Nu kan vi tala och berätta om vad som har hänt i Syrien under de senaste 50 åren, säger syriern Tameem Rajab. Han är hoppfull inför framtiden och tror att syrierna kan samarbeta och bygga upp ett fredligt samhälle.
Han menar att omvärlden har en felaktig bild av den väpnade konflikten som drivit hälften av Syriens befolkning på flykt. Det är inget inbördeskrig utan en del av revolutionen, anser han och många andra syrier.
– Det här är viktigt. Ifall det var inbördeskrig skulle vi inte få frihet, bara förlust efter förlust eftersom folk fortsätter att slåss. Vi hade en diktator och diktatorn har störtats. Det betyder att vi nu har fått tillbaka vårt hem, säger Tameem Rajab.
Rajab har varit politiskt aktiv och på grund av hans politiska engagemang var det många som inte vågade hålla kontakt med honom. Efter regimens fall har flera gamla vänner hört av sig igen.
Det gör Rajab glad, men det finns också många allvarliga samtal som bör föras när han får möjlighet att besöka Syrien igen.
– Jag vill träffa dem för att diskutera fritt eftersom vi inte har kunnat diskutera efter att revolutionen började. Många saker har hänt sedan dess. Jag vill fråga vad som hände, varför ni varit tysta, varför er position har förändrats.
Sannolikt blir svaret att de som stannat kvar i Syrien inte har kunnat eller vågat föra fram sina åsikter för att inte utsätta sig själv eller sin familj för fara.
Miljontals syrier har flytt utomlands och när de småningom återvänder kan de göra stor nytta.
– Vi och miljontals syrier runt om i världen kan tillämpa vår erfarenhet och återuppbygga vårt land. Det är viktigt att dela med sig av det jag har lärt mig i Finland och vad andra människor har lärt sig i Tyskland eller Amerika, säger Rajab.
Han hoppas också att Europa kan hjälpa till med återuppbyggnaden.
– De europeiska länderna, till och med den finska regeringen kunde inte hjälpa oss under de senaste 13 åren, men snälla, om ni kan hjälpa oss att bygga vårt land har ni sista chansen nu.
Mania Alkhatib: Det tar lång tid innan såren läker
Vägen till ett fungerande demokratiskt samhälle är ändå lång, konstaterar Mania Alkhatib, som är verksamhetsledare för vänskapsföreningen Suomi-Syyria ystävyysseura.
– Vi har mycket arbete framför oss, och det första är att öppna fängelserna. Jag hoppas vi kan få olika samarbetspartners så att vi kan ge hjälp och terapi till de frigivna så att de kan återgå till ett normalt liv, säger Mania Alkhatib.
Alkhatib har en lapp med siffran 4215 fäst på snodden till sitt passerkort. Det är för att visa solidaritet med alla som hamnat i fängelse för sina åsikter.
– När en person greps fick de ett nummer och deras namn och identitet försvann. Man identifierade dem med ett nummer och torterade dem. Många av mina vänner har torterats till döds i al-Assads fängelser. Det var verkligen ett slakthus.
Ofta fick de anhöriga ingen information om de fängslade, de bara försvann. Också en av Alkhatibs vänner hörde till dem vars öde länge var okänt.
– För några månader sedan släppte de ett dokument som sa att han dog bara en månad efter att han blev arresterad 2013. Vi väntade i tio år utan att veta, och först efter tio år fick vi veta att han redan var död.
– Vi behöver verkligen många år för att läka såren och all smärta vi har upplevt.
Mania Alhkatib är optimistisk inför framtiden och tror på att syrierna klarar av att samarbeta och respektera varandra.
– Övergångsfasen är vanligtvis väldigt svår överallt. Under fjorton år har folket rest sig, syrierna har försökt samarbeta och skapa en gemensam agenda. Det är en process och jag är väldigt optimistisk.
Risken för att en ny odemokratisk regim tar över oroar omvärlden, men Alkhatib anser att den risken inte är så stor.
– Folket har betalat ett högt pris, gett sitt blod och tvingats på flykt. Det priset garanterar att det förflutna inte kan upprepas. Syrien är ett mångfacetterat land och det finns potential att bygga och återuppbygga. Jag tror att syrierna kan återuppbygga sitt land med egna krafter.
Einas Alhussin: Min dröm är att få hit min son och låta honom leva i säkerhet
Einas Alhussin gläds åt att al-Assadregimen störtats, men hon har inte bråttom att åka tillbaka till Syrien. På den forna hemorten är det fortfarande oroligt.
– Situationen är fortfarande väldigt skrämmande eftersom vi inte vet om säkerheten och stabiliteten har återvänt eller inte. Folk är fortfarande på flykt och situationen är varken säker eller stabil. Det har varit så här i 14 år och vi vet fortfarande inte hur vi ska hantera den här rädslan.
Alhussin levde flera år i staden Raqqa i norra Syrien, där den extremistiska organisationen Islamiska staten grundade sitt kalifat.
– Det var mycket svårt. Jag led mycket eftersom det var mycket förtryck. Allt som en kvinna drömmer om var förbjudet. Man fick inte prata, inte gå ut, inte åka någonstans, inte uppnå något man ville.
Mer än så vill Alhussin inte berätta om den svåra perioden som pågick i fyra år. Det gör så ont i hjärtat, säger hon.
– Jag levde långt från min familj under kriget. Jag var inte bara fördriven inom mitt land, utan också från min familj. Jag kände mig som en främling i mitt eget land eftersom jag bodde långt från dem.
Alhussin lyckades fly via Turkiet, men friheten hade ett högt pris. Hon har inte sett sin son på tre år, inte ens hört hans röst.
– Jag kunde inte skydda min son eller ta honom med mig och ge honom den säkerhet jag lever med nu, eftersom det var en mansdominerad regim. Kvinnor hade inte ens rätt att vara med sina barn.
Finland känns som ett tryggt land
Einas Alhussins föräldrar bodde i Finland och därför tog hon sig hit med hjälp av människosmugglare. Efter att hon återförenats med föräldrarna känner hon sig trygg igen.
– Finländarna accepterade oss som vi är. Utan att vi behövde ge dem något gav de oss säkerhet. Vi behöver det här tills vårt land byggs upp igen, tills vi kan återvända utan rädsla.
Själv vill hon stanna i Finland för att slutföra sina studier och bli konstlärare.
– Ingen kan verkligen säga något om framtiden för Syrien just nu, men de som gått igenom de svåraste sakerna där är alltid hoppfulla. Min dröm är att få hit min son och låta honom leva med mig i den säkerhet jag lever i nu.