Härligt! Ella Junnila blir uppenbart ivrig. Hon klappar ihop sina händer och ler glatt.
Den här frågan har hon väntat på, den här frågan har hon önskat att Sportliv ställer henne. Den lyder: Varför borde man lyssna på idrottarna i frågor som berör dem?
Svaret hänger tätt ihop med en av Junnilas favoritfraser, som beskriver hela hennes inställning till idrott.
– Vi idrottare är inte bara idrottare, utan även människor, säger Junnila.
– Vi är helheter, vi har idéer, vi kan argumentera och uttrycka oss, vi är kapabla till samhällstänkande uttryckligen ur ett idrottarperspektiv.
Hon fortsätter att bland annat olika idrottsförbund, olympiska kommittén och undervisnings- och kulturministeriet skulle dra stor nytta av att lyssna på idrottarna.
– Då behöver man inte gissa vad idrottarna behöver, vad de tänker om olika saker, vad som orsakar stress – och även vad som fungerar.
Samtidigt uppmuntrar den finländska rekorddamen och inomhus-EM-medaljören i höjdhopp idrottare att ta ställning. Det är deras plikt.
– Bara för att du är en idrottare behöver du inte tryckas ner i ett fack där du inte får säga något.
Se Sportlivs minidokumentär om Ella Junnila:
”Jag tror på alla dyslektiker”
Ella Junnila får själv välja boken när Sportliv vill filma henne läsa. Valet faller på Maeve Binchys roman Den magiska källan, som hon senast öppnat i vintras. Det vet hon från bokmärket hon hittar nedstoppat mellan sidorna, som hon plockade med sig från tävlingar i Madrid i februari.
Läsning är ett ämne som Junnila vill främja från sin plattform som högprofilidrottare. Orsaken är personlig.
Jag har dyslexi och läsandet har därför varit utmanande. Men när jag väl kommit in i det, har det blivit en mycket kär sak för mig.
Junnila säger att läsning är något hon vill lyfta fram genom sin position som en av Finlands mest lyskraftiga friidrottare.
Jag tror på alla Finlands dyslektiker och andra som har utmaningar med läsandet. Med rätt stöd är inlärningssvårigheter inget hinder för läsning. Man måste bara hitta sitt eget sätt.
Junnila har tidigare talat om läsandets betydelse på sina sociala medier. Efteråt har några modersmålslärare tagit kontakt och berättat hur hennes inlägg har lyfts fram i klassrummet.
– Det har värmt hjärtat. Och när jag fått konkret feedback om att mitt budskap har en positiv inverkan uppmuntrar det mig att göra ännu mer. När tillfället kommer måste man ta det.
Kritik för läppstift på tävling
Speciellt uttalanden utanför idrotten har också en baksida. Junnila berättar att hon efter praktiskt taget varje större tävling möts av kommentarer om allt annat än själva höjdhoppet.
– Budskapet är att sluta med X och fokusera på idrotten. Senast fick jag kritik för att jag inte borde använda läppstift i tävlingar. Att det skulle distrahera från idrotten, säger den 25-åriga dubbla olympiern och förra årets VM-finalist.
Vid sidan av friidrotten studerar Junnila – för att citera henne själv – som en ”hobby”. Hon känner att hon behöver annat än idrott i sin vardag och för sin hjärna, och studerar statsvetenskap vid Tammerfors universitet.
Junnila kallar studierna en hobby eftersom hennes främsta prioritet klart och tydligt är hennes stora passion och huvudsakliga inkomstkälla friidrott.
Efter gymnasiet försökte hon fokusera enbart på idrott ett tag, men upplevde den monotona vardagen som ångestfylld. Hon gör en jämförelse med en arbetsnarkoman.
Om ditt liv bara består av arbete anses det knappast vara särskilt hälsosamt. När jag inte hade något annat blev tankarna kring idrotten tvångsmässiga.
Junnila betonar att studier inte passar alla idrottare. Det är ändå viktigt för varenda en att hitta en hobby eller ett tidsfördriv som ibland för tankarna bort från idrotten.
Men alla utomstående gillar inte att idrottare också är människor. En del tycker att det skulle vara mycket bättre om idrottare bara var idrottare och höll tyst om allt annat.
En plikt att öppna munnen
Som en annan form av hobby gillar Ella Junnila att försöka påverka frågor som berör idrottare. Hon engagerar sig bland annat genom friidrottarnas egen idrottargemenskap Yleisurheilijat ry, vars mål är att fungera som en bro mellan idrottarna och beslutsfattarna.
Junnila känner att idrottarnas röst har hörts klarare på senare år. Till exempel har Finlands friidrottsförbund förhållit sig positivt till Yleisurheilijat ry:s verksamhet.
I ett bredare perspektiv finns det ändå fortfarande enorma mängder arbete att göra på attitydnivå, menar hon.
– Vi är inte motståndare, vi vill samarbeta. Vi har alla samma mål, att finländska idrottare och finländsk idrott ska må bra. Borde man då inte lyssna på alla olika perspektiv som strävar mot det målet?
Efter sommarens ur blåvit synvinkel misslyckade OS i Paris kritiserade fyra idrottare i ett öppet brev Finlands olympiska kommitté och dess ledning.
Junnila kommenterar inte brevet, men säger att idrottare enligt henne borde våga öppna munnen när det finns anledning.
– Om du som idrottare känner att något inte går rätt till, eller ser en stor orättvisa i din egen sport eller hela idrottsgemenskapen, och du får möjlighet att jobba för en förbättring... Då känner jag att du som idrottare också har en viss plikt att göra det.
På så vis skulle hela idrottsgemenskapen gynnas, enligt Junnila.
– Ju fler röster vi får fram från gräsrotsnivån, desto bättre kan vi få till stånd ett system som tjänar oss idrottare så bra som möjligt.
Individuell idrott som ett riktigt yrke
Junnila vill förbättra friidrottarnas möjligheter att idrotta som heltids- eller ens halvtidsproffs. Hon ser att steg i rätt riktning har tagits, men påminner i samma andetag att vägen fortfarande är lång.
– Landslagsledningen har vaknat till att det här är ett yrke som man ska sträva efter att utföra professionellt. Men fortfarande är endast en minoritet av Finlands toppfriidrottare heltidsidrottare.
Junnila beklagar att Finland hade flera idrottare i sommarens mästerskap som jobbar vid sidan av, helt enkelt eftersom de inte klarar av att generera en tillräcklig inkomst genom idrotten.
En orsak ser hon i den individuella idrottarens position i det finländska samhället.
– Jag tycker att det är fint att till exempel ishockey och fotboll, särskilt bland män, ses som möjliga yrken i Finland. Men jag skulle önska samma attityd även inom individuell idrott.
Junnila tänder till. Hon talar med stor entusiasm om hur toppidrott kräver en enorm mängd engagemang, slit och förmåga att hantera såväl press som kritik, samt hur det bygger upp en enorm kompetens som kan utnyttjas i arbetslivet efter den aktiva karriären.
– Men i det ögonblicket utnyttjar idrottaren all kunskap för att idrotta. Jag skulle önska att samhället såg individuell idrott som ett riktigt yrke, precis som man ser på hockeyspelare, bildkonstnärer eller skådespelare.
Hon vill se idrotten som en mer naturlig del av kulturen som erbjuder upplevelser för folket.
– Den känsloskala man kan uppleva genom idrott är otrolig. Jag hoppas att faktum att vi erbjuder sådana känslor skulle upplevas som ett egenvärde.