Jenny Grabber är närvårdare. Hon och flera av hennes kolleger i hemvårdsteamet i Tenala är frustrerade.
Arbetsgivaren, Västra Nylands välfärdsområde, vill att 60 procent av deras arbetstid tillbringas hemma hos klienterna. I praktiken är det nästan omöjligt eftersom avstånden mellan klienterna är så långa.
Varje månad får de ett sms som meddelar vilken procent de nått upp till. Varje gång känner de sig lika misslyckade.
– Det känns ju som om man aldrig presterar tillräckligt bra, konstaterar Grabber.
Hon upplever att personalen stämplas som underpresterare även om det aldrig sagts högt.
Grabber och hennes kolleger jobbar på ett vidsträckt område som sträcker sig över hela Tenala och Bromarv. Kansliet ligger i Tenala men området har successivt vuxit för att klienternas antal ska motsvara antalet klienter på andra orter.
Skillnaden är förstås att avstånden är betydligt längre än på andra håll inom välfärdsområdet. Ingen annanstans inom Västra Nylands välfärdsområde är avstånden mellan klienterna lika långa som just på Tenalaområdet. De längsta sträckorna är för tillfället 28 kilometer i en riktning.
– Det är klart att om klienterna bor i en stadskärna så hinner man med massor fler besök och når på det viset ett högre procenttal, säger Grabber.
Grabber får medhåll av flera av sina kolleger som inte vill gå ut med namn.
På Tenala–Bromarv-området kommer hemvårdarna sällan ens upp till 50 procent aktivt klientarbete, alltså den tid av arbetstiden de tillbringar hemma hos klienterna.
Fem timmar i bil
På Västra Nylands välfärdsområde bekräftar servicelinjedirektör Satu Kiuru att målet är att 55–60 procent av vårdpersonalens arbetstid används till kundarbete hemma hos kunderna.
Välfärdsområdet följer upp den tid som tillbringas hos kunderna i alla hemvårdsteam.
Satu Kiuru säger att avstånden förvisso är längre ute på landsbygden jämfört med i tätorterna men att det i slutändan jämnar ut sig:
– I områden med längre avstånd hittar man ofta snabbt en parkeringsplats nära kundens hem, medan det i centrumområden, där kunderna bor närmare varandra, kan ta längre tid på grund av svårigheter med parkering eller trafikstockningar. Vi har även personal som rör sig till fots i centrum, vilket också tar tid, påpekar Kiuru.
Jenny Grabber har räknat ut att Tenalateamet använder närmare sju timmar per dygn på resorna till och från Bromarv.
– Jag tror inte att man i Esbo behöver fem timmar per dygn för att hitta parkeringsplats, säger Grabber.
Jenny Grabber säger att om över hälften av hennes arbetsdag ska spenderas hemma hos klienterna så sker det på bekostnad av annat:
– Då kör vi på som galningar och allt annat blir ogjort, till och med duschar blir ogjorda. Då hinner vi bara in och sköta lätt grundvård och mediciner och mat, alltså det viktigaste. Och då blir allt kansliarbete ogjort.
Hon påpekar att just Tenalaområdet även tidigare var stort men att det nu har förstorats ytterligare eftersom det ansågs att antalet klienter borde utökas.
Det ledde till att en del av personalen omplacerades vilket i sin tur ledde till missnöje. Enligt Grabber har omstruktureringen på arbetsplatsen påverkat personalens välmående negativt. Flera av hennes kolleger är sjuklediga.
Kulturförändring och nya arbetssätt inom vården
Satu Kiuru säger för sin del att det pågår en kulturförändring inom vården. Hon försäkrar att personalresurserna dimensioneras efter kundernas behov.
Hon är medveten om att personalen upplever att arbetsfördelningen inte är jämlik men hävdar att personalen vid behov får mer tid att flytta sig mellan klienter.
Kiuru betonar att allt handlar om planering och att det viktiga är att besöket hos klienten genomförs enligt den plan som finns.
– Vi har ibland haft utmaningar med att de planerade besöken inte alltid har genomförts i full utsträckning, vilket innebär att plan och verklighet inte alltid har stämt överens. Besöken har alltså ibland blivit kortare än planerat, säger Kiuru.
Hon berättar att man nu gått in för att en del av pappersarbetet ska göras hemma hos klienterna – för att klientbesöken ska bli längre.
– En del uppgifter, såsom beställningar av matvaror och läkemedel samt RAI-bedömningar, görs hemma hos kunden så att kunden själv är delaktig i planeringen, genomförandet och utvärderingen av sin vård, säger Kiuru.
RAI-bedömningarna är ett verktyg som används inom välfärdsområdena för att skapa en helhetsbild av klienternas hälsa, funktionsförmåga och behov och resurser.
Så som i Esbo
Jenny Grabber tycker att likriktningen inom välfärdsområdet ibland går för långt. Hon upplever att det inte finns en förståelse för att förhållandena ute på landsbygden är annorlunda än i städerna.
– Vi kan inte jämföras med Esbo. Vi har inte samma förutsättningar. Så som man gör i Esbo ska man göra här. Jag vet inte varför det aldrig är tvärtom.
Grabber säger att personalen i Tenala har bett om att få GPS-spårare installerade i bilarna för att ha som grund för tidsuppföljningar. De skriver upp sina resor i kördagböcker och det finns tillförlitliga uppgifter om de sträckor som ska avklaras.
Ändå är en av leasingbilarna försatt i körförbud eftersom den redan uppnått det årliga maximala antalet kilometer som enligt avtalet får köras.
– Många gånger skulle man önska att ledningen också skulle höra våra förslag så kanske man ibland skulle komma till bättre lösningar. Det är ju ändå vi som gör jobbet, säger Grabber.
Hon tillägger att de enda som verkar tycka att personalen gör ett gott jobb är klienterna själv. Men det är också det viktigaste.
– Våra klienter är tacksamma och av dem vi får beröm.