Uppe på vinden i ett gammalt hus i centrala Köpenhamn hittas en skolåda och innehållet är makabert: ett gammalt, uttorkat lik av ett spädbarn.
Den danska serien Generationer börjar pang på. Men frågan är inte vem som dräpt barnet.
För då polisen ringer på hos den gamla damen Martha (Ulla Henningsen) som bor direkt under vindsutrymmet säger hon lugnt och sakligt att det är hon som är skyldig.
Det här skakar om hela familjen, dottern Tina (Anette Støvelbæk), barnbarnen Rikke (Rikke Eberhardt Isen) och Anne-Sofie (Alice Bier Zanden) och deras familjer.
Är Martha, som alltid varit familjens matriark, nu också en mördare? Eller har hon blivit demenssjuk?
Går mot strömmen
Det här är så ”weird” tänker jag flera gånger förtjust.
För Generationer är inte som de flesta andra serier vi ser idag, där handlingen är så lätt att följa att du samtidigt kan scrolla på mobilen och läsa annat.
Det här är tvärtom en serie som utmanar, den är underlig, allvarlig, humoristisk, ibland rentav lite chockerande. Det är en serie som ibland tycks famla runt men som därför också tvingar mig som åskådare att skärpa mig. Vad vill den säga?
Generationer handlar om komplicerade mor- och dotter-relationer och hemligheter man har för varandra.
Det handlar om skam och trauman vi bär med oss eller som vi kanske också ärvt av tidigare generationer.
Det handlar alltså om mycket mer än dråpet på den lilla babyn och under seriens gång tänker jag flera gånger hur många olika teman och ämnen man egentligen kan klämma in i en serie?
För här finns även coronapandemin och ekokrisen, sadomasochistiskt sex och öppna förhållanden, sexskandaler och digitala övergrepp, ett transtema, rättsfall och podcast-intervjuer.
Och inte nog med det – man klämmer även in lite spöken och oförklarliga övernaturliga händelser och en andlig dimension. Det blir lite David Lynch med drag av Ingmar Bergman.
En märklig väv
Vissa av de här ämnena blir trådar som bara slängs ut i luften för oss åskådare att fundera på. Men på något märkligt sätt lyckas man till sist knyta ihop det hela till ett besynnerligt nystan eller en brokig väv.
Det som kunde ha blivit extremt melodramatiskt och överdrivet blir genuint gripande.
Att det hela hänger ihop beror på många olika saker, suveräna skådespelare och ett foto som är både visuellt vackert och suggestivt drömlikt.
Men också att seriens skapare Anna Emma Haudal, tidigare känd med ungdomsserien Doggystyle som även visats här i Finland, har vågat ta ut svängarna ordentligt.
Generationer är en serie som skildrar vad det betyder att vara människa. Hur det finns band både framåt och bakåt i historien som knyter samman oss människor till en del av en evig cirkelrörelse.