GENÈVE
Nattens färg var klarröd efter att Stade de Genève exploderat i ett gränslöst lyckorus.
Överallt man såg fanns svettiga röda tröjor, viftande röda halsdukar och glädjeskrikna röda ansikten. Schweiz hade för första gången tagit plats bland de åtta bästa i en storturnering, på Finlands bekostnad.
Bland det mest charmiga med idrott är annars att den är så svartvit.
Allt eller inget. Vinna eller försvinna. Himmel eller helvete. Och samtidigt är marginalerna minimala.
Då får man scener som de i intervjuzonen efter att Finland och Schweiz spelat 1–1 i gruppavslutningen i EM.
Finländska spelare ställde sig framför kameran med blanka ansikten och tårfyllda ögon, samtidigt som tränaren Marko Saloranta talade om en smärta som svider rent fysiskt.
Några meter ifrån stod schweiziska spelare och strålade efter karriärens lyckligaste kväll, samtidigt som tränaren Pia Sundhage talade om ögonblick som gör att hon vill hålla på med fotboll i all evighet.
Behöver inte vara antingen eller
Morgonen efter kan det vara läge att påminna om gråzonen. Slutanalysen behöver inte vara antingen eller. Det går att tycka två saker samtidigt.
Det går att samtidigt påstå att Finland spelmässigt gjorde ett lyckat EM – men att det inte var tillräckligt bra för att nå det uppsatta målet att gå vidare från gruppen.
Man kan hävda att de finländska spelarna kan vara stolta över sina insatser i EM – och samtidigt att alla tiders chans att gå långt inte utnyttjades eftersom de inte lyckades höja sig tillräckligt.
Vad som däremot inte håller på färgskalan är att ägna sig åt den skönmålning som också Finlands lag gjorde sig skyldigt till under EM.
Tränaren Marko Saloranta riktade efter uttåget en känga mot expertisen för att ”ingen trott på det här laget”. Missriktat, inte minst för att de som inte trodde på laget fick rätt.
För att uttrycka saken i Yletippningstermer: De som som trodde på Finland i kvartsfinal kammade noll i den delen av Fotbollsexperten, vi som trodde på hemresa efter gruppspelet får en extra poängpott.
Spelarna har i sin tur talat om ett lag som ”alltid varit bäst när det gäller”.
I själva verket har Finland under Marko Salorantas ledning vunnit en av fem måstematcher. I VM-kvalet borta mot Irland (0–1), EM-kvalavslutningen mot Italien (0–4), vårens Nations League-gruppfinal mot Serbien (1–1) och torsdagsthrillern mot Schweiz (1–1) räckte Finlands resultat inte till. Undantaget är playoffreturen mot Skottland (2–0), men en framgångsandel på 20 procent skriker inte direkt ”bäst när det gäller”.
Ingen forward och smal trupp
Slutresultatet ljuger inte. Trots alla tiders drömlottning är Finland på hemväg och på frågan ”varför” duger inte svar som ”otur” eller ”små marginaler”. Och absolut inte spelarnas teori ”Finland skulle ha förtjänat att gå vidare”.
Svaren behöver hittas på annat håll. Här de mest uppenbara orsakerna:
1. Avsaknaden av en forward i form
Finland hade 36 avslut men gjorde bara 3 mål, färre än Norge och Schweiz, och därför åker Finland nu hem.
Avsaknaden av en vass anfallare var akut. Linda Sällström är inte den målspruta hon varit, skadedrabbade Jutta Rantala har totalt spelat 50 minuter sedan oktober, Oona Sevenius är opolerad och Sanni Franssi har sällan lyckats i landslaget. Och där tog alternativen slut.
Inget var så talande för Finlands EM som när ledande mittbacken (!) Natalia Kuikka mot Schweiz flyttades upp i anfallet vid ställningen 0–0 i landslagets viktigaste match på åtminstone 12 år.
Med en målskytt hade allt slutat annorlunda.
2. För hårt belastad/för smal startelva
Tränare Saloranta svarade på Yle Sportens direkta fråga inför Finlands andra match att ingen spelare kan göra tre gånger 90 minuter i detta EM.
Han levde inte som han lärde.
När en dryg halvtimme återstod av den avgörande matchen mot Schweiz fanns inte mindre än sex utespelare på plan som spelat mer eller mindre varje minut (Kuikka, Nyström, Tynnilä, Summanen, Sirén och Kosola).
Samtidigt är det ett ofrånkomligt mönster att Finlands sista tio minuter var de svagaste i alla tre matcher.
Jämförelsen med Schweiz är enkel att göra. Spelarna som gjorde skillnad var fräscha. Målskytten Riola Xhemaili spelade totalt 70 minuter i gruppspelet, yrvädret Leila Wandeler hade spelat en halvtimme innan hon kom in i paus mot Finland. Internetfenomenet Alisha Lehmann gjorde turneringens första minuter mot Finland, och bidrog till avancemanget.
Slutsats: Antingen var Finlands trupp alltför tunn, eller så belastades de ledande spelarna för hårt.
Var är tonåringarna?
EM 2025 är över för Finland, och det som återstår är att blicka framåt.
Ingen vacker syn. För att göra en enkel jämförelse: Schweiz inledde andra halvlek med en anfallskedja bestående av tre tonåringar. I Finlands trupp var Oona Sevenius, 21, yngst, och då fanns minsann utfyllnadsspelare i laget.
I resten av Europa står talangerna på rad och knackar på dörren till trupperna. I Finland finns ... ingenting. Det känns ofrånkomligt att Finland håller på att halka efter. EM 2025 kan ha varit chansen som aldrig kommer igen.
Sista färgmetaforen kommer här: Finlands damfotbollsframtid känns kanske inte nattsvart. Men inte långt ifrån.
Christoffer Herberts är sportjournalist och har sett de sju senaste finländska EM-slutspelen i fotboll på plats; på dam-, herr- och U21-nivå.