GENÉVE
”Det skulle vara väldigt viktigt för sporten om land x gick långt.”
”Risken är att stämningen dör om värdland x försvinner.”
Så brukar det låta i det här skedet av stora turneringar.
Teorierna florerar, om hur det borde gå för att mästerskapet ska skapa ett maximalt stort avtryck.
Med tanke på att årets EM går i Schweiz, ett land som aldrig tagit sig vidare från gruppspelet, är det nu alltså upp till Finland att spela party pooper och förstöra allt som byggts upp när Schweiz och Finland möts på torsdag – med en kvartsfinalplats i potten.
Men den här gången är det inte fullt så enkelt.
Bästa EM hittills
Efter att i en dryg vecka ha rest runt i Schweiz och tittat på fotboll är det enkelt att slå fast att årets EM är en succé. Den bästa upplagan av turneringen hittills.
Det är lätt att förhålla sin cyniskt till att just Schweiz fick ordna EM, då högkvarteren för både Uefa och Fifa finns i landet, tillsammans med några mäktiga sponsorer.
Men majoriteten av matcherna är utsålda. Tidigare publikrekord för EM har redan krossats, med långt över 600 000 sålda biljetter. Utanför gräsplanerna (i en turnering som resultatmässigt kanske varit lite för förutsägbar) ser vi en fullträff.
I det läget damfotbollen befinner sig just nu, sommaren 2025, var Schweiz bästa tänkbara arrangörsland.
Arenor, turism och invandring
Tre faktorer bidrar till detta:
1. Storleken på arenorna.
EM måste enligt Uefas regler spelas på åtta olika arenor, och Schweiz valde logiskt nog åtta spelplatser där det kommande säsong kommer att spelas herrligafotboll.
Både snitt- och mediankapaciteten för EM-arenorna blev knappa 20 000. Optimalt, skulle det visa sig. Biljetter har varit enkla att få, men läktarna har vid avspark varit fullsatta.
I England för tre år sedan användes ibland arenor för lag på lägre serienivå eller herrklubbars reserver. Då diskuterades om det är bättre med fullsatta små arenor än halvfulla stora arenor. Schweiz har balansen – deras största arenor är lagom stora för EM.
2. Schweiz som turistland
Schweiz ligger centralt i Europa. Från samtliga 16 deltagande länder är det lätt att ta sig hit. Tre stora grannländer deltar i EM, det går bokstavligen att promenera från Tyskland till Basel eller från Frankrike till Genève.
Landet är attraktivt och svindlande vackert. Kritiken mot prisnivån känns överdriven, det går att leva billigt som besökare i Schweiz.
Och viktigt i sammanhanget, distanserna mellan spelorterna är unikt korta. Den allra längsta tågresan mellan två värdorter (Genève till St. Gallen) går att avverka på under fyra timmar, majoriteten av resorna är väldigt mycket kortare än så.
Man skruvar onekligen obekvämt på sig när man påminns om att Schweiz tävlade mot ett gemensamt bud från Finland–Sverige–Norge–Danmark. Ta tåget från Tammerfors till Odense på fyra timmar om du inte håller med.
Dessutom är all kollektivtrafik i hela landet gratis för de som har matchbiljett den dagen. Och matchbiljetterna är billiga, i gruppspelet 27 euro på kortsidorna och i kurvorna, 43 euro på långsidan.
3. Schweiz är en unik smältdegel
Av alla biljetter som sålts har över en tredjedel gått utomlands.
Men det betyder på inget sätt att två tredjedelar av alla som köpt biljett skulle hålla på Schweiz.
2,5 miljoner som bor i Schweiz är medborgare i andra länder. Nästan 40 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. Och de allra flesta kommer från länder som deltar i EM.
Numerärt kommer många från de tre stora grannarna Italien, Tyskland och Frankrike, men det bor också nästan 300 000 portugiser och över 100 000 spanjorer i Schweiz.
Och så vidare. Schweizfinländare på Finlands matcher har det också funnits gott om.
Kort sagt: Ett idealt publikunderlag för ett EM.
Rakt in i smältdegeln
Häromkvällen dök jag själv huvudstupa rakt in i smältdegeln.
Jag köpte biljett, valde en plats så långt bort från medieläktaren som möjligt, åkte gratis tåg, och gick och kollade på Portugal–Italien i Genève.
Vi var 24 000 på Stade de Genève den kvällen, och jag hörde till en väldigt liten del neutrala åskådare.
De portugisiska fansen var aningen fler och aningen mer högljudda. Och tro inte att 13 000 rest från Portugal för att titta på EM, det här handlade om lokalbefolkning som äntligen fick bekänna färg.
På läktarna satt jag omgiven av delade kompisgäng. Hälften talade portugisiska, hälften italienska, alla använde franska som ett lingua franca.
I Genève har klart över hälften av befolkningen utländsk bakgrund. Alla känner en italienare eller portugis. Ring en vän och gå på EM-fotboll.
Inte oväntat blev stämningen magisk. De med Portugalflaggor, -målningar och -tröjor fortsatte sjunga och dansa också efter att matchen slutat 1–1, ett resultat som i ärlighetens namn lär fälla laget från fortsättningen.
Så bara lugn. EM-festen kommer att leva vidare. Också utan Schweiz.
Oavsett hur det går för Finland på torsdag fortsätter EM-partyt. Den här gången är festen större än värdlandet – och större än en enskild match.
Christoffer Herberts är sportjournalist och har sett de sju senaste finländska EM-slutspelen i fotboll på plats; på dam-, herr- och U21-nivå.