Tidigare i sommar diskuterade Relationspodden vuxna barn som fortsätter med tonårsfasoner gentemot sina föräldrar, trots att barnen hunnit bli medelålders och föräldrarna seniorer.
Det här fick en lyssnare som kallar sig Berta 57 att tänka till. Hon upplever nämligen det motsatta i sin parrelation: Vuxna barn som klamrar sig fast och kanske rent av utnyttjar sina föräldrars välvilja.
Min partner har tre vuxna barn som vägrar bli självständiga. Han fungerar som deras bank, chaufför, kock, medlare, byggnadsarbetare, barnvakt, psykiater osv. Två av barnen har flyttat hem tillbaka, den ena med man och barn i släptåg. Min partner håller barnen med bilar, bostäder och mat. En orsak är säkert att skilsmässan mellan honom och exfrun var dramatisk och att bägge parter försökte göra allt för att vinna barnens gunst. Men de är ju för fan vuxna nu och det har gått tio år sen skilsmässan. Min partner och jag har pratat om att flytta ihop när vi går i pension, men jag har mina dubier. Tänker definitivt inte hoppa på deras karusell! Vad tycker ni, ska jag dumpa hela skiten eller fortsätta som hittills?
Berta 57
Barnen i familjen är alla över 25 år. Berta och hennes partner har hängt ihop i cirka fem år.
Berta tillägger också att hon har egna vuxna barn, som är utflugna ur boet, lever ett eget liv och träffar sin mamma några gånger i månaden och rings regelbundet. Det känns som ett fungerande och naturligt upplägg, tycker Berta.
Hur skulle du hantera en dylik situation?
Det är förstås inget fel på att fortsätta vara en stöttande och hjälpsam förälder också när barnen blivit stora, men var går gränsen för vad som är rimligt?
Har du upplevat något liknande? Berätta!
Hur mycket ska man som vuxen förlita sig på sina föräldrar? Var går gränsen mellan att vara en sammansvetsad familj och att utnyttja en förälder?
Vad skulle du göra ifall du var Berta?