Under havsytan hör du endast dina andetag och bubblorna omkring dig. Ju längre ner du dyker, desto mer ökar trycket mot din kropp.
Torrdräkten pressas mot kroppen av trycket, våtdräkten blir tunnare. Luften känns tjockare och det kan bli svårare att andas ju djupare du dyker. Det är kallt och mörkt, och du ser kanske bara någon meter framför dig.
Det är just här, i det mörka och kalla, som dykaren Johnny Strömborg från Pargas känner sig som mest levande.
Jag blev så biten att jag tömde två dykflaskor på en kväll
Johnny Strömborg
Intresset för havet väcktes redan på 1980-talet, med babysim och långa dagar på stränderna. Så småningom skaffade Strömborg egen båt och började utforska holmarna med kompisarna.
Möjligheten att testa att dyka fick han via den lokala frivilliga brandkåren. Brandkåren grundade en dyksektion och medlemmarna fick prova att dyka i en bassäng.
– Jag blev så biten att jag tömde två dykflaskor på en kväll, säger Strömborg och skrattar.
Arbetet och fritiden spenderas vid havet
Sedan dess har han gjort över 1 300 dyk, både i Finland och utomlands. Strömborg arbetade i många år som räddningsdykare, men idag jobbar han som lotskutterskötare på Utö. Arbetet vid havet och i skärgården har han inte kunnat lämna.
Strömborg har fortsatt att dyka på fritiden. Att leta efter vrak har blivit ett stort intresse.
– I Finland finns unika trävrak som håller sig bra i det bräckta vattnet. Det är spännande att tänka på historien bakom varje vrak – vad som har hänt där och vilka människor som har varit ombord, säger Strömborg.
Vrak bevaras särskilt bra i Östersjön eftersom vattnet är för kallt och innehåller för lite salt för sådana djur och bakterier som annars brukar förstöra trä och metall.
”Det viktigaste är att komma hem”
Att dyka i Finland är en utmaning då det är mörkt och kallt. Men det är också svårigheterna som gör det så lockande att dyka just i våra vatten, säger Strömborg.
– Det är mycket mer krävande än utomlands, men också mer belönande. När du hittar ett vrak på 40 meters djup och allt går som det ska, då är känslan svårslagen.
Att dyka är inte riskfritt, och Strömborg har varit med när saker har gått snett under dykningen.
En gång blev dykarkompisen Erik Saanila utan luft. De var tjugo meter under ytan och ventilen mellan dykflaskorna var stängd. Johnny Strömborg ryckte in och hjälpte till.
Det gick bra den gången, men incidenten har fått Strömborg att ta säkerheten under vattnet på ännu större allvar. Idag är han och hans dykkompisar vid dykarklubben Pargas Tumlare extra noggranna med att förbereda sig och granska utrustningen inför dykningen.
– Det är bättre att avstå från att dyka än att ta för stora risker. Det viktigaste är att komma hem, särskilt nu när jag har familj.
Havet är alltid hemma
Dykningen är en så stark del av honom att han aldrig på allvar har funderat på att sluta dyka, trots att han varit med om tuffa situationer.
Även övriga i familjen delar Strömborgs intresse för havet och skärgården. Somrarna tillbringar de på sommarstugan, hela familjen är där i tre månader.
Alla i familjen har också provat att dyka, även minstingen, Strömborgs åttaåriga son.
Friheten på och under havsytan är så viktig för Strömborg att han inte kan tänka sig ett liv helt på land.
– Det finns inga gränser. Du kan kliva ombord på en segelbåt i Finland och nästa gång du går iland kan du vara i Australien.