De flesta förknippar linbanor med skidorter som Chamonix eller Zermatt – ett bekvämt sätt att ta sig upp för snöklädda sluttningar. Men i städer som La Paz i Bolivia och Medellín i Colombia har linbanan förvandlats till ett fullvärdigt inslag i kollektivtrafiken.
En stad på världens tak
La Paz, en av världens högst belägna städer, ligger på 3 600 meters höjd i Anderna, inbäddad i en kanjon med branta bergssidor. Administrationen, företagen, kort sagt, arbetsplatserna finns nere i centrum. De fattigare förorterna – som El Alto – klänger längs sluttningarna, upp mot 4 000 meter.
Den branta terrängen har gjort det svårt för traditionell kollektivtrafik att förflytta folk. Vi talar om smala, slingrande vägar som skapar flaskhalsar, och att bygga spårvagnsförbindelse, för att inte tala om metro, skulle bli astronomiskt dyrt.
Alternativet? Ett imponerande nätverk av linbanor: Mi Teleférico. Tio färgkodade linjer transporterar över 200 000 passagerare dagligen mellan stadens olika höjdnivåer – ett av världens största urbana linbanesystem.
För övrigt ett nätverk som får Helsingfors extremt minimalistiska metrokarta att se tämligen fjuttig ut.
Snabbt, billigt och effektivt
Fördelarna med linbana är flera, men för ett relativt fattigt land som Bolivia var det inte minst kostnaden som avgjorde. En kilometer linbana kostade omkring 23 miljoner dollar (med dagens kurs drygt 20 miljoner euro), betydligt billigare än till exempel Bogotás bussnät (33 miljoner dollar, eller cirka 29 miljoner euro per kilometer).
Eller, för den delen, huvudstadsregionens västmetro här hemma, där kostnaden per kilometer för till exempel sträckan Mattby–Stensvik landade på hisnande 142,9 miljoner euro.
Tekniken för La Paz stadslinbana levererades av den österrikiska linbanetillverkaren Doppelmayr. Hårdvaran krävde inte just något skräddarsyende, det är i princip samma kabiner som transporterar utförsåkare i Alperna.
Och La Paz linbana har levererat: kortare restider, färre trafikstockningar, ökad tillgång till arbetsplatser och utbildning – särskilt för invånarna i El Alto, som tidigare var isolerade av både höjd och bristande infrastruktur.
Den sociala revolutionen som hängde från en tråd
Mi Teleférico var aldrig bara ett transportprojekt. Det var också ett politiskt initiativ – lanserat av landets dåvarande president Evo Morales, själv från ursprungsbefolkningen, med målet att överbrygga de socioekonomiska klyftorna i La Paz.
Före linbanorna kunde resan mellan El Alto och centrum ta över en timme i minibuss – ofta genom trånga gator blockerade av protester eller karnevalståg.
I dag tar samma resa konsekvent tio minuter oberoende av tiden på dygnet eller mängden trafik på de myllrande gatorna nedanför.
Allt det här till ett överkomligt pris på 3 boliviano eller cirka 40 cent. Billigt, snabbt – och jämlikt. I Mi Teleféricos gondoler möts folk av alla samhällsklasser och etniska tillhörigheter.
Begränsningar – men också möjligheter
Linbanor är förstås inte perfekta, de har sina begränsningar. Kapaciteten är fast – en kabin avgår var tolfte sekund, med plats för tio personer. Det är inte som med bussar eller tåg, där man kan sätta in extra turer under rusningstiden. Ett enda metrotåg i en stad som London rymmer lika många passagerare som hela Mi Teleférico betjänar på en timme.
Kort sagt, linbanan har den mängd kabiner som den har, varken mer eller mindre. Så det kan bli köer när kontoren stänger. Men det verkar inte ha fått La Paz-borna att lessna på sin linbana.
Underhåll är också en utmaning, eftersom linbanorna måste fungera året om, från tidig morgon till sen kväll. Det är inte som i skidorterna i Alperna, där den tekniska personalen har hela sommaren på sig att fixa och förbättra linbanorna.
Med andra ord, linbanor klarar inte samma folkmängder som tunnelbanor – men kostnadsfördelarna är trots allt enorma.
Och tack vare standardiserad teknik – samma kabiner och annan hårdvara som i Alperna – kunde projektet genomföras snabbt och relativt billigt.
När Medellín i Colombia öppnade världens första integrerade linbanesystem i kollektivtrafiken 2004, blev det startskottet för en regional trend.
En modell för andra städer?
Linbanor är långt ifrån något nytt. I Alperna forslade man saker upp och ned för sluttningarna i korgar hängda i ett rep redan på 1400-talet.
Men med industrialiseringen kom också persontransporterna med i bilden. Världens första linbana för passagerare öppnade 1908 i Bolzano i italienska Sydtyrolen. Kohlerer-Bahn, som den kallades, lät byggas av värdshusvärden Josef Staffler för att slussa upp gäster till hans värdshus.
Efter det växte linbanor upp som svampar efter regn i Alperna, men också i länder som Norge och USA – främst då skidorter som byggde liftar och gondoler för sina turister. Sverige fick sin första kabinbana 1952, föga överraskande i Åre.
Flera europeiska städer har redan börjat blicka mot linbanor som ett komplement till traditionell kollektivtrafik. Och med rätt förutsättningar – svår terräng, begränsad budget, och behov av snabb lösning – kan linbanan vara just den innovation som behövs.
I La Paz har den förändrat livsvillkor, brutit geografiska och sociala barriärer och blivit en självklar del av stadsbilden. En gång en kuriosa för skidturister – i dag en pulsåder för en hel stads vardag.
