Jag sitter på en soffa i museet Kuntsi i Vasa med hörlurar på och lyssnar på en singel som är ett ljudkonstverk. Jag hör en röst som mässar:
Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen...
Året är 1962 och rösten jag hör räknar röster:
Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen...
Rösträkningen pågår i 6 minuter och 35 sekunder. Rösterna är 199 och med det här antalet röster omvaldes Finlands sittande president Urho Kekkonen. Det blir därmed hans andra presidentperiod.
Innan han blev president för första gången 1956 var han Finlands statsminister i sex år. Jag får lite Putinvibbar.
Och rösträkningen fortsätter i mina hörlurar.
Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen...
Nu är året 1968. Rösträkningen pågår i 6 minuter och 52 sekunder. Rösterna är 201. Resultatet är detsamma. Urho Kekkonen väljs åter till Finlands president.
Finland är en demokrati som vart sjätte år väljer en president som heter Urho Kaleva Kekkonen.
Finsk vits från 70-talet
1974 blir det inget presidentval alls utan Kekkonen fortsatte att vara president med hjälp av en undantagslag som antogs i januari 1973. ”Bakgrunden till undantagslagen är inte helt känd och forskare tvistar ännu om denna”, läser jag på Wikipedia.
1978 är det återigen dags för ett ”riktigt” presidentval. Och vinnaren blir..? Kekkonen! Med sitt största antal röster någonsin, hela 260 stycken!
Kekkoslovakien
– Välkommen till Kekkoslovakien, hälsar konstverkets skapare Jan Olof (JO) Mallander när jag intervjuar honom i hans hem i Helsingfors.
Som en kommentar på det jag lyssnat på.
Konstverket heter Extended Play och när det kom ut 1968 blev den unga konstnären på en gång känd för allmänheten. Men var det faktiskt så att det var hans debutverk?
– Jag håller den nog för min debut. Den är viktig. Den har sin specifika plats i min utvecklingshistoria och den är fortfarande det verk som jag är mest känd för ute i stora världen, svarar Mallander.
– Inte var det någon dundersuccé eller ”breakare” då. Men det förbjöds och i och med det blev det lite upphetsande och kom indirekt fram. Jag kände nog av det men inte så mycket. Jag tror jag var allt för individualistisk för att lägga så hemskt mycket märke till vad de andra tänkte, förklarar han.
I dag är succén dock ett faktum. Konstverket är legendariskt och därför heter också den stora utställningen på Kuntsi i Vasa Extended Play.
Hela museet är till brädden fyllt med Mallanders konst. Både hans egna verk och konst som han, som praktiserande buddhist, har samlat och som förknippas med österländsk religion.
Inte vänster
Extended Play var, när det begav sig, ett i grund och botten politiskt konstverk. Men var Mallander medvetet om det när han skapade det?
– Nog drogs jag med i vänstervågen, berättar han, men betonar samtidigt att han inte är en vänstermänniska.
– Jag är en individ och insisterar på att fortsätta som individ. Och min syn på världen var nog tidigare att individen i själva verket är mycket större och viktigare än vad den kollektivistiska rörelsen ville medge. En del vänstermänniskor var ju direkt fientliga mot individen. Det var nånting man inte fick vara eller skulle vara.
Serial art
Som konceptkonstnär och konceptkonstens gudfader i Finland jobbar JO Mallander mycket med upprepningar. Eller det seriella, som man säger i konstkretsarna.
Mallander förklarar varför det är så:
– Insikten var väldigt enkel och klar. Man kan inte ta ut all potential i ett enda verk. Det blir tema och variation och genom det får man ett konstverks innersta eller stora idé.
– Det där betydde jättemycket för mig och därför blev seriell konst nyckelordet inom konceptkonsten.
Humor mot systemets pellejönsar
Många av de verk som visas på Kuntsi är direkt eller indirekt humoristiska eller ironiska. Titta bara på Mallanders direkta svar (Hommage à Magritte) på ett av den franska konstnären René Magrittes nyckelverk (Ceci n'est pas une pipe):
Eller på ett av Mallanders egna ”nyckelverk” (Key Piece III):
JO Mallander har funderat mycket kring det här med humor. Eller satir, som han föredrar att kalla den:
– Satir är att dramatisera en situation, någonting i vår existens, i minst dubbel belysning. Dels som det är och sedan via en karikatyr eller en dramatisering, någonting som är omöjligt eller ”crazy”. Genom den här dubbelbelysningen lyfter man fram en nödvändig insikt.
– Om jag använder satir, eller provokation, gör jag det i en sådan situation där jag har en känsla av att det här behövs, det här är sant, det här är en insikt jag måste dela med mig. Och då tänker jag inte på vem som är objekt.
Det här är dock ofta ett problem i Finland eftersom människor som känner sig träffade hör av sig. Det förvånar honom och han känner obehag. Han undrar om han har sårat någon.
Egentligen tycker han nämligen att han provocerar sig själv.
– Jag är en hämmad intellektuell, instängd i min intellektuella bubbla, och behöver provocera mig själv för att nå ut till nästa utveckling. Jag är själv det första objektet. Man tror att man provocerar samhället eller borgerskapet men det egentliga objektet är ens egna begränsningar och hämningar. Och det kan vara legitimt.
Han fick den här insikten när han läste den franska författaren Charles Baudelaires essä Skrattets väsen (De l'essence du rire, 1855). Där skriver Baudelaire att en människa som skrattar och berättar vitsar är på evolutionens topp men samtidigt öppnar sig en avgrund. Och den ser han inte.
– Det är också toppen av hybris, tycker Mallander. Det där perspektivet är viktigt att hålla framme idag. Vi är, kanske, på evolutionens topp och har råd att bete oss på många sätt men vi ser inte avgrunden. Eller om vi ser avgrunden förstår vi inte att det innebär att det är hybris.
Han tycker själv att han är en lättviktare i de här sammanhangen.
– Jag är ingen tungviktare som måste välta omkull hela samhället för att känna betydelse i livet. Jag vill förändra någonting med lättsamma metoder och då är humor ett bra sätt att kritisera systemets pellejönsar.
I Begynnelsen fattades ett Beslut. Och Beslutet var hos Mötet och Mötet var Beslutet
ur En begynnelse. J.O. Mallander. 1978/2023
JO Mallanders utställning Extended Play på Museum Kuntsi i Vasa är öppen för allmänheten fram till den 13 december 2025. Utställningens kurator är utställningschef Maaria Salo.