En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Förra veckan skedde det något som skapade en debatt om ungas beteende: åttondeklassare i publiken på Nationalbaletten hade ropat förolämpningar mot dansarna och slängt föremål upp på scenen som också träffade en dansare.
För Noona Leppinen, teaterpedagog på Svenska Teatern, är det klart att sådant här beteende är omöjligt att godkänna.
– Det är oacceptabelt att skapa en stämning i salongen där det blir otryggt för artister och för den övriga publiken, säger hon.
Men för Leppinen är det inte bara en fråga om dåligt uppförande. Det är ett symptom på något större: att unga inte längre får träning i att uppleva scenkonst.
– Förevisande konst är något som sker tillsammans här och nu i det rum man befinner sig i, och att ta del av det är något som man måste öva på.
”De vet inte vad som förväntas”
Under sina år på Svenska Teatern har Leppinen noterat en klar förändring. Unga är inte längre lika vana vid att gå på teater.
– De vet inte vilka förväntningar det finns på dem som publik. De vet inte hur de förväntas bete sig.
Enligt Leppinen är skolornas allt sämre ekonomi en stor orsak till det här, eftersom möjligheterna att bekosta kulturbesök minskar – liksom konstaktörernas möjligheter att kunna bjuda in skolklasser gratis.
Många tänker att ”det här borde ju alla veta”, men hur ska man kunna veta om man inte har fått träna?
Noona Leppinen
– Antalet besök som en enskild elev gör utanför skolan för att möta olika slags konst och kultur har minskat. Och det är jätteoroväckande.
Leppinen räknar upp praktiska saker som många vuxna tar för givet men som är främmande för många elever: Vad betyder ringningarna? Vad ska man göra i pausen? Hur är man i dialog med det som händer på scenen?
– Många tänker att ”det här borde ju alla veta”, men hur ska man kunna veta om man inte har fått träna? frågar sig Leppinen.
Så förbereds unga för teaterbesöket
Genom programmet Konsttestarna, som finansieras av Suomen kulttuurirahasto och Svenska kulturfonden, får cirka tusen åttondeklassare varje år besöka Svenska teatern.
Några incidenter har förekommit, men enligt Leppinen har det varit sällsynt. En viktig orsak är det publikarbete som görs.
För att undvika missförstånd och oroligheter förbereder Leppinen grupperna noggrant. Det gäller inte bara Konsttestarna, utan också andra grupper, som gymnasister eller företagsgrupper.
När vi träffas håller hon en virtuell presentation för finskspråkiga gymnasieelever i Hyvinge som följande dag, i stället för att ha vanlig svenskundervisning, ska ska se pjäsen Amos.
Hon visar bilder på kostymskisser, berättar om hur kostymerna förändras med tiden, och tar upp kontroversiella historiska teman som behandlas i pjäsen, som Lapporörelsen.
Just Amos lämpar sig bättre för äldre elever eftersom man behöver ett visst mått av historie- och samhällskännedom för att få ut mer av pjäsen. Även åttondeklassare som kommer till teatern som konsttestare får ta del av ett liknande förarbete, och då de sätter sig i salongen hälsas de välkomna av en pedagog och delar av ensemblen.
– Vi har väldigt ofta med skådespelare från föreställningen som hälsar på publiken och ger tips om sådant de kan följa med, som kostymering, ljussättning eller scenografi, berättar Noona Leppinen.
Arbetet fortsätter efter att föreställningen är över. Då ordnas samtal där publiken får ställa frågor till skådespelarna.
Efter föreställningen Ronja Rövardotter har konsttestareleverna till exempel fått veta mer om dockorna som används i pjäsen.
Leppinen säger att man på teatern är väl medveten om lärarnas hektiska skolvardag och utgår aldrig från att man på skolan skulle ha hunnit gå igenom det pedagogiska material som skickas ut på förhand.
Därför gör teatern alltid arbetet också själv.
– Ofta tycker jag att ungdomarna har uppskattat det väldigt mycket, för de ser upp till skådespelare och är nyfikna på allt det där som finns bakom hela teaterspektaklet.
Kulturovana barn blir kulturovana vuxna
Om situationen med färre kulturbesök för skolelever får fortsätta blir konsekvenserna bestående och sträcker sig långt utanför teatersalongen, säger Noona Leppinen. Risken är att vi skapar en hel generation som känner sig främmande för kulturlivet.
– Man väljer sådana ställen där man känner sig välkommen och bekväm. Har man inte sådana erfarenheter, väljer man bort kulturen, säger Leppinen.