I åratal har politiker och fackförbund strävat efter att främja jämställdhet i arbetslivet. Lönegapet har också minskat de senaste decennierna, men utvecklingen sker i snigelfart.
Enligt Svenska Kvinnoförbundets vice-ordförande Anna-Karin Tötterman uppnås lönejämställdhet först kring år 2100 om ingenting görs för att förbättra situationen.
– Det här kan vi inte acceptera i Finland år 2025. Samhället i stort, arbetsplatser och fackförbunden, måste alla samarbeta för att ändra på det här.
Finland har dessutom halkat efter i utvecklingen jämfört med många andra länder. De finska löneskillnaderna är större än i övriga nordiska länder samt högre än medeltalet i EU.
– Ett stort problem i dag är att många låglönebranscher är kvinnodominerade. Vi måste höja statusen för till exempel småbarnspedagoger och vårdpersonal.
Enligt Tötterman behövs det en rad olika åtgärder för att råda bot på det strukturella lönegapet. Hon hoppas också på att fler inser att jämlika löneförhållanden är till fördel för hela samhället.
– Vi behöver införa lönetransparens på allvar, då kan vi lättare åtgärda de orättvisor som finns. Vi behöver hjälpa utlandsfödda kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Vi måste också se till att kvinnor, och män för den delen, har möjlighet att göra karriär och skaffa familj, säger hon.
”Det kan inte vara så här år 2025”
Ute på stan väcker de skeva löneförhållandena mellan män och kvinnor såväl överraskning som besvikelse.
– Det kan inte vara så här år 2025, förhoppningsvis förändras det här i framtiden. Vi behöver rätta politiska beslut och fundera på hur vi värderar olika yrken, konstaterar Iida Alanen.
Heli Harmaala-Outakivi är inne på samma linje.
– Det väcker förundran, hur är det möjligt? Vi behöver samarbete där vi kommer överens om vad som är rätt och agerar i enlighet med det, säger hon.
En sak som ofta tas upp i intervjuerna är det faktum att kvinnodominerade branscher generellt sett har en lägre lönenivå.
– Det är helt enkelt väldigt fel och orättvist. Min mamma är sjukskötare och jag jobbar själv som lärare. De branscher som kvinnor jobbar inom förtjänar mer respekt. Yrken där man tar hand om människor borde vara bättre betalda, menar Pauliina Vepsäläinen.
– Tittar man på gruvarbetare tror jag inte det finns så många kvinnor inom branschen. Inom sjukvården är det avsevärt mycket mer. Det är svårt för mig att säga vilken bransch som ska ha vilken lön, men vi får hoppas på att det blir bättre med tiden och att våra politiker gör vad de ska göra, säger Mikael Enlund.
Andrei Turro beskriver den nuvarande situationen som skrattretande. Han kommer också med ett något kontroversiellt förslag på hur situationen skulle kunna lösas.
– Kanske vi skulle kunna ta lite pengar från de högsta cheferna inom mansdominerade branscher. Till exempel två procent av lönen?
Lagstiftning som motarbetar lönegapet stampar på stället
Från EU-håll har det kommit ett direktiv som kräver att medlemsländerna säkerställer tydliga, transparenta och könsneutrala grunder för lönesättning.
Regeringspartierna förhandlar för tillfället om lagändringar som ska förbättra kvinnors position på arbetsmarknaden i enlighet med direktivet. Kravet på könsneutral lönesättning är redan inskrivet i finska lag, men lagändringarna ska göra lättare att identifiera och åtgärda lönegap.
Konkret innebär det här att arbetstagaren skulle ha rätt att få veta grunderna för sin lön, samt information om den genomsnittliga lönenivån.
Det betyder inte att varje persons lön skulle vara densamma, eller att exakta löner skulle vara offentlig information. Däremot krävs det en objektiv bedömning som förklarar eventuella löneskillnader.
För tillfället står ändå lagstiftningsarbetet stilla efter att Sannfinländarna satt sig på tvären. EU-direktivet innehåller nämligen inte enbart krav på könsneutral lönesättning, utan också krav på könsneutrala yrkesbeteckningar.
I praktiken innebär det till exempel att en brandman blir en räddningsperson, en ändring som Sannfinländarna motsätter sig. I övrigt är regeringspartierna överens enligt Yles uppgifter.
EU-direktivet om transparenta löner kräver att medlemsländernas lagändringar träder i kraft senast den 7 juni 2026. Det innebär att lagförslaget borde skickas på remiss inom de kommande veckorna, annars riskerar tidtabellen att spricka.