Sparkraven avlöser varandra inom Österbottens välfärdsområde. Också inom den prehospitala akutsjukvården och räddningsverksamheten gäller hårda bud. Där stramar man nu åt personalkostnaderna.
Det här får katastrofala följder, anser de två erfarna förstavårdarna Alma och Frida.
– Vi får inte lägga till personal på arbetspassen. Det leder till att vi är underbemannade och i förlängningen kan inte alla bilar vara i bruk. Ambulanser står alltså stilla, säger Frida.
Situationen drabbar allmänheten och riskerar människors liv och hälsa, anser de.
– Den senaste tiden har det varit många situationer när folk inte fått hjälp i tid, säger Alma.
Frida och Alma är inte de två förstavårdarnas riktiga namn. De är rädda för att de ska straffas eller rentav förlora sina jobb för att de berättar offentligt om den pågående situationen. I det här fallet tillåter Svenska Yle därför anonyma källor, men vi känner till personernas identitet och nuvarande anställningsförhållande inom Österbottens välfärdsområde.
Här finns ambulanserna i Österbotten:
Klass A-patient fick vänta i en halvtimme – avled
Av personalen inom den prehospitala akutsjukvården förväntas stor flexibilitet. Enligt Frida och Alma tvingar sparandet ändå de anställda att sträcka sig längre än vad som kan anses rimligt.
I en idealsituation jobbar man i par med en bekant kollega och i bekant miljö. Men så fort en anställd är sjuk någonstans i välfärdsområdet uppstår frågan hur man ska få ihop ett arbetspar och kunna hålla alla ambulanser i trafik. Enligt Frida och Alma har det blivit vardag att anställda får sent besked om att de förväntas åka på jobb till en helt annan ände av området.
Trots intensivt pusslande för att få ihop de arbetspar som krävs händer det ändå ofta att det hela inte lyckas.
– Jag skulle säga att en ambulans är ur bruk flera gånger i veckan. Särskilt under den här våren har det nästan varit regel. Att en ambulans står stilla leder i värsta fall till att stora områden inte täcks upp av akutvården, säger Frida.
Samarbetet med Österbottens räddningsverk är avgörande. I de mest brådskande uppdragen alarmeras det ofta också ut en brandbil, som i många fall är först på plats om ambulansen har lång väg till platsen. Brandbilens personal kan bedöma patientens tillstånd och ge livräddande första hjälpen innan ambulansen anländer.
Men liknande sparåtgärder gäller även på räddningsverket och nyligen ledde detta till något som enligt Frida och Alma inte får hända: på grund av personalbrist kunde ingen brandbil sändas iväg till en kritiskt sjuk patient och närmaste ambulans befann sig långt borta.
– Det räckte närmare en halvtimme förrän ambulansen var på plats. Patienten dog, säger Alma.
Vad känner du när något sådant händer?
– Man blir väldigt frustrerad och känner sig hjälplös. Vi jobbar ju med det här för att vi vill hjälpa människor och vi vill kunna ge hjälp i tid.
Det är väldigt avgörande i kritiska situationer.
Utan att bryta mot sin tystnadsplikt kan Frida och Alma även berätta att det handlade om ett uppdrag av det mest brådskande slaget, klass A.
Frida och Alma påpekar att de naturligtvis inte kan dra den direkta slutsatsen att patienten skulle ha överlevt om hjälpen hade kommit fram snabbare.
– Men om man får hjälp snabbt så ökar det förstås överlag chanserna för att man ska klara sig, säger Alma.
Frida kan berätta om ytterligare ett tragiskt fall nyligen. Där hade ambulansen redan hunnit hem till en kritiskt sjuk patient, men tvingades lämna patienten för ett ännu mer brådskande uppdrag.
– Lite senare kom det larm om att den första patienten var livlös, eftersom hen inte fått vård i tid.
Frida och Alma anser att Österbottens välfärdsområde inte borde låta en endaste ambulans stå stilla på grund av sparkrav.
Patientsäkerheten äventyras inte, säger chef
Tom Smedlund är akutvårdschef i Österbottens välfärdsområde. Han berättar att 75 procent av kostnaderna i den verksamhet han leder är personalkostnader. Kostnaderna har ökat och den utvecklingen behöver man bromsa, säger Smedlund.
Beslutet att spara genom att oftast inte ta in vikarier, exempelvis då någon anställd plötsligt blir sjuk, har fattats internt. Enligt Smedlund har beslutet ändå fått stöd från välfärdsområdets ledning.
Han är fullt medveten om att beslutet leder till att en ambulans rätt ofta står stilla.
– Så är det. Men det har begränsats så att högst en ambulans någonstans i Österbotten vid behov har kunnat vara obemannad, antingen en del av arbetsskiftet eller hela. Men allt det här gör vi utan att det äventyrar patientsäkerheten. Det får inte ske och det har vi noggrant sett till, säger Smedlund.
De anställda anser att det här läget redan äventyrar patientsäkerheten. Hur bemöter du deras påstående?
– Jag kan inte hålla med om det. Det har inte kommit fram en enda gång att patientsäkerheten skulle ha äventyrats, inte via några reklamationer eller via våra egna erfarenheter och system.
Enligt Smedlund bromsade man personalkostnaderna tillfälligt även i fjol och även då klarade man av att möta kraven på patientsäkerhet.
– Vi har kommit fram till att vi tillfälligt klarar oss utan en ambulans. Vi har ett utgångsläge som är bra här i Österbotten. Ser vi på befolkningsmängden och antalet larm så har vi många ambulanser här jämfört med flera andra välfärdsområden.
Enligt Smedlund prioriteras att hålla ambulanserna i Vasa och Jakobstad i trafik, eftersom flest larm kommer därifrån och där finns också de högsta riskområdena. Långa geografiska avstånd i välfärdsområdet gör ändå att det inte går att banta ner antalet ambulanser ytterligare.
– Vi har operativa fältchefer som har som uppgift att koordinera och leda den här verksamheten på fältet. De ser till att vi alltid har tillräckligt med ambulanser där de mest behövs.
Till arbetet som ska koordineras hör nästan dagligen ambulansfärder från Österbotten till Åbo, Tammerfors eller Helsingfors. Dessutom kör ambulanser dagligen patienter från någon hälsovårdsstation eller från Malmska sjukhuset till Vasa centralsjukhus.
Enligt Frida och Alma borde de långa förflyttningarna, som leder till att en ambulans är upptagen i flera timmar eller uppemot ett halvt dygn, vara ett argument för att hålla alla ambulanser i trafik. Enligt dem är det solklart att Österbotten verkligen behöver minst de 14 ambulanser som man har idag. De vill att allmänheten ska vara medveten om hur situationen ser ut idag, då en ambulans ganska ofta står stilla.
Tom Smedlund lyfter å sin sida fram att det är mer väsentligt för befolkningen hurdan vård de får i nödsituationer. Kvalitet är minst lika viktigt som responstider, påpekar han.
– I framtiden kommer man allt mera att fokusera på kvalitet framför att stirra sig blind på minuter. Det som räknas är vad vi gör och hur vi gör det när vi kommer fram till patienten, säger Smedlund.
Fallet med patienten som dog i väntan på ambulans kan Tom Smedlund inte säga något om.
– Jag kan inte kommentera enskilda fall. Men rent generellt kan vi komma ihåg att det när som helst kan råda en sådan situation att våra ambulanser är upptagna med flera larm eller att vi har ambulanser ute på uppdrag runtom i Finland. Det här är en realitet vi lever med.
Vill inte ha det så här längre – risk för att sjukskrivningarna ökar
Tom Smedlund säger att han inte känt till att personalens missnöje är så stort som Frida och Alma berättar.
Enligt Frida och Alma är många anställda ändå rejält trötta på grund av de ständiga förflyttningarna och uppgivna på grund av att de upplever att de inte längre ger lika god vård som tidigare. Flera kollegor de talat med överväger sjukskrivning.
– Vi har full förståelse för att nedskärningar måste göras. Och vi vill inte på något sätt anklaga våra närförmän, vi vet att de får kämpa och att de gör så gott de kan. Men det är helt enkelt bedrövligt att ambulanser står stilla fastän det finns folk som skulle kunna jobba, säger Frida.
Alma jämför tiden före och efter att verksamheten blev en del av välfärdsområdet. Tidigare gjorde man sitt allra yttersta för att hålla en ambulans i trafik, säger hon. I dag riskerar österbottningar i nöd få sämre hjälp än tidigare, tror hon.
– Det är sorgligt att säga. Det är inget man vill medge. Jag tycker nog att den här beredskapen inte upprätthålls som den ska för tillfället.
Enligt Frida försämras situationen dessutom av att många äldre bor hemma längre än vad de egentligen klarar av. Att välfärdsområdet har sparat genom att skära ner olika typer av vårdplatser märks, säger hon.
– Det är eländigt att vi från förstavården måste göra orosanmälningar över äldre och sjuka som bokstavligt talat bor hemma i sin egen piss och skit.
Vilka lösningar vill ni se?
– Kort sagt: håll ambulanserna i bruk.
Alma hoppas att tjänstemän och politiker inom välfärdsområdet reagerar på deras rop på hjälp.
– Jag hoppas att de som bestämmer tar sig en funderare. Hur viktigt är det att spara pengar när det är fråga om människoliv? Jag hoppas faktiskt att vi får en förbättring, för så här kan inte vi ha det.
I värsta fall går det ändå tvärtom. Nya sparkrav har aviserats inom Österbottens välfärdsområde inför hösten och de riktas även mot den prehospitala akutsjukvården.