Den brasilianska solen värmer bruna sammetsben som smorts in med Coca-cola för en djupare bränna. Atlantens vågor rullar in som varma kramar. Flickorna spelar volleyboll. Sjuttiotalet smakar tobak, dans och frihet.
Familjen Paivas årliga porträtt visar leenden som verkar komma från djupet av magen. Barnen filmar det dagliga livet med en super-8 kamera som för att fästa stunderna i evigheten. Livet är för bra för att vara sant.
Scenerna är långsamma och mjuka och jag vill stundvis stoppa filmen och stanna i drömmen. Men när familjens son Marcelo tar hem en liten gatuhund vet vi som tittare att hunden kommer att dö innan filmen är slut. Drömmen övergår i en mardröm.
Walter Salles film I'm Still Here, på originalspråk Ainda Estou Aqui, Oscarsnominerades i prestigefyllda kategorier såsom bästa film, bästa kvinnliga huvudroll och bästa internationella film och vann den sistnämnda. Fernanda Torres som spelar mamman Eunice i familjen är inget mindre än fantastisk i sitt återhållna minspel.
Ainda Estou Aqui handlar om den brasilianska Eunice vars make Rubens arresteras på politiska grunder under 70-talets militärdiktatur. Att skildra de skamliga åren av skräckvälde utifrån de små detaljerna och den vackra familjedynamiken är helt rätt och gör att händelserna kommer nära. Ibland nästan för nära. Eftersom vi först verkligen lär känna familjen känner vi också för dem när mardrömmen börjar.
Ovisshet grymmare än tortyr
Filmen är baserad på Marcelo Ruben Paivas självbiografi. Regissören Salles lär som barn besökt Paivas hus och är väl förtrogen med berättelsen. Respekten för familjens historia syns i nästan varje detalj. Våldet, avrättningarna och tortyren visas inte, annat än i någon enstaka scen där vi bara hör ljud. Det här gör att våldet känns ännu mer hotande.
Efter att Rubens arresterats försvinner han. Det finns ingen kropp. Ovissheten om vad som egentligen hänt är grymmare än fysisk tortyr och Eunice kommer att ägna resten av sitt liv till att arbeta som människorättsaktivist.
Fernanda Torres spelar med små medel en stoisk mamma vars viktigaste uppgift är att hålla ihop, både sig själv och sin familj. Rädslan och sorgen är hela tiden närvarande men måste döljas inför barnen som behöver trygghet. Eller så resonerar mamman i sin ensamhet, för hon är även omåttligt ensam. Vem kan hon lita på utanför familjen?
Men även den här filmen har sina skönhetsfläckar. Slutet är långdraget fastän jag uppskattar att Fernanda Torres mor Fernanda Montenegro spelar Eunice som gammal. Montenegro var den första brasilianska skådespelaren som nominerats för en Oscar. Året var 1998 och filmen Central Station. Regissören var även då Walter Salles och cirkeln har slutits.