I inledningen till boken Rummet med de fyra fönstren (1940) skriver Hans Ruin om sommaren som har en vecka kring mitten av juli som inte liknar någon annan:
”Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den se vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tyckas skjuta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den har vi bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka, som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge.”
Hans Ruin skriver om hur livet på samma sätt ändrar sig på några få år: ”De obegränsade löftena om kommande år falla av som tomma blomhängen som aldrig satt frukt.”
Jag kommer osökt att tänka på dessa rader av Hans Ruin när jag läser Martin Högstrands nya bok Sommarens nätter var våra. Också här blir några korta intensiva sommarmånader år 1999 en vändpunkt, en brytningstid, då mycket ställs på sin spets, och inget längre ter sig likt. En tid av ”svikna förhoppningar och förfelade förväntningar”.
Berättarjaget/Max, som sedan en tid tillbaka studerar fysik på KTH i Stockholm, har kommit hem till Mariehamn för att få lite distans till såväl studierna som livet i Stockholm – en stad som skaver: ”Stockholm hade varit min stad. Nu var Stockholm inte längre min stad. Stockholm var en stad för mänskor med vassa armbågar och kluven tunga.”
I Mariehamn återförenas han med sina vänner från skoltiden – framför allt den godmodiga och gladlynta Carl, som siktar in sig på studier i något kreativt ämne, och den självdestruktiva Henrik, som jobbar hårt på att gå ner sig i ett allt häftigare alkohol- och drogberoende.
På jakt efter meningen med livet
Vad ska/vill du bli när du blir stor? Frågan hänger över alla dessa unga 20-åringar som driver runt och festar loss under de ljusa, till synes oändliga sommarnätterna. För en del är svaret på frågan självklar, för andra förknippad med ångest eller osäkerhet.
Max drömmer om att börja studera matematik och/eller musik i stället för fysik – han övar löpningar, skalor och arpeggion så att fingrarna värker och det susar i öronen. Han är naturvetaren som dras till det estetiska, det sublima, det upphöjda.
Max är en gestalt som vi mött i flera av Martin Högstrands romaner – en outsider som försöker hitta/skapa sig en plats i tillvaron och i de sociala sammanhangen, en man som befinner sig i ett slags väntrum eller vakuum, en lätt vilsen och velig ung man som söker efter meningen med livet.
I Sommarnätterna var våra framstår Max som en blyg och tillbakadragen nörd, en drömmare som bär på en längtan efter något livsomvälvande och högstämt – något som han hoppas hitta/få syn på i konsten och i kärleken.
De eftertraktade kvinnogestalterna i Martin Högstrands verk är ofta undanglidande, ouppnåeliga, och gåtfulla. Kvinnor att bli besatt av.
I Sommarens nätter var våra heter hon Jennifer och beskrivs som en outlevd, ouppnåd kärlek, en dröm. Jennifer är en hägring, ett oinfriat löfte som aldrig kommer att bära frukt – trots Max enträgna och lätt överspända uppvaktning.
En tid av förändring
Skildringen av gemenskapen mellan Max och hans vänner påminner mig om en annan nyutkommen finlandssvensk roman, nämligen Mattias Wingrens debutroman Oförlåten, som skildrar tre killars vänskap i den fiktiva svenska studiestaden Fäsala.
I såväl Mattias Wingrens roman som i Martin Högstrands roman genomgår de unga killarna en omvandling och förändring, de kämpar med traumatiska minnen och erfarenheter från det förflutna samtidigt som de försöker skapa mening i nuet – ett nu som känns både tomt och meningslöst.
Mattias Wingrens roman kretsar i hög grad kring filosofiska, etiska och moraliska frågeställningar som handlar om den fria viljan samt frågan om och på vilket sätt människan är ansvarig för sina handlingar.
I Martin Högstrands roman är dessa frågeställningar inte lika uttalade, men de finns där som ett raster.
En text som sluter sig
Så sent som ifjol gav Martin Högstrand ut romanen Raga där vi får följa en ung man på hans resa till Indien. Mannen bär på en uttalad önskan och vilja att bli en annan, att omskakas och omskapas. Resan blir såväl en yttre som en inre upptäcktsresa. En resa som för berättarjaget såväl tillbaka i tiden – till uppväxtens smärtpunkter – som till framtiden.
Rent stilmässigt är romanen Raga en vindlande berättelse som i likhet med den klassiska indiska musiken raga utgörs av ett slags improvisation med långa, vindlande och lätt omständliga meningar med inskjutna bisatser, metaforer och liknelser som ibland kan te sig lite kryptiska.
Sommarens nätter är våra har ett helt annat uttryck – meningarna är enkla, raka, korta och koncisa. Staccatoaktiga, strama. Satserna hakar ofta fast i varandra med ord som upprepas, vilket bidrar till en starkt rytmiserad text:
”Jag satte mig ner och läste. Jag läste om flödesintegraler. Jag tyckte om integralerna. Tyckte de satte mig på prov. Tyckte jag kunde lösa många av dem riktigt fint. Men det kom alltid prövande uppgifter. Uppgifter jag inte kunde lösa. Uppgifter som var omöjliga om man inte var högt begåvad. Jag var kanske högt begåvad. Men jag tyckte det var trist att räkna efter en viss gräns.”
I längden kan dessa loopar, omtagningar och upprepningar dock bli en aning tröttsamma. Det är som om texten går lite på tomvarv och sluter sig om sig själv – vilket i och för sig korrelerar väl med berättarjaget som, trots en del tafatta försök, verkar ha svårt att bryta sig loss ur sin tillbakadragenhet och instängdhet.
Sommarens nätter var våra inleds med ett välfunnet citat av den fransk-judiska filosofen Simone Weil ”Deux forces règnent sur l’univers: lumière et pesanteur”, som i svensk översättning lyder ”Två krafter härskar i universum – ljus och gravitation”.
Sommarens nätter var våra är en tät och lätt klaustrofobisk skildring av hur ett gäng unga ingår i samma kraftfält, cirklar runt, dras till och från varandra allt medan de ljusa sommarnätterna obönhörligt övergår i höst och livet framstår i ett annat ljus.