Martin Lönnebo gick ur tiden år 2003 och blev 92 år gammal.
– Och han berörde många, säger Söderberg. Också människor långt utanför kyrkans värld.
Filmen innehåller flera anekdoter, bland annat berättar Lönnebo om hur hans mamma förberedde sig inför hans födelse genom att tvätta och stryka familjens begravningskläder, då hon misstänkte att förlossningen inte skulle gå bra.
Men båda klarade sig och Lönnebo fick en lycklig uppväxt med en stor familj i Storkågeträsk.
Martin Lönnebo berättar också om sin förstfödda son Jonas och vad det betyder att vara pappa till ett barn med autism. Jonas föddes en julafton, strax efter julbönen.
– Och han är den bästa julklapp vi kunde ha fått. Hans yrke är att vara människa, vilket är svårt nog. Även om han kanske inte känner till ordet Gud så upplever jag att han står närmare Gud än vad jag gör, säger Lönnebo i filmen.
Som biskop för Linköpings stift blev Lönnebo kanske mest känd för frälsarkransen, radbandet han skapade.
– Frälsarkransen används flitigt över hela landet, inte minst i konfirmandarbetet. Med sina pärlor gestaltar den flera av livsvandringens olika steg, säger Johannes Söderberg som också använder några av pärlorna som hållpunkter i sin dokumentär.
Under rubriken ”Öknens pärla” berättar Lönnebo om hur han tycker att vår tid allt mer börjar likna en öken.
– Dagens budskap är: snabbare, snabbare, snabbare. Lönsammare, lönsammare, lönsammare. Och jag, jag, jag.
Gick vilse i öknen
Lönnebo var också personligen bekant med öknen och gick själv en gång vilse där, tillsammans med två prästkollegor. Det var hösten 1991 då de egentligen skulle vandra mellan två koptiska kloster, Sankt Antonius och Sankt Paulus.
Gamla kartor ledde dem på villovägar och när vattnet tog slut lade de sig ner för att dö.
– Men vi dog inte, säger medvandraren Samuel Rubenson i filmen.
– Martins bidrag var att hjälpa oss med sin förtröstan och sin tillit till att allt ändå vilar i Guds hand. Att vad som än händer så är det Guds barmhärtighet vi vilar i.
För Johannes Söderberg blev intervjun med Rubenson något som berörde honom extra mycket under inspelningarna.
– Det var fint att få med alla röster som kommenterar Martin och hans livsgärning, det gav så många nya perspektiv. När professor Samuel Rubenson berättade om ökenvandringen blev jag väldigt berörd.
– De var ytterst nära att stryka med och Martin gav dem ett lugn och en frid inför den allvarliga situationen som uppstod. En frånvaro av rädsla. Det var starkt.
Martin Lönnebos vänner beskriver honom som en mystiker och en person som aldrig försökte anpassa sig.
Dessutom var han var gärna lite drastisk samtidigt som han hade mycket humor.
– Martin Lönnebos eftermäle kommer att sträcka sig långt in i framtiden. Hans lågmälda och underfundiga tonläge med en ljus och öppen gudsbild gjorde det möjligt för många att våga ta ett steg närmare en kristen tro, säger Johannes Söderberg.
– Han gav tröst, hopp och ljus åt så många av oss. Det är jag honom evigt tacksam för.
Dokumentären ”Enkelhet och bråddjup” finns på Arenan: