En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Vädret har satt stämningen redan innan konserten den här novemberkvällen i Helsingfors: de senaste dagarnas fukt har lagt sig som svart is över trottoarerna när temperaturen sjunkit under nollstrecket. Inlindade i halsdukar och tjocka jackor slirar helsingforsarna fram längs gatorna i Tölö.
Inne i Korjaamos vagnsal, den gamla spårvagnshallen som byggts om till museum och evenemangslokal, är belysningen dunkel och ljudnivån dämpad; ett mjukt, förväntansfullt sorl fyller salen, i väntan på att Moonica Mac ska inleda sin första spelning någonsin i Helsingfors.
När bandet äntrar scenen och tonerna till den inledande låten Ibland börjar strömma tystnar publiken, och stämningen blir andäktig när Moonica Macs röst – en spännande hybrid av spröd och kraftfull – fyller tystnaden.
”Tack, kiitos och thank you”, säger hon när applåderna efter den första låten klingat ut. Publiken svarar med ett mjukt skratt, följt av jubel och busvisslingar när hon lägger till att ”det känns som att jag hör hemma i Helsingfors”.
Ett trick lika gammalt som artisteriet självt, att fjäska lite för den lokala publiken. Men Moonica Mac är otroligt karismatisk där hon står på scenen; det är lätt att tro henne när hon säger att hon inte vill vara någon annanstans än just här, just nu.
Inget musikerhem
Vi träffas för en intervju ett par timmar innan spelningen ska börja. Vi småpratar om vädret och halkan, att hon länge har velat besöka Helsingfors men inte kommer att hinna se hemskt mycket mer än hotellet och konsertlokalen den här gången. ”Kom på sommaren, Helsingfors är en sommarstad”, hör jag mig själv säga – världens största klyscha, om än sann.
Alter egots namn Moonica Mac kan härledas till den svenska skådespelaren och sångaren Monica Zetterlund och rockbandet Fleetwood Mac. I tidigare intervjuer har hon berättat att artistnamnet är ett svar på frågan om vilken genre hennes musik har.
Men är det Moonica eller är det Lisa Brolander – som hon egentligen heter – jag träffar nu, undrar jag. Hon skrattar till.
– Jag har både Moonica och Lisa i mig, men just ikväll känner jag att Moonica ligger ganska nära.
Moonica, det är hon som längtar efter att kliva upp på scenen och vill ta plats i strålkastarljuset. Lisa trivs bäst i skogen, helst för sig själv.
Har du gått över dalais nån gång? Har du hört, har du hört den sjunga sin sång? Varje steg, varje steg som isen bär tar mig närmre det hjärtat håller kärt.
Ur Dalarna
Båda får plats, både privat och i musiken. Skogen och naturen är en viktig inspirationskälla när hon skriver musik. Det hörs i låtar som Vinna, Vargen och Dalarna som är en längtansfylld hyllning till hemtrakterna.
I centrum står ändå känslorna. Därför har det också fått gå ett par år mellan skivorna – den senaste kom år 2022 och nytt material är på kommande nästa år. Det måste vara genuint, säger hon, det går inte att hitta på.
– Det är det som känns som behöver få komma ut, och jag tror det är därför många av mina låtar går i en vemodig ton. Glädje och lycka håller jag gärna inuti, men när livet är lite tungt så har jag ett väldigt stort behov av att få lätta på det.
Länge var det att rita och måla som var en ung Lisas primära sätt att få utlopp för känslorna. Men, som det brukar berättas om musiker, hon var också ett barn som ständigt sjöng – till sina syskons stora förtret.
I tonåren började hon snegla på mammas gamla gitarr, och på den vägen blev hon.
– Men jag vet inte om jag direkt sökte musiken, och jag är inte heller uppvuxen i någon musikfamilj direkt. På ett sätt känns det som att musiken hittade mig, snarare än att jag letade efter den.
Livekultur i förändring
De senaste åren har musik- och evenemangsbranschen haft det tufft. Dels handlar det om pandemins efterdyningar; det efterlängtade glada 20-talet blev aldrig glatt, för sedan kom kriget i Ukraina, inflation och recession.
Och även om ekonomin hade blomstrat, så har folks vanor ändrats. Särskilt bland de unga vuxna lockar utelivet helt enkelt inte. På flera håll i Europa, inklusive Sverige, talas det om en klubbdöd.
– Jag känner igen mycket av det där, och jag ser att det finns en generation efter oss som inte riktigt vet hur man umgås utanför det trygga lilla rummet. De är förstås barn av sin tid, konstaterar Moonica Mac.
Samtidigt ser hon på sitt artisteri som något som delvis står utanför de stora strukturerna. Hon började smått, bara hon och en gitarr framför en handfull människor, och den framväxt hon haft som artist ser hon som en organisk utveckling – något mera hållbart som inte lätt rubbas när den stora världen stormar.
– Och är man nöjd i den lilla kärnan, ser värdet i det och inte bara vill att det ska växa och bli gigantiskt och ogreppbart, så håller man sig kanske ifrån när det skakar, säger hon.
Hon är självklart inte för att scener försvinner, betonar hon. Men hon ser också möjligheter i att det nu är så här: ibland vet vi inte vad vi har, innan vi förlorar det.
– Kanske kommer det snart en revolution av musikalisk kraft.
På scenen vilar Moonica Mac
Inte för att det brukar saknas publik när Moonica Mac ställer sig på scenen; senast i oktober gav hon en slutsåld konsert i Göteborg, och inte heller i Helsingfors är det glest trots att det är en vanlig, ruskig onsdag.
Den här novemberkvällen fylls cirka halva salen i Korjaamo. Längst fram har några rader av stolar ställts fram och fyllts, i resten av salen står klungor av människor med vinglas i händerna. Man får trängas och ursäkta sig om man vill ta sig närmare scenen.
Hon säger att hon inte riktigt vet vilket språk hon ska tala mellan låtarna. ”Svenska går bra”, ropar någon i publiken, följt av jubel och skratt. Hon och publiken faller snabbt och ledigt in i ett flytande samspel.
– Livestunden är väldigt magisk, och den hade inte funnits om inte alla i rummet gör sin del. Jag önskar att det ska bli som en kapsel där man möts och känner tillsammans, där jag får ge men också får någonting tillbaka, säger hon ett par timmar innan hon ställer sig på Korjaamos scen.
Men nej, är det nu du lämnar mig? Varför tar det slut, varför tar det slut? Det går över, jag har varit med förut. Jag hoppas hon tar hand om dig, även fast jag vill.
Ur Ibland
Inför konserterna fylls tankarna av praktiska detaljer: instrument ska stämmas, sminket ska läggas och håret tämjas. Ibland är man trött för att det är den fjärde spelningen på raken eller för att man har sovit dåligt.
Men på scenen rinner allt det bort, vardagstankarna får inte plats, där finns bara här och nu. På scenen vilar Moonica Mac.
– Det finns också en stor tjusning i att det som händer live bara händer där och då. Det kommer aldrig att komma tillbaka, och det går aldrig att återskapa.
Jag försöker ändå: att vara på Korjaamo den här kvällen är som när gruppen nära vänner som inte har kunnat ses på väldigt länge äntligen återförenas och faller in i sin gamla, bekanta jargong. Det är familjärt, tryggt.
Mellanspeakarna är mera dialog än speakar, trots att en snabb googling visar att anekdoterna är återkommande. Men hon levererar dem med en varm karisma som skapar en övertygande illusion av ett samtal mellan vänner.
Precis den kapsel hon sade sig vilja skapa. En liten, glittrande bubbla i novembermörkret.