Sarah Lucas sitter framför en enorm, svartvit, lite grynig bild. Den föreställer henne själv som ung kvinna medan hon äter en banan.
Fotot är ett av många i fotosviten Eating A Banana (1990) där Lucas, om ni förstår, äter en banan.
På bilderna slickar, suger, ja nästan andas hon in bananen allt medan hon ömsom blundar, ömsom tittar rakt in i kameran som om hon utmanade åskådaren med ett ”ja, och?”
Nu ler hon åt bilden och säger att det alldeles bra går att se folk äta bananer utan att tänka på fotot.
I utställningen på Kiasma ingår skulpturer, fotografier och installationer som fått klassikerstatus och likaså nyare verk.
De har tidigare visats på internationellt uppmärksammade utställningar. Det är första gången som de visas på en stor separatutställning av Lucas i Norden.
”Vi blev som popstjärnor”
Lucas var med i gruppen Young British Artists som under 1990-talet gjorde bildkonsten samma tjänst som Sex Pistols och punkrocken gjorde popmusiken: sprängde alla normer.
Och hade kul medan de gjorde det.
Det fanns inga möjligheter för unga konstnärer i Storbritannien under den här tiden, så gruppen skapade dem själva. De ordnade uppmärksammade konstutställningar utanför de etablerade gallerierna.
– Det fanns alltid en gruppaspekt i det hela, och gruppen höll oss starka och synliga, säger Lucas.
YBA tog ut konsten ur sin elitistiska nisch. Där de drog fram blev bildkonst något som inte längre enbart beskrevs i glossiga magasin, för deras förehavanden rapporterades om i den brittiska kvällspressen.
Konstnärerna gick inte på fina invigningar utan festade hårt på Londons coolaste klubbar. I en tid då samtidskonst var en ickefråga i England, blev YBA-gruppen med namn som Damien Hirst och Tracey Emin intressanta för den breda allmänheten.
Hirst ställde ut döda djur i formaldehyd, till exempel en haj. Verket hette The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living.
Emins verk Everyone I Have Ever Slept With 1963–1995 bestod av ett tält på vars insida hon applicerat namnen på alla hon någonsin sovit med.
De här verken köptes av galleristen Charles Saatchi, som bidrog till konstnärernas storhet.
– Vi blev lite som popstjärnor. Det var skoj, men jag tänkte aldrig att det skulle bli så. Man reflekterar inte så mycket i stunden, vi var bara inne i det, säger Lucas.
Vännerna blev sedermera etablerade konstnärer. Sadie Coles, en kompis från den tiden, startade sitt eget galleri som nu är ett av de mest ansedda. Hon har representerat Lucas sedan början.
Ingen spikrak väg till konstvärlden
Sarah Lucas har i tidigare intervjuer berättat att det inte varit en självklarhet för henne att bli konstnär. Hennes pappa jobbade som mjölkbud och mamma som städerska. Hon växte upp i det kommunala bostadsområdet Holloway i norra London.
Hennes mamma tyckte läxor var onödiga. Det var inte en omgivning som uppmuntrade till studier eller konstnärskap.
Lucas råkade träffa en person som gått på konstskola och så föddes tanken. Hon kom in på Goldsmiths College, ett säte för allsköns kreativ verksamhet – men att gå där var ingen automatisk dörröppnare ut i konstvärlden.
Hennes foton och installationer föddes delvis av pur protest.
Ja, och? – verken som skakade om konstvärlden
Installationerna består av vanliga, vardagliga ting. Möbler, frukter, cigaretter.
Sarah Lucas installation Two Fried Eggs and a Kebab (1992) blev snabbt ökänd. Var det ett konstverk alls? Ett slitet bord på vilket Lucas hade placerat två nystekta ägg och ett pitabröd fyllt med kebabkött.
Men folk såg vad de såg, och att installationen oundvikligen liknade ett par kvinnliga bröst och ett könsorgan blev för mycket för vissa.
Det var som ett långfinger åt etablissemanget.
För att inte tala om självporträttet med ägg, Self Portrait with Eggs (1996) som även finns på utställningen på Kiasma.
Fräckheten som den unga kvinnan har, som vräker sig i en stol med två stekta ägg över brösten så åskådaren inte har några andra alternativ än att titta på dem.
Och igen, samma utmanande blick: ”ja, och?”
På en feministisk piedestal
Det var omskakande då, och verken har sedan dess placerats på en feministisk piedestal som kritik mot normer kring kön, sexualitet och makt.
Sarah Lucas har inga problem med att kallas feminist, men tycker att begreppet är mångfacetterat.
– Världen har inte varit rättvis för kvinnor och mycket kan förbättras. Men det är ett av dessa begrepp som folk avser väldigt olika saker med. Jag har inte sista ordet i de här frågorna, säger hon.
Kroppen, kaniner och konsten att förbli relevant
På senare år har hon främst arbetat med skulpturer. Hennes Bunnies – kroppsliknande figurer av fyllda strumpbyxor, plast eller brons – fortsätter att utforska kroppen som tema.
De sitter och ligger i utmanande ställningar, ansiktslösa men ändå personliga.
Ett ständigt dilemma för en konstnär som åtminstone i början ville vara radikal är att konsten snabbt förlorar sin sprängkraft.
– Det var rätt nedslående i början. Jag skapar verk som känns som ett genombrott och sedan, otroligt snabbt, blir de assimilerade och är inte längre radikala. Då undrar man: vad ska jag göra nu?
På frågan om allt redan är gjort, svarar hon att det på sätt och vis är så.
– Men man måste återuppfinna det, eller hur? Det måste åtminstone kännas fräscht.
Sarah Lucas bor numera på landsbygden i Suffolk långt borta från London.
En vanlig dag finns egentligen inte, säger hon. Det är inte ett nio-till-fem-jobb att göra konst – är det ens ett jobb? Kanske inte.
Och när ett verk är färdigt? Det vet bara hon.
– Man vet när det är övertygande. Det antingen är det eller inte. Och då finns chansen att en åskådare också kan bli övertygad.
Kanske är det just det som händer i den där bråkdelen av en sekund som fastnar på bild, när en ung kvinna äter en banan och utmanar en hel värld.
Sarah Lucas utställning Naken blick visas på museet för samtidskonst Kiasma, Helsingfors 10.10.2025–8.3.2026.
Lyssna på Kulturpodden om Sarah Lucas:
