Ekåsens ”sinnessjukhus” öppnade 1924 i Dragsvik och stängde sina sista avdelningar år 2016. År 2020 utkom Tove Virtas gedigna bok Röster från Ekåsen – hundra år av berättelser från ett mentalsjukhus. Det är på den som teaterpjäsen som hade premiär lördagen den 3 februari baserar sig. Manuset är skrivet av dramatikern Hanna Åkerfelt tillsammans med regissören Henrika Andersson.
På hundra år hann den slutna psykiatriska vården både byggas upp och i stort sett monteras ner. Pjäsen tar fasta på två viktiga tidsperioder då mycket förändrades: 1950-talet och 1970-talet. Snarare än att presentera en stark handling porträtterar pjäsen en tidsanda och sjukhusets vardag. Några patienters liv och situation beskrivs ytligt utan närmare diagnoser, och berättelsens tyngdpunkt ligger på relationerna mellan patienter, sjukskötare, läkare och anhöriga. Det är också i viss mån en undervisande pjäs: så här kunde det se ut, det här gjorde man. Till exempel Ekåsens traditionella och tydligen populära hantverksbasar, med bruksföremål och konstverk skapade av de boende, får en livfull och färggrann scen.
Jag blir positivt överraskad av att pjäsen inte räds det fula och svåra, men heller inte överdriver eller understryker det. Respekten för människorna behålls. Balansen mellan å ena sidan tragedi och sorg, och å andra sidan humor och livsenergi, gör att pjäsen inte är för tung att ta del av. När det handlar om sluten psykiatrisk vård är det klart att det finns jobbiga bitar. 1950-talets ”moderna” behandlingsmetoder som lobotomi och insulinchocker beskrivs rätt brutalt, och även patienternas ”galenskap” får ta plats. Och bra så.
Regissören Andersson och manusförfattaren Åkerfelt har på pjäsens två timmar fått in många aspekter av livet på ett mentalsjukhus, av vilka de mellanmänskliga relationerna och vänskaperna är de mest berörande. Det är viktigt att männen traumatiserade av kriget också finns med, ett så massivt med ofta nedtystat tema som detta är i vårt land.
Musik och dikter skapar stämning
Med tretton skådespelare samt musiker på scenen finns det inte mycket plats för kulisser. I stället används sjukhusskärmar på hjul för att skapa olika utrymmen och markera förändringar. Även ljus- och ljuddesignen är en central del av stämningsskapandet. Det finns flera fina sång- och musikscener, och särskilt berörande är inslagen med dikter av Claes Andersson, som jobbade som läkare vid sjukhuset.
Att Henrika Andersson är rörd till tårar vid slutapplåderna och tacktalen kanske delvis beror på hennes personliga relation till temat: hon levde sina tre första år i en av doktorsvillorna, dotter till Claes Andersson som hon är.
I premiärpubliken fanns uppenbart även många fler med en personlig relation till Ekåsen: sjukhuset var ju under sina decennier en stor och viktig arbetsgivare i trakten. I arbetsgruppen bakom pjäsen var flera av dem också med och kunde bidra med fakta och minnen.
Värme och humor mot skam och tabu
Skuggor från Ekåsen känns främst av allt som en viktig pjäs: ju mera vi pratar om det ofta skamliga, tabubelagda temat psykisk sjukdom, desto friare blir vi alla. Alla kämpar vi någon gång med den mentala balansen eller har någon närstående som gör det. Gränsen mellan friskt och sjukt, så kallat normalt och onormalt är hårfin, ofta snarast en definitions- och perspektivfråga. Hela produktionsteamet har gjort ett värdefullt jobb med att sätta upp den här pjäsen och kan känna sig stolta.
Pjäsen är varmhjärtad, respektfull och har humor. Den är proffsigt förverkligad trots att alla skådespelare är amatörer. Tove Virtas fina och innehållsrika bok är definitivt också värd att läsas.
Lyssna på Kulturpodden om Skuggor från Ekåsen:
