Finland drabbades på 1990-talet av en enorm ekonomisk nedgång som fick långtgående följder.
Människor fick stora skulder och blev av med sina hem, företag gick i konkurs, banksektorn krisade och de sociala problemen sköt i höjden.
Den synligaste följden av den så kallade laman, alltså ekonomiska depressionen, var att många blev av med jobbet. Arbetslösheten steg på ett par år från tre till 17 procent.
I slutet av 1994 var 537 000 människor arbetslösa. Det var mycket i ett land där många hade trott att det alltid finns arbete för den som vill jobba.
Hjärtat hoppade i bröstkorgen. Det dunkade i huvudet, syret tog slut. Var det här sant eller en dröm?
Arbetslös som fått besked om uppsägning
Depressionen var en kombination av många olyckliga faktorer. I dag ses den allmänt som en finanskris, som uppstod då finansmarknaden liberaliserades.
De arbetslösa kände hopplöshet och misstro mot samhället
Universitetslektor Ville Yliaska har i sin bok Laman kokemukset (fritt översatt: Erfarenheter från depressionen) jämfört de ledande politikernas resonemang parallellt med arbetslösas erfarenheter under depressionsåren.
Det är lätt att få uppfattningen att den dåvarande regeringen och Finlands bank agerade impulsivt. Det gjordes devalveringar och nedskärningar, samtidigt som marken läts flyta fritt.
Till slut stöddes bankerna med miljardbelopp.
Någon bredare förståelse för vad man kämpade emot fanns inte. Det pågick en ständig kamp om huruvida man ska skära ner eller om ekonomin borde stimuleras genom låntagning.
I de arbetslösas berättelser upprepas känslor av misstro, misslyckande och hopplöshet efter beslutet om uppsägning från arbetsplatsen.
Politikerna förstod först inte situationens allvar
Till en början trodde man att det handlade om en kortvarig recession. Statsminister Esko Aho (C) sa att problemen i Finlands ekonomi var strukturella, inte konjunkturbaserade.
Regeringen började banta ner den offentliga sektorn. Det gjordes stora, återkommande nedskärningar i bland annat arbetslöshetsunderstödet.
Effekten var inte den önskade. Kurvan pekade bara brantare neråt och arbetslösheten växte så det knakade.
– En lärdom är att det är lätt att höja arbetslösheten. Den stiger snabbt. Men att få ner arbetslösheten är mycket långsamt och mödosamt, säger Ville Yliaska.
I boken finns paralleller som kan dras till dagens politik. Regeringen skär i den offentliga sektorn och sociala tryggheten. Arbetslösheten används som ett slagträ.
Många rasade mot Aho och Viinanen
I boken beskrivs på ett dråpligt sätt de arbetslösas frustration och ilska, som ofta var riktad mot Esko Aho och finansminister Iiro Viinanen (Saml).
Många upplevde att politikerna och tjänstemännen skuldbelade de arbetslösa och beskyllde dem för att vara lata, samtidigt som marknadskrafterna och bankerna fick husera fritt.
De arbetslösa följde nyheterna och visste vad som sades om dem. Politikernas inställning påverkade självbilden och orken i hög grad.
– Sättet på vilket man talar om arbetslösa har stor betydelse för hur de upplever sin situation, om de upplever att de skuldbeläggs. Det lönar sig att vara noga med hur man väljer orden. Folk lyssnar, säger Yliaska.
Oklart om vi lärt oss något
Depressionen har blivit en del av finländarnas folksjäl på samma sätt som vinterkriget och Kalevala.
Frågan är om vi har lärt oss något av misären på 1990-talet.
Under coronaviruspandemin användes depressionen som argument för att man inte ville skära ner och skapa en ny uppsättning barn som lider av följderna hela sitt liv.
– På så sätt kan man säga att vi tagit lärdom av depressionen, eftersom den används som exempel och hänvisas till, säger Ville Yliaska.
Å andra sidan råder det oenighet om vad vi riktigt borde ha lärt oss.
På 1990-talet gick skiljelinjen mellan dem som ville göra ännu kraftigare nedskärningar och de som oroade sig för de sociala följderna och ville stimulera ekonomin.
– Diskussionen är i många hänseenden väldigt likadan i dag mellan olika partier, sammanfattar Yliaska.
Har du minnen från 1990-talets ekonomiska depression? Du kan dela med dig i kommentarerna.