Pargasbon Rebecka Sretenovic upplever att det blivit otryggare att tala svenska det senaste året. Hon minns inte ens när hon senast pratat svenska i offentligheten.
Då har hon under årens lopp ändå råkat ut för rätt många otrevliga saker då hon pratat svenska offentligt.
Sretenovic är född i Stockholm och var bara två år när familjen flyttade till Pargas. Med sina rikssvenska språkrötter pratade hon rikssvenska, och säger att hon i skolan blev väldigt mobbad för det.
Ett jättevanligt fenomen är att om jag råkar säga min slutdestination på svenska så korrigerar någon mig snabbt.
Rebecka Sretenovic
Det var tvåspråkiga barn med finska som starkare språk som mobbade.
– Det var liksom någonting fel bara i att existera om du hade svenska eller rikssvenska språkrötter.
Också på bussen mellan Pargas och Åbo har Sretenovic upplevt passiv aggressivitet och skällsord för att hon pratat svenska.
– Jag har i många år rest med bussarna. Ett jättevanligt fenomen är att om jag råkar säga min slutdestination på svenska så korrigerar någon mig snabbt och i en aggressiv ton, på finska: ”Siis Turkuun. Siis Kupittaalle”.
Sretenovic upplever att busschaufförerna behandlar en annorlunda om man pratar svenska, men också då hon talar finska.
– Om de hör att jag bryter på finska och försöker prata finska, så kommer det fortfarande korrigeringar på ett väldigt aggressivt sätt.
Hur brukar du reagera när du hör sådant hänt?
– Jag brukar kill them with kindness (döda dem med vänlighet). Jag tror jättemycket på att godhet och snällhet fungerar som en spegel.
”Stirrade på oss som museiobjekt”
Rebecka Sretenovic åkte nyligen tåg mellan Kemi och Jakobstad med sina kompisar. Bredvid dem satt en familj med mamma och två döttrar.
– De avbröt vår konversation och började imitera oss, fullvuxna människor. De höll i tre timmar på med att stirra, imitera, göra skrattljud och peka, nästan som att behandla oss som museiobjekt. Till slut måste jag säga på finska att vi förstår ju vad ni pratar om, vi hör ju allting.
Det är jobbigt, säger Sretenovic. Hon älskar språk och tycker om att byta språk för att visa att det kanske är en bra sak att prata många språk.
Den finlandssvenska identiteten gör att hon lätt kallades finne då hon studerade i Sverige, för i Stockholm kände man inte till finlandssvenskhet eller tvåspråkighet.
Nu är det okej att imitera och håna. Det är sådant jag inte förstår.
Rebecka Sretenovic
På en musikteaterutbildning i Skåne fick Sretenovic utbilda skolans röstpedagog och lärare om att det finns flera olika dialekter i Finland och att alla inte pratar bara muminsvenska, som de kallar det.
Men humorgruppen KAJ:s framgångar i Sverige har gett mer uppmärksamhet till att finlandssvenskar talar många språk.
– Men det var bara så jobbigt att sedan när jag kom tillbaka hit till Finland, så då var jag ju svensk igen.
Tuffare att vara finlandssvensk
Efter tio års resande mellan Sverige och Finland börjar hon få nog, och hon tycker det politiska klimatet har gjort det tuffare att vara finlandssvensk.
– Jag vet inte om det bara är att glasögonen är klarare, men jag tycker att jag har sett att folk tar mer friheter och anser att nu är det okej att vara öppet fördomsfull. Nu är det okej att imitera och håna. Det är sådant jag inte förstår.
Hur känns det för dig att få höra sådana kommentarer?
– Personligen blir jag jätteledsen för det är en jättekänslig punkt för mig, eftersom jag är född i Sverige men jag har dubbelt medborgarskap. Och jag jobbar jättehårt för att upprätthålla min finska och tycker det är kul.
Sretenovic berättar vilka förväntningar hon hade på hemlandet och att Finland skulle ta emot en med öppna armar, att hon skulle omfamnas av känslan att vara hemma.
– Då är det jättejobbigt när det kommer någon random kille på ett tåg och menar att man ska fara tillbaka till Sverige.
Har upplevt hotfulla situationer på grund av svenskan
När Rebecka Sretenovic fyllt 18 år började hon ta sig från Pargas till Åbo där nöjeslivet var livligare. I kompisgruppen var det då kutym att man efter midnatt bytte språk från svenska till finska. Det var säkrast så då de rörde sig ute.
– Men jag minns att jag som 19-åring höll på att bli försenad till sista bussen. Jag var omringad av ett gäng medelålders män, 50-plussare som skulle tvinga mig att börja prata finska, annars skulle de inte släppa iväg mig till bussen.
Det var en väldigt hotfull situation och fastän Sretenovic svarade på finska och försökte vara artig så lät de henne inte gå vidare.
Till slut kom andra människor förbi, så Sretenovic kunde ta sig därifrån och hem med bussen.
Hon kommer ihåg händelsen, eftersom hon nu åter funderar extra noga på var hon pratar svenska. Ibland byter hon till finska.
– För att jag helt enkelt inte orkar. När jag inte har energi eller om jag har en dålig dag, så är det alltid finskan först, för jag känner att jag vill undvika problem eller trubbel.
Lite nu som då så försöker hon få in svenskan i bussen, men det är tungt. Hon känner sig mycket otryggare nu än för några år sedan.
– Personligen orkar jag inte jättemycket med fler identitetskonflikter och kriser samtidigt som jag försöker bygga en ny plattform i livet. Jag minns faktiskt inte riktigt när jag senast pratade svenska i offentligheten, det började vara ett tag sedan faktiskt.
Har du stött på osakligt beteende när du talat svenska på bussarna mellan Åbo och Pargas? Berätta gärna om dina erfarenheter till Yle Åbolands redaktion via formuläret nedan.