.
Internationella valutafonden (IMF) testar 1979 i Jugoslavien för första gången sitt ”beredskapslåneprogram”, som senare använts i till exempel Sydamerika. Det innebär ekonomiskt stöd åt länder i kris mot att landet genomför kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn.
IMF:s ekonomiska stabiliseringspaket leder till kraftig inflation.
1980 dör Tito, och tio år senare faller Jugoslavien sönder.
Kalla krigets slut
Förändringarna i Sovjetunionen som leder till dess kollaps 1991 påverkar Jugoslavien på flera sätt. De baltiska staternas frigörelse gör att de nationalistiska krafterna på Balkan vädrar morgonluft.
Sovjetunionen har varit en viktig handelspartner för Jugoslavien, så kollapsen blir ett ekonomiskt bakslag.
USA har behövt Jugoslavien som stabiliserande faktor nära Natos sydliga flank under hela kalla kriget. När kalla kriget tar slut drar USA bort sitt stöd, som också varit ekonomiskt.
År 1990 accepterar Jugoslavien ännu ett ekonomiskt stödpaket av IMF och Världsbanken. Villkor för stödet är devalvering av landets valuta, frysta löner, minskade offentliga utgifter samt avskaffandet av Titos system med arbetarnas självförvaltning i företagen.
Federationen börjar falla sönder
När ekonomin var stark i Jugoslavien fördelades tillväxten ändå ojämnt mellan republikerna. Slovenien och Kroatien i norr var rikast, och Serbien politiskt den ledande nationen.
När ekonomin nu stagnerar blir människornas vardag jobbig överallt. När medelklassens barn inte kan hitta jobb och det inte går att köpa tvättmedel i affären växer ilskan mot andra republiker inom federationen och mot andra etniska grupper.
År 1991 utlyses folkomröstningar om självständighet i alla de jugoslaviska republikerna utom i Serbien. Slovenien och Kroatien förklarar sig självständiga i juni 1991, Makedonien i september 1991 och Bosnien i mars 1992.
Centralstyret i Belgrad försöker med militära medel tvinga Slovenien och Kroatien att återkalla sina självständighetsförklaringar. Bägge vägrar.
Kriget i Slovenien blir kort. Kroatien utsätts för flera år av strider. Makedonien lyckas nå självständighet genom förhandlingar 1991.
Planen att dela Bosnien och vägen mot krig
Bosnien har kallats ”ett Jugoslavien i miniatyr” på grund av sin blandade befolkning. Vänner med olika etnisk och religiös tillhörighet – bosniska muslimer, även kallade bosniaker, katolska kroater och ortodoxa serber – har levt sida vid sida.
Nu håller Jugoslavien på att falla sönder och nationalismen växer sig stark.
I mars 1991 har Kroatiens president Franjo Tuđjman och Serbiens president Slobodan Milošević ett hemligt möte där de ritar upp hur Bosnien ska delas i en serbisk och en kroatisk del. Ingen representant för den bosniakiska befolkningen tillfrågas.
Januari 1992: Med stöd från Milošević utropar ledaren för serbpartiet i Bosnien Radovan Karadžić en egen serbisk republik på ungefär halva det bosniska territoriet, Republika Srpska.
Februari 1992: Folkomröstningen om självständighet i Bosnien hålls. Bosnienserberna bojkottar omröstningen. Valresultatet är för självständighet.
April 1992: Det självständiga Bosnien erkänns internationellt, vilket blir den direkta utlösande faktorn för kriget.
Fullskaligt krig och belägringen av Sarajevo
April 1992: Bosnienserbiska styrkor uppbackade av Serbien belägrar Bosniens huvudstad Sarajevo. Huvudstaden omringas och terroriseras. Tiotusentals civila dödas.
När kriget bryter ut vänder sig granne mot granne och vänskapsband bryts för evigt.
Radovan Karadžić inleder en etnisk utrensning i synnerhet mot icke-serbisk befolkning i Bosnien. Han får militär hjälp från Slobodan Milošević i Serbien.
Bosnien drabbas av fullskaligt inbördeskrig med krigsförbrytelser som avrättningar av civila, folkmord och massvåldtäkter, över 100 000 döda och flyktingströmmar över Europa.
Folkmordet i Srebrenica 1995 – FN:s mörkaste stund
I ett tidigt skede av Bosnienkriget blir den lilla staden Srebrenica en tillflyktsort dit tiotusentals bosnienmuslimer, som jagats bort från sina hem, flyr undan etnisk rensning.
Kriget drabbar även serber i området, då bosnienmuslimska styrkor attackerar kringliggande serbiska byar, dödar civila och bränner hus.
1993: FN förklarar Srebrenica som en ”skyddad zon”. En fredsbevarande FN-styrka på 300 holländska soldater skickas för att skydda zonen. De är för få och för dåligt utrustade för strid. Varken den bosniska eller den bosnienserbiska armén respekterar zonens status. FN-styrkan kan bara se på när de bosnienserbiska styrkorna rycker allt närmare staden.
11 juli 1995: Den bosnienserbiske krigsherren Ratko Mladić tränger på order av den självutlyste presidenten för Republika Srpska i Bosnien, Radovan Karadžić, med sina trupper in i staden.
Den lilla holländska FN-styrkan är för lätt beväpnad och får inte det flygunderstöd de begär för att kunna stoppa anfallet.
Mladićs trupper skiljer åt kvinnor och barn å ena sidan och alla män och pojkar över 12 år å andra sidan, och för bort dem i bussar.
Under flera dagars tid avrättas över 8 000 bosniska pojkar och män.
Tusentals flyr mot bergen men många av dem blir fasttagna och avrättade.
Rehn hittar kvarlevor
När Elisabeth Rehn ett halvt år senare kommer till Bosnien hittar hon med hjälp av en bosnisk journalist kvarlevorna av cirka 3 000 män som flytt upp i bergen och avrättats där.
Rehn träffar den serbiske ledaren Slobodan Milošević, som installerat sig i Titos gamla palats. Rehn får serbledningen att (möjligen oavsiktligt) medge att de står bakom dödandet av männen, och informationen blir en internationell nyhet. Dock påstår serbledningen att offren, varav en del var bakbundna, hade dött i strid.
Daytonavtalet och domarna i Haag
Bosnienkriget avslutas med Daytonavtalet i december 1995. Avtalet, som förhandlas fram av USA efter att Nato bombat bosnienserbiska mål, innebär att Bosnien-Hercegovina blir en federation mellan en bosnisk-kroatisk och en serbisk del, Republika Srpska. En Nato-ledd fredsstyrka, IFOR (Implementation Force), där även Finland och Sverige deltar, ska övervaka freden.
Både den bosniska serbledaren Radovan Karadžić och krigsherren Ratko Mladić döms senare till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Serbiens ledare Slobodan Milošević dör häktad i Haag efter fyra år av rättegång, innan sin dom.
Vad gör en människorättsrapportör?
Elisabeth Rehn berättar att hon som människorättsrapportör för FN i viss mån själv kunde definiera hur arbetet i praktiken skulle se ut.
– Jag valde att arbeta på fältet. Jag träffade beslutsfattare och sökte mig också ut bland människorna på gräsrotsnivån för att höra deras upplevelser direkt av dem själva. Jag försökte få maximal synlighet i pressen för mina upptäckter. Att bara läsa upp en torr rapport i FN-salen och få några slöa frågor där kändes inte motiverande, säger Elisabeth Rehn.
Rehn vill som rapportör att offrens och deras anhörigas berättelser ska synas och höras så vida som möjligt.
Hon har stor nytta av de lokala människorättsorganisationerna, som representerar de olika folkgrupperna.
Hon lär sig snabbt att sanningen inte är svartvit när det gäller vem som är bov och vem som är offer i konflikterna på Balkan.
Hon är också en av de första som påpekar att fred i området inte kan nås utan att också Kosovo får en politisk lösning.
Uppdrag Balkan, ett ljuddrama i tre avsnitt, handlar om Elisabeth Rehns första tid som människorättsrapportör.
Mer om ämnet:
Får man blanda fakta och fiktion i Elisabeth Rehns berättelse?
Skådespelaren Natasha Coralic möter sin egen historia i Svenska Yles ljuddrama