Författaren Hanna Lundström fångade mångas förtjusning med barnpoesiboken Ljusligheter – poesi som skiner (2023). Boken levde upp till sitt namn, kändes tidlös och hade en förmåga att tilltala även vuxna läsare trots att den var riktad till mindre barn.
Lundströms nya diktsamling, Något lite större, är skriven för dem som navigerar mellan krav och vänskapsrelationer, identitetsfrågor och vardagsstress. Ambitionen är tydlig: här ska känslornas skiftningar få utrymme. När det regnar, regnar det både ute och längs med kinderna. Något stort tornar upp sig, är det en storm eller kärleken?
Personligt och påtagligt i jagform
Puberteten är en tid som ofta speglas genom verser, ordspråk och poesi skapade av ungdomarna själva. De ser ofta längtansfullt upp till vuxenheten och fördjupar sig i poesi som når långt ut över deras erfarenhetsvidd, medan deras egen poesi fungerar mer som en ventil, en kanal där känslorna ofiltrerat ska få spreta åt alla håll.
Även om boken riktar sig till 9-12-åringar är det snarare högstadieåldern jag kommer att tänka på när jag läser dessa expressiva dikter. Boken är skriven i jagform, vilket får den att kännas personlig och nära läsaren.
Den behandlar ett spektrum av sinnesstämningar, som känns tydliga och okomplicerade. Att läsa den här boken känns verkligen som att smygtitta i en tonårstjejs hemliga anteckningsböcker, men jag är kluven till hur väl det egentligen fungerar.
Där Ljusligheter kunde tala till läsare i alla åldrar genom sin fantasifulla blick på omgivningen, blir poesin här mer styrd i sin vilja att fånga en specifik publik. Det här gör att dikterna stundtals förlorar den frihet och det universella tilltal som tidigare var Lundströms styrka.
Metaforerna är ibland aningen klichémässiga. I dikten Måsten är det svårt att gå på lina över kravhav, att slappna av i kullerbyttan över livsmattan, svårt att jonglera med tunga bollar, samt att stå i centrum och bli bländad av strålkastare.
Något i mig skaver till lite grann, när jag läser om livet som att gå på lina eller jonglera med tunga bollar, då dessa uttryck till sin karaktär ter sig så överanvända och slitna att det är svårt att ta dem till sig.
Samtidigt slås jag av tanken att det är så här barn ofta skriver – de där klichéerna är kanske inte klichéer för någon som kanske tänker på dem för första gången, eller befinner sig mitt i en tid då man verkligen bokstavligen slår kullerbyttor över livsmattan.
Det finns dikter som jag tycker fungerar bättre och som innehåller mer överraskande ord och uttryck, liksom Glädjen:
Ser du?
Där kommer glädjen springande
i sina gula snabba skor!
Den sjunger som en galning!
Utan skugga springer den!
Ser du?
Såg du?
Boken har även en tilltalande båge, där en förälskelse så småningom börjar spira, slår ut i blom och slutligen tynar bort och landar i den talande dikten Omstart, som uttrycker den tvekan som kan ligga bakom ett beslut: ”Nej / Du har inte krossat mitt hjärta / Eller / Nej.”
Sympatiska illustrationer av Herta Donner
Herta Donner har fångat stämningen genom sina sympatiska situationsillustrationer. Jaget ligger i sin säng med katten i fotändan och skorna slarvigt slängda vid sidan om. Hjärtat blixtrar till när någon hen tycker om står riktigt nära. I varje bild figurerar en liten streckfigur som jag tolkar som något slags ”minijag” – en inre röst, ens tankar eller ens alter ego.
Jag frågar mig dock om valet av omslagsbild är rätt – varför har pärmen fått ett så platt och grått utseende, när det finns så många mer iögonfallande bilder inuti boken?
Tonårspoesi är svårt och den verkliga tonårsangsten – rå, motsägelsefull, oformulerad – låter sig svårligen fångas utifrån. Den kräver både ett mod i att skriva enkelt och en känslighet för när enkelheten blir platt.
Hanna Lundström gör ett viktigt försök att möta en målgrupp som ofta lämnas utan poesi, och det är upp till barnen själva att bestämma om det når ända fram.
8.10.2025 kl. 15:55: Målgruppen ungdomar ändrad till 9–12 åringar/barn och verkets grundläggande info lades till.