– I vår forskning hittade vi, i samarbete med forskare från flera andra länder, en av de första genetiska riskfaktorerna kopplade till postcovid, berättar Vilma Lammi som är postdoktoral forskare vid Helsingfors universitet.
Hon är också huvudförfattare till den nya studien som har publicerats i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature Genetics.
Forskargruppen analyserade dna:t hos närmare 16 000 personer med postcovid. De jämförde det med dna:t hos nästan 1,9 miljoner personer utan postcovid.
Den riskfaktor de upptäckte finns på kromosom nummer sex.
– Riskfaktorn ligger intill en gen som kallas för FOXP4 och ökar risken för postcovid med ungefär 60 procent jämfört med personer som inte har den genetiska varianten, säger Lammi.
FOXP4-genen är kopplad till lungornas utveckling och funktion. Upptäckten stärker teorin att postcovid har en koppling till lungfunktionen, påpekar hon.
Lammi tillägger att riskfaktorn också påverkar hur genen fungerar i hypotalamus i hjärnan, ett område som bland annat styr vår vakenhet. Därför kan riskfaktorn bidra till trötthet och utmattning.
13 procent bär på riskvarianten i Finland
Enligt forskarna bär drygt 13 procent av befolkningen i Finland på riskvarianten för postcovid, vilket är betydligt mer än i de flesta andra europeiska länder där andelen är omkring 2 procent.
Risken är störst för personer som har ärvt riskvarianten från båda sina föräldrar (två kopior), men också de som har ärvt den från bara en förälder (en kopia) har en ökad risk.
– Att vissa genetiska varianter är vanligare i Finland än i andra länder är i sig inte så förvånande. Men vi blev ändå överraskade av hur stor skillnaden var just för den här riskvarianten, säger Lammi.
I östra Asien och Latinamerika är varianten däremot ännu vanligare. Där bär omkring en tredjedel av befolkningen på den.
Vägen från genetiska fynd till behandling eller diagnostik är fortfarande lång. Den färska studien är ett exempel på grundforskning som ökar vår kunskap, men som ännu inte kan tillämpas i praktiken.
Lammi hoppas däremot att genforskningen i framtiden ska vara till nytta för utvecklingen av läkemedel mot postcovid.
– Vår förhoppning är förstås att de här resultaten i framtiden kan komma till nytta för patienter. Vi forskar inte bara för att publicera artiklar, utan för att på sikt faktiskt kunna hjälpa människor.
Mycket mer än bara dna:t bakom postcovid
Samtidigt är det genetiska bara en delorsak till postcovid. Lammi berättar att genetiska riskfaktorer står för endast cirka 10 procent av den totala risken för postcovid.
– Den största delen av risken beror på levnadsvanor och andra miljöfaktorer. Exempelvis hur man har exponerats för viruset spelar in, likaså ens ålder, kön och andra sjukdomar, förklarar hon.
Dessutom löper de som blir allvarligt sjuka i covid-19 en större risk att få postcovid.
Vaccination är däremot en skyddande faktor – de som vaccinerats mot covid-19 relativt nyligen löper mindre risk.
Långvariga symptom kan också förekomma efter andra virusinfektioner, till exempel influensa. De är alltså inte unika för covid-19, men postcovid har fått stor uppmärksamhet eftersom så många insjuknade under coronapandemin.
Forskningen fortsätter – patienternas erfarenheter tas på allvar
Forskargruppen som upptäckte riskvarianten fortsätter nu med att analysera bland annat vilka skillnader det finns mellan män och kvinnor när det gäller genetisk risk för postcovid.
Gruppen tittar också närmare på trötthet och sömnbesvär, andningsbesvär, blodcirkulation och smärta.
Fortsatt genetisk forskning gör det dessutom möjligt att jämföra postcovid med andra sjukdomar för att förstå likheter och skillnader mellan dem.
Vilma Lammi ser positivt på framtiden för postcovidvården.
– Jag vill särskilt betona att vi tar postcovid och patienternas erfarenheter på allvar. Postcovid handlar inte om att vara lat eller om psykiska problem – forskningen visar att det finns biologiska förklaringar till de här långvariga symptomen, säger hon.