Anrika Skärgårdsteatern avslutade förra veckan sommarens spelperiod.
Pjäsen Bättre fäkta än illa fly! handlade om byaföreningen på fiktiva Lysterö som ställs inför en rad utmaningar, samtidigt som ett bröllop spårar ur.
Temat gick bra hem hos publiken – många skärgårdsbor kunde känna igen utmaningarna som pjäsens byaförening ställdes inför.
I år var det andra årets studerande vid Konstuniversitetets svenskspråkiga teaterlinje som satte upp Skärgårdsteatern.
Skådespelaren Ivar Bremer är nöjd med tiden på fartyget Sälö.
– Det här var en jättefin möjlighet att få resa i skärgården, samtidigt som man får göra det man älskar, att göra teater, säger hen.
– Och också förstås att få vara med sina vänner under en lång tid, och se så många fina ställen.
Men hur är det att studera till skådespelare eller andra yrken inom scenkonsten och filmbranschen just nu?
Kultursektorn har drabbats av stora nedskärningar, vilket rimligtvis kan leda till färre arbetstillfällen.
– Det finns nog en stor oro men samtidigt mycket hopp. Via vår utbildning får vi många verktyg för att arbeta självständigt så att man inte behöver stödja sig på strukturer som kanske inte finns där, säger Ivar Bremer.
– Men faktum är ju att kultursektorn har varit fattig ganska länge. Jag tycker att det är ganska ironiskt att folk först nu börjar ge problemet uppmärksamhet, eftersom det har varit så här sen 90-talet. Det är inte något nytt att man skär från kulturen.
En annan Ivar i besättningen är scenografen Ivar Sundman. Hen har njutit av sommaren som scenograf och kostymansvarig på Skärgårdsteatern.
– Jag är kanske på det viset i en helt tacksam situation att jag är bara studerande ännu. Jag hinner liksom byta bana om det riktigt skiter sig, säger Sundman och skrattar.
Hen oroar sig ändå inte för konsten i sig, trots den ekonomiska svackan.
– Historiskt sett har det varit så att när det går ekonomiskt sämre så blir konsten mer mångsidig, då man måste hitta nya sätt att uttrycka sig.
Ivar Bremer säger också att konsten är svår att rubba, och att den är en viktig del av demokratin.
– Jag litar på kulturfältets resiliens, och på att kultursektorn kan vara en kraft som gör motstånd mot det som sker i världen, med krig och folkmord och allt annat, säger Bremer.
Skådespelaren Daniella Johansson de Laurentiz väljer också att ha en positiv inställning till branschens utmaningar.
– Jag ser framtiden som väldigt oklar, konstaterar hon.
– Jag har nog inte tänkt så mycket på en trygg framtid som att försöka följa efter det som jag gillar här och nu. Det kanske är en väldigt dålig taktik.
Men Johansson de Laurentiz säger också att scenkonstbranschens gemenskap är stark.
– Jag tror att oavsett om jag får pengar för det eller inte så vet jag att jag vill fortsätta med det.
Lärorik samvaro till sjöss
Ensemblen och den tekniska personalen på Skärgårdsteatern tillbringar flera veckor på fartyget Sälö, tätt inpå varandra, vilket gör det till en miljö där man verkligen lär sig både samvaro och scenkonstens detaljer.
Någon måste ansvara för maten – alla i besättningen hyllar årets kockar – någon för disken och någon för tvätten, men också rekvisita, teknik och annat som ska skötas kring själva pjäsen blir någons uppgift.
Men trots att det kan låta som en mardröm för många har resultatet varit en sammansvetsad och väloljad grupp, som nu har koll på hur man samverkar i en teatergrupp.
– Jag trodde det skulle vara många konflikter, men vi har klarat oss förvånansvärt bra, säger Daniella Johansson de Laurentiz.
– Vi har hittat ett sätt att leva tillsammans. Så jag skulle säga att det har varit mer fridfullt och mer mysigt. Mycket jobb också såklart, det har även varit mer slitsamt än jag trodde.