Lyssnaren skrev till oss att skilsmässa verkligen var en sista utväg för henne, inte ett beslut som fattades hipp som happ vid första motgång.
Ändå är det få som undrat över vilken hennes ex-makes andel var i det hela. Omgivningen är snabb att tycka att paret borde ha kämpat vidare, utan att ha en aning om vad som egentligen hände.
Brevskrivaren fick mycket stöd och medhåll från andra som varit med om samma sak.
Misshandel, manipulation, otrohet och kontrollerande beteende viftas bort med ett ”suck, folk är så snabba att ge upp nuförtiden”.
I podden får du höra bland annat om en mamma som vågade lämna sin man först då barnen bad henne att göra det, och om en pappa som misshandlades både fysiskt och psykiskt av sin fru, men ändå borde ha gett henne en chans till, enligt omgivningen.
Några av veckans brev kan du läsa här.
Snälla skilj er, mamma och pappa
”Som uppväxt i en familj med mycket bråk tror jag inte på att hålla ihop för barnens skull. Jag tror snarare att fler borde separera för barnens skull.”
Maja, 29
Skilsmässa har gått från tabu till vardagsmat
”I dag ska allt gå väldigt snabbt och kännas mycket. Vi är matade av illusioner om familjeliv via sociala medier.
Men det betyder inte att boomers (förlåt, men det är ofta den generationen) genast behöver anmärka att ”alla par ger upp för lätt nuförtiden”.
Pendeln har svängt från att skilsmässa var tabu till att skilsmässa är vardagsmat – jag skulle vilja landa i mitten, där vi ser lite högre på äktenskapet än vi gör i dag.
Kanske det är förväntningarna det är fel på, inte så att du ska nöja dig med något dåligt, utan inse att nyförälskelse är en kemikaliecocktail i hjärnan.”
Is i hatten, 34
Skilsmässa kan vara det bästa för barnen
”Jag har en vän som kom från en familj där föräldrarna skrek åt varandra. Det var alltid dålig stämning hemma, de grälade och var arga på varandra.
Sen skiljde de sig då hon var i yngre tonåren och min vän säger att hon tyckte om det för då blev det så lugnt hemma. Mamman och pappan blev båda lyckligare, speciellt då de hittade nya partners som de kom bättre överens med.
Så vid argumentet ”nämen tänk på barnen” så tycker jag man kan fråga sig vilket som är bättre: att barn får växa upp i en miljö där föräldrarna bidrar till en dålig stämning, eller att de får växa upp i en lugn och trygg miljö?”
Henry, 32
Han blev som ett av mina barn, men omgivningen tyckte han var toppen
”Min före detta man och jag träffades som väldigt unga. I början gick det bra, jag trivdes med att vara en duktig husmor och han var den som drog in pengar.
När tredje barnet föddes insåg jag att min man blivit som mitt fjärde barn. Jag blev mer och mer folkilsken, trött och bitter, och han förstod inte varför, han bar ju ut soporna.
I ett klarsynt ögonblick insåg jag att det äktenskap mina barn ser hemma blir deras bild av hur ett äktenskap är. Det var det sista jag ville.
Jag tog tag i saken medan mannen stod som ett frågetecken. Jag hade tidigare föreslagit äktenskapsrådgivning och han svarade att jag fick gå själv om jag hade problem.
Mina föräldrar och många vänner ställde sig bakom honom för han var ju en sådan bra man. Javisst, säkert åt någon annan, men vi hade kört vilse med varandra.”
Den som gick, 50+
Känner mig utfryst
”Skilde mig för några år sedan efter en lång process. Barnen var redan myndiga, så de påverkades inte på samma sätt som yngre barn.
Jag upplevde nog att vi vände på alla stenar och försökte göra det bästa av situationen. Har inte bemött direkt negativa omdömen av vänner och bekanta, men det finns nog ett tyst fördömande och en slags utfrysning.
Blir inte längre bjuden till gamla vänner och det är som om jag skulle bli passivt åsidosatt.”
Nalle, 60+
Min mamma skämdes över att jag var en ratad kvinna
”Jag skilde mig på 1990-talet. Min dåvarande man hade inlett en affär med en kollega.
Min mamma var förtvivlad, jag fick höra att jag är en ratad kvinna. I stunden tänkte jag inte så mycket på hennes ordval, men det klingar nog illa ännu 35 år senare. Men det var väl hennes värderingar, hon var ingen elak människa.
Jag hade ett antal goda vänner som ställde upp för mig i vått och torrt, värst var att jag inte längre blev bjuden på några tillställningar. Jag begrep det inte riktigt då men efteråt har jag förstått att frånskilda kvinnor ses som ett hot i kretsar av gifta par.
Det angår absolut INGEN utomstående varför man skiljer sig, men prata med någon bör man nog göra. Mala på så länge det finns något att mala och någon orkar lyssna.
Tids nog räcker det och då kan man gå vidare.”
En ratad kvinna, 75 år
