På 20 år har vargstammen i Finland vuxit stadigt. Nu räknar Naturresursinstitutet Luke med att det finns mellan 300–400 vargar i Finland, och uppskattningsvis 110 individer i Egentliga Finland där vargtätheten är störst.
Vargen har etablerat sig både för att den är helt fridlyst, det vill säga strängt skyddad – och för att det finns mat i trakten. Vitsvanshjortarna, som länge har varit ett gissel i skärgården, har lockat till sig en naturlig fiende.
Barn som väntar på sin skolskjuts har sett varg på nära håll, vargen korsar gårdsplaner, vargen tar får, vargen tar kanske en hund.
Enligt EU:s habitatdirektiv är vargen för närvarande en strängt skyddad djurart. EU har ändå lagt fram ett förslag om att ändra vargens status till enbart skyddad djurart, eftersom vargpopulationen har fördubblats inom EU på 10 år.
Vargen har också rivit EU-toppen i hjärterötterna. För ett par år sedan dödade en varg kommissionsordförande Ursula von der Leyens favoritponny Dolly.
Innan vargens skyddsstatus kan ändras behöver ändå Bernkonventionen, som garanterar att vilda växt- och djurarter bevaras, justeras. Det kanske sker i december.
Men varför är vi så rädda för just vargen? Är rädslan relevant eller irrelevant? Är det möjligt för människan och vargen att samexistera, och hur ska du tänka, när du rör dig i vargtrakter? Det diskuterar programledare Susanna Sjöstedt med Maria Johansson, professor i miljöpsykologi vid Lunds universitet i Nyhetspodden.
