MALAYSIA/KUALA GANDAH Tiotals ivriga skolelever väntar på att deras lärare ska ge dem tillstånd att gå ut i ett grönområde. Eleverna befinner sig i ett räddningscenter för elefanter, och snart får de både se och mata flera av de stora djuren.
– Det är jättespännande. Under bussfärden hit berättade våra lärare om elefanterna, och här lär vi oss ännu mer, konstaterar en 12-årig pojke.
Han och hans klasskamrater marscherar strax ut i naturen.
I räddningscentret får besökarna veta att det finns bara ungefär 1 500 vilda elefanter kvar på det malaysiska fastlandet. Det förklaras också vad det beror på att deras antal ständigt minskar.
I Afrika är tjuvskytte den främsta orsaken till att elefanterna är hotade. Djurvårdaren Khairil Ekhwan konstaterar att tjuvskyttet däremot bara spelar en biroll i Malaysia, även om brottslingar då och då dödar elefanter för att komma åt deras betar, det vill säga det värdefulla elfenbenet.
– Oljepalmplantagerna är vårt svåraste problem. Det finns alldeles för många plantager, men det kan vi inte göra något åt i och med att palmoljan är viktig för landets ekonomi, säger han.
Dödliga konflikter uppstår på landsbygden
Khairil Ekhwan konstaterar att elefanterna i Malaysia lever i regnskogen. Allt större delar av skogarna har ersatts med oljepalmplantager under de senaste fem decennierna, och det har inneburit att elefanternas livsmiljöer har minskat drastiskt.
Elefanterna har varit tvungna att leta efter föda i bebodda trakter och på plantagerna. Khairil Ekhwan säger att det i sin tur har resulterat i att det oftare och oftare har uppstått sammanstötningar mellan invånarna och elefanterna.
– Nyligen förlorade vi fyra vilda elefanter. Någon förgiftade dem på en plantage.
Han förklarar att elefanterna förargar jordbrukarna genom att trampa sönder deras odlingar och ibland också deras boningar. Elefanterna orsakar dessutom skadegörelse på plantagerna när de letar efter föda bland oljepalmerna.
Tränade elefanter spelar nyckelroll
Räddningscentret som Khairil Ekhwan jobbar för har i uppgift att försöka hindra att det uppstår konflikter mellan människor och elefanterna. När personalen får veta att elefanter letar efter föda i bebodda trakter tar sig djurvårdare omedelbart dit för att skydda elefanterna.
– Vi kan inte rädda vilda elefanter på egen hand, för de är alltför aggressiva. Vi måste få hjälp av vältränade tama elefanter, säger han.
Khairil Ekhwan konstaterar att i synnerhet hanarna kan vara farliga. De är mycket mer aggressiva än honorna och lever ofta ensamma, medan honorna lever i grupper.
I räddningscentret tränas elefanter så att de vid behov kan fungera som mellanhänder mellan djurvårdarna och de vilda elefanterna. Tränade elefanter följer sedan alltid med djurvårdarna till konfliktområdena.
Khairil Ekhwan berättar att räddningsoperationerna börjar med att djurvårdarna söver ned den vilda elefanten. När den sedan vaknar upp måste en tränad elefant vara på plats.
– Den tränade elefanten kan kommunicera med den vilda elefanten och få den att bli avslappnad och lugn. Efter det följer den tränade elefanten med det vilda djuret till ett fordon som transporterar det till den närmaste beskyddade nationalparken, förklarar han.
Processen är både tidskrävande och dyr. Det kostar dessutom en hel del att driva räddningscentret bland annat som en följd av att varje elefant konsumerar upp till 300 kilogram föda varje dag.
Den malaysiska staten har i varje fall hittills varit villig att finansiera ansträngningarna att hindra att elefanterna dör ut. Khairil Ekhwan påpekar också att inträdet till räddningscentret är gratis.
– Vi försöker skapa en medvetenhet bland malaysierna genom att göra dem bekanta med elefanternas situation. Vi hoppas att de lär sig uppskatta elefanterna innan arten försvinner från Malaysia.
Fällor orsakar livslånga skador
De malaysiska elefanterna hör till en underart av den asiatiska elefanten som klassificeras som hotad. Till skillnad från grannlandet Thailand har elefanterna i Malaysia aldrig tämjts för att använda dem till exempel som dragdjur eller som stridselefanter.
Khairil Ekhwan säger att alla elefanter som lever i räddningscentret är räddade från konfliktsituationer. När de räddades mådde de antingen för dåligt eller var för unga för att kunna klara sig på egen hand i naturen.
Målet är att rehabilitera elefanterna så att de sedan kan släppas ut i någon av nationalparkerna.
Khairil Ekhwan pekar ändå också ut en tio år gammal hona som aldrig kan lämna centret som en följd av att hon förlorade en av sina fötter när hon gick i en fälla.
– Fällan var antagligen inte menad för en elefant utan för till exempel vildsvin som också rör sig på plantagerna. Nu måste honan använda en protes för att kunna röra sig, och hon skulle inte ha en chans att överleva i naturen, konstaterar han.
Centret tar hand om övergivna elefantungar
De övriga elefanterna i räddningscentret var bara några år gamla när de räddades. Khairil Ekhwan berättar att det betydde att det inte var tänkbart att släppa ut dem i naturen.
– När en grupp elefanter tränger sig in på en plantage försöker arbetarna jaga bort dem. Om elefanterna då tar till flykten kan de yngsta medlemmarna av gruppen inte gå tillräckligt snabbt, så de sackar efter och blir ensamma, förklarar han.
Efter att djurvårdare har anlänt till platsen väntar de några dygn för att se om vuxna elefanter återvänder för att söka efter ungen. Först när det är klart att ungen verkligen är övergiven transporteras den till centret.
Där blir djurvårdarna småningom bekanta med elefanterna. Vårdarna kan sedan identifiera elefanter som har rätt personlighet för att bli tränade för att hjälpa vilda elefanter.
– De ska ha tålamod och framförallt ett lugnt temperament. Här i centret har vi nu tre sådana elefanter, berättar Khairil Ekhwan.
De övriga elefanterna stannar kvar i centret ända tills de är ungefär 18 år gamla. Efter det väntar ett liv i beskyddade regnskogar.