Tiden rör sig långsammare på Aspö. Historien känns närvarande varthelst ögat rör sig.
Mitt på ön finns ett minnesmärke till de minröjare som fick sätta livet till under åren efter andra världskriget. Så sent som på 1980-talet hittades en aktiv mina i de närliggande vattnen, berättar en ortsbo.
Närheten till Ryssland känns av, det är trots allt bara tio kilometer till gränsen.
Är sikten god så skymtas ryska Hogland i horisonten. Finland förlorade ön till Sovjetunionen, och den har sedan dess varit ett slutet militärområde.
Nu, år 2025, är säkerhetsläget i östra Finska viken mer tillspetsat än på länge. Myndigheterna vill skydda sig mot hybridhot, och gränsen till havs hålls stängd för ryska fritidsbåtar.
När man talar med Anna Brunow Maunula som besökt Aspö i 40 års tid märks det att folk på ön inte hetsar upp sig över närheten till grannen i öster.
– Vi på Aspö säger, vadå? Vi har ju alltid varit här. Men nyfikna är vi. Vi undrar väldigt mycket vad som rör sig i vattnet och vad kustbevakningen har att komma med. Men de kommer med ingenting. Ingenting har flutit i land eller synts i horisonten.
Inga ubåtar?
– Inga ubåtar. Kanske lite mer flygplan och någon militärbåt som kommer i land, men vi har ju alltid haft militär här så vi är vana, säger Brunow Maunula.
”Som ett eget litet rike”
Anna Brunow Maunula beskriver sin bakgrund som ”väldigt finlandssvensk”, och säger att det tog lite tid att kunna avläsa kulturen på ön, som är väldigt finsk.
Men ju mer hon gör det, desto mer imponeras hon.
– Det finns en otrolig inbyggd lojalitet här. Nästan som ett eget litet rike. Samhället i denna by har varit aktivt i 200 år. Allt har tillverkats här; virke, metall och smideri. Tiden har faktiskt stannat på något sätt, men med stor vördnad för det som har varit, säger Brunow Maunula.
Aspö har haft bosättning sedan 1600-talet. Fiske och lotsverksamhet utgjorde öns näringar.
Många av de pittoreska stugorna i hamnen är gamla lotshemman, förklarar Brunow Maunula.
Mannen Juhani Maunula står i närheten medan vi pratar. Han härstammar från ett av de gamla hemmanen, med anor till 1700-talet.
Vi får det förklarat för oss att det endast är lotsättlingarna som kan kalla sig för riktiga Aspöbor. Att Brunow Maunula själv bott här sommartid i många årtionden står sig slätt i jämförelse.
– För oss har det varit vår semesterort.
Ungefär en vecka tar det innan man kommer in i öns speciella rytm, säger hon och ser på sin man Juhani.
– När man sjunker in i den så vill man inte bort. Det finns nästan ingenting som kan locka bort en. Och man blir lite vemodig långt innan semestern är slut.
Vågar planera för framtiden
På 1940-talet bodde kring 350 personer på ön. Befolkningsmängden i dag är mycket lägre än så, med endast en handfull året runt-bosatta.
Den gamla skolbyggnaden vittnar om att samhället på ön en gång var ännu mer levande än det är i dag. Ända in på 1970-talet hade skolan elever – numera fungerar den som bibliotek och övernattningsställe.
– Början av 1900-talet var verkligen öns storhetstid. Det var väldigt annorlunda jämfört med nu, men på sommaren väcks ön till liv, säger Elina Auri.
Auri är sextonde generationens Aspöbo och tillbringar största delen av sin fritid på ön, från vår till höst.
Kring lunchtid samlas öbor och gäster kring den lilla butiken som utgör öns sociala medelpunkt. Den är Finlands minsta självständiga andelsaffär.
Det är mitten av juli då vi besöker ön, och det stora samtalsämnet är den stundande sommarfesten. Det är årets stora händelse, med bland annat en roddtävling som har 100 år på nacken. Där deltar också sjöbevakarna som huserar på ön.
Om säkerhetsläget i Finska viken skärps ännu mer, vågar du fortsätta planera för framtiden här på ön?
– Ja, jag vågar, och vi funderar just nu på vad vi ska börja renovera härnäst. Fast självklart tänker jag på det när Hogland syns vid horisonten. Vi är så nära att om något skulle hända skulle vi definitivt behöva åka härifrån. Men nu är jag fortfarande ganska säker, säger Elina Auri.
”Ryssarna sköter sin sida och vi vår”
– Jag har arbetat här halva mitt 30-åriga yrkesliv, och det är en fantastisk plats att jobba på, säger sjöbevakningsmästare Matti Manninen.
Det har varit en ovanligt lugn sommar hittills när det gäller uppdrag, reflekterar han medan han blickar ut över vattnet mot ryska Hogland drygt åtta kilometer från platsen vi står på.
Före gränskontrollstationen stängdes kunde man ta emot cirka 200 fritidsbåtar per år. Numera skulle ryska båtar bli tillsagda att åka vidare ifall de skulle komma till Aspö.
Stängningen av gränsövergångar i Östersjön ska förhindra att flyktingar kommer in i Finland sjövägen. Myndigheterna har velat förhindra att Östersjön ska bli det nya Medelhavet, eller Engelska kanalen, när det gäller flyktingbåtar.
För två somrar sedan räddade Finska vikens sjöbevakningssektion två asylsökande i gummibåt. Sedan dess har det enligt Manninen varit lugnt på den fronten.
– Ryssarna sköter sin sida och vi vår. Det mest påtagliga har kanske varit GPS-störningarna.
Störningar i navigationsutrustning har förekommit i några år nu. Det handlar om signaler från Ryssland som kan störa båtars GPS-utrustning och göra att de slutar visa positionsuppgifter.
Det märks bland fritidsbåttrafikanterna, och kan leda till farliga situationer till sjöss, säger Manninen.
