Taylor Swift är kär. Vilket hörs och kan läsas mellan raderna på hennes tolfte album The Life of a Showgirl som släpptes fredagen den 3 oktober, bara ett år efter dubbelalbumet The Tortured Poets Department: Anthology.
Förra skivan beskrev hon själv som sorgmodig, medan hon kallar den nya pigg och livlig. Skivan skrevs i Sverige under Eras-turnén 2024 och hon samarbetade med producenterna Max Martin och Shellback, som hon senast jobbat med 2017.
Taylor Swift är utan tvekan den största popstjärnan i världen just nu. De facto större än sin egen musik. Fem minuter efter albumsläppet var nätet fullt av analyser om vilket ex vilken låt handlar om. Stjärnans privatliv överskuggar lätt musiken.
Vi bad tre redaktörer med helt olika smak och bakgrund att lyssna på skivan och säga vad de tyckte om den.
Vi vill gärna också höra din åsikt i kommentarsfältet längst ner!
Anna:
Lyssna. Jag är en Swiftie. Hennes musik har funnits med mig ända sedan jag var barn.
I lågstadiet hade jag Love Story som ringsignal på min knapptelefon. Jag kan varenda stavelse av den tio minuter långa versionen av All Too Well – utantill.
Förra året skrek jag mig hes på The Eras Tour i Stockholm och indiefolk-albumen Folklore och Evermore tog mig praktiskt taget igenom hela coronapandemin.
Mina förväntningar inför The Life of a Showgirl var minst sagt höga. Men efter första genomlyssningen måste jag tyvärr säga att jag är lite besviken.
Albumet öppnar starkt med The Fate of Ophelia, som enligt mig är skivans absoluta höjdpunkt. Men sedan ... faller det platt. I stället för det glitter och den glamour jag hade väntat mig möts jag av genomtjock, generisk pop.
Det känns som att en del lyrics är skrivna mer för att bli Tiktokljud än för att faktiskt berätta en historia.
Vissa låtar, som Wood, är så intima att de går över cringetröskeln. Jag är inte säker på att jag behöver höra Taylor sjunga om sin fästman Travis Kelces ”magic wand”. Det är nästan som att komma på sina föräldrar mitt i akten.
Det känns som att en del lyrics är skrivna mer för att bli Tiktokljud än för att faktiskt berätta en historia
Anna Hedström
Lasse:
Ojdå. Jag hade en lista med dåliga föraningar, som jag får kasta ut genom fönstret när första låten The Fate of Ophelia kör igång. Inte illa alls.
Att väva ihop Shakespeares Hamlet med sitt eget förhållande till fotbollsstjärnan Travis Kelce (om man läser mellan raderna) känns som typiskt Swift. Men hon har helt klart lagt det bästa spåret allra först. Jag gillar skarpt.
Swift gillar ju att namedroppa fin- och populärkulturella namn och ställen, nu är det Elisabeth Taylors många äktenskap som lyfts upp. Den andra låten på skivan med den kända skådespelarens namn är lätt dramatisk med små stråkar och ett hårt komp med fint gung. Funkar.
Tredje låten Opalite höjer stämningen ytterligare. Igen är Travis med oss. En stark dansbar poplåt som sticker ut ur mängden. Jag öppnar översta skjortknappen och sneglar mot dansgolvet.
Öppningstrion är stark, men därefter tappar jag lite intresset. Jag knäpper översta knappen igen. För mig är bra popmusik Madonnas Material girl, Björks Human behaviour, Icona Pops I love it och Michael Jacksons Beat it. Pop med ett helt annorlunda sound än Taylor Swift. Hennes musik saknar en rytm och puls som tar kragatag på dig.
Ett spår som poppar ut är Actually Romantic som tycks vara en beef med någon tidigare väninna, Charli XCX?
Jag är inte särskilt intresserad av lyrik, om inte det är nånting som A) sticker ut eller B) jag kan relatera till. Mitt problem med Swift är att hennes musik inte fyller någondera för mig.
Jag är glad över att hon och Travis har det bra ihop. Jag behöver bara inte en massa låtar om den saken på min fest.
Den hypnotiskt dunkande basen får mig att vilja lyssna på öppningsspåret om och om igen
Julie Ebbe
Julie:
Hör och häpna, Taylor Swift har släppt en skiva som inte är hjärtesorg från början till slut.
Det börjar visserligen med Lana Del Rey-esque melankoli under en låttitel som skulle kunna antyda tragedi. Versernas melodi och Taylors släpiga, rökiga sång kombinerat med hänvisningarna till Ofelia, som i Shakespeares Hamlet drivs till vansinne och drunknar, ger inledningsvis vibbar av det tidiga 2010-talets Sad girl-estetik.
Men The Fate of Ophelia är ingen tragedi – det är en ode till den räddande kärleken, den som återgav hoppet åt en som gett upp och börjat vältra sig i sitt brustna hjärta; den här sad girlen har återfått livet.
Den hypnotiskt dunkande basen får mig att vilja lyssna på öppningsspåret om och om igen. Rätt låt från helheten att släppa som singel, det är pop som fastnar.
Singeln ger försmak till hela albumet. Det är glatt, men inte glättigt – kryddat med några vassa kängor riktade mot den egna branschen.
Kritiken mot det tidigare skivbolagets vd Scott Borchetta i Father Figure kan ännu kännas som ett berättigat mittfinger mot en man i branschen som ville sko sig på den unga, oerfarna tjejen.
Men när kängan riktas mot kollegan Charli XCX i Actually romantic känns det bara småaktigt.
Låten är av allt att döma ett svar på Charlis Sympathy is a Knife, i vilken hon blottlägger sin egen osäkerhet inför en kollega som allmänt anses vara Taylor Swift.
Swifts svar är hånfullt. ”Like a toy chihuahua barking at me from a tiny purse, that’s how much it hurts [...] It’s actually romantic, I really gotta hand it to you, No man has ever loved me like you do.”
När man är världens mest inflytelserika popstjärna är det svårt att sparka i någon annan riktning än nedåt.
Anna:
Produktionen – signerat svenska duon Max Martin och Shellback – är av högsta kvalitet. Men där produktionen glänser lämnar låtskrivandet en del i övrigt att önska.
Jag saknar de där starka krokarna, melodierna som biter sig fast och får en att sväva som på ett fluffigt rosa moln. Taylor Swifts samarbete med Martin och Shellback har tidigare gett oss superhits som Style och Blank Space, men den här gången får de inte riktigt till det.
Jag är väl medveten om att Swift är så stor att hon inte kan göra fel – men kanske är just det hennes största fallgrop? När förväntningarna är skyhöga och hon kan släppa vad hon vill riskerar magin att gå förlorad.
The Fate of Ophelia och Opalite är de enda låtarna som letar sig in på min spellista. Resten faller tyvärr i glömska. Men med det sagt älskar jag sällan ett album direkt vid första lyssningen. Kanske är det ett sådant som behöver tid att växa. Jag ska ge det en chans till.
Lasse:
Jag förberedde mig på den nya skivan genom att i veckan försöka traggla mig igenom den förra plattan The Tortured Poets Department: Anthology, ett dubbelalbum med femhundratolv låtar (31 för att vara exakt), som alla lät likadana. Efter flera försök gav jag upp. Jag orkar inte lyssna igenom sörjan.
Den här skivan öppnar sig däremot rent musikaliskt bättre för mig. Jag märker att jag lyssnar efter trummorna i olika spår och försöker höra var man använt riktiga trummor och var det är programmerade trummor.
Modern pop är ganska ofta futtig i sound och instrumentering och det sätts för mycket fokus på rösten. Jag är jäkligt trött på kvinnliga sångare som är mixade så nära att de kommer in i mitt huvud för att gny om sina kärleksproblem. (Rita Behm och Billie Eilish jag tittar på er.) Taylors röst hålls som tur är på behörigt avstånd.
Men kommer jag att lägga på The Life of a Showgirl på stugan, promenaden, bilfärden? Osannolikt, men de tre första spåren kunde jag lyssna på igen på en spellista.
Julie:
Skivan innehåller många bra låtar – förutom singeln tycker jag det är värt att lyfta fram Opalite, som jag förutspår kommer bli kvar på listan över Swifts absolut bästa. Men efter första halvan går luften lite grann ur.
Det är inte dåligt, bara rätt så färdigtuggad pop som flyter in genom ena örat och ut genom det andra. Wood och Honey? Minns dem inte alls längre. Pärlorna finns i början, koncentrera dig på dem.
Vad tycker du själv om albumet? Berätta i kommentarsfältet!