Den frågan har författaren och dramatikern Johannes Ekholm funderat mycket på. Frågan är central i hans nyaste verk Inget att dölja, som finns på Arenan.
– Det är populärt med podcaster där människor helt enkelt berättar om sina egna tankar. Och realityserier på teve, där folk filmar sig själva under dagens lopp utan desto mera narrativ. Men jag ville ta det ett steg vidare. Göra det ännu mer ocensurerat.
Alla tankar direktsänds i en podd
Inget att dölja är ett mellanting mellan kortfilm, ljuddrama och videokonstverk. Medan dramat utspelar sig i lyssnarens hörlurar rullar en suggestiv video fram på skärmen.
I centrum står kändisinfluencern Mimi, som nyligen har skilt sig från sin kontrollerande man. Hon kämpar för att få berätta sin version av vad som hände, men blir själv utpekad som lögnare och intrigmakerska.
För att rentvå sitt rykte hoppar hon på den senaste trenden: Hon låter operera in ett mikrochip i hjärnan och därefter direktsänds alla hennes tankar i en podd som vem som helst kan lyssna på. Det är en gruvlig berättelse som blir ännu mera explosiv av videon, som använder sig av tydlig AI-estetik.
– Inget att dölja är ett försök att leva sig in i hur det skulle kännas att hela tiden veta att man blir avlyssnad. Jag tänker mig att de flesta människor i verkligheten inte skulle gå med på det, på samma sätt som de flesta inte vill vara med i reality-tv.
– Men det finns också jättemånga människor som vill vara med, för att de har mera nytta än onytta av det – inte minst ekonomiskt. Många drömmer om att bli så berömda att de kan leva på sitt kändisskap. Att få en inkomst bara genom att leva sitt liv.
Hur mycket delar du själv?
– Jag upplever mig som ganska öppen med vissa saker, samtidigt som jag vill skydda mitt privatliv och mina närmaste. Jag vill inte utsätta min familj för något och det känns viktigt att få bestämma över mitt eget narrativ. Det kan också ha att göra med att jag är författare – jag vill vara den som berättar den mest korrekta historien om mig själv.
Enligt Johannes Ekholm lever vi i en ekonomi som går runt med hjälp av berättelser och narrativ. Vem som helst kan ha kortsiktig eller långsiktig nytta av att blotta sig.
När man berättar allt för andra, biktar sig som för en präst, så ger man på sätt och vis över ansvaret
Johannes Ekholm
– Det lättaste sättet att få uppmärksamhet är att säga något pinsamt, chockerande eller personligt. Konst och litteratur har förstås alltid gått ut på att man bearbetar det man känner skam för. Men som konstnär har man ändå själv aktörskapet i sin egen berättelse. I exempelvis reality-tv är det någon annan som äger ditt narrativ.
Öppenhetskravet påverkar alla
Det är inte bara kändisar som berörs av öppenhetskulturen. Många människor delar med sig av också sina mest smärtsamma upplevelser på sociala medier. ”Sharing is caring” är en allmänt tagen sanning. Det här kan vara bra, men det finns också risker med att säga för mycket, anser Johannes Ekholm.
– Jag tycker att det finns ett visst värde att strida mot tystnadskultur, men det beror helt på vilken tystnad. Jag tror inte på att total öppenhet automatiskt leder till något bra, inte ens i ett parförhållande.
– När man berättar allt för andra, biktar sig som för en präst, så ger man på sätt och vis över ansvaret att bearbeta känslor som man inte själv klarar av att bearbeta. Att låta bli att berätta vissa saker är att ta ett positivt ansvar.
En dystopi som känns kusligt nära nutid
Eftersom tekniken går framåt med en sådan fart, känns det helt rimligt att det snart är möjligt att direktsända sina tankar för andra att lyssna på. Att få tillgång till en medmänniskas ofiltrerade tankeflöde skulle skapa nya problem, säger Johannes Ekholm.
– Jag tänker mig att det finns känslor och tankar som vi själva inte ansvarar för. Till exempel kan man ha konstiga drömmar om att man dödar någon, utan att det betyder att man på riktigt skulle kunna döda.
– Tankar är bara något som passerar genom vårt medvetande och vi väljer själva vilka av dem som vi undertecknar. Men om vi skulle börja ge ut dem alla, då skulle vi också på sätt och vis skriva under dem alla. Åtminstone skulle det låta så för den som lyssnar. Det skulle förminska utrymmet att vara människa.
Ett samhälle som är helt transparent är ett samhälle utan poeter
Byung-Chul Han
Johannes Ekholm har experimenterat med liknande idéer i andra produktioner, han har vridit och vänt på frågan om den ultimata öppenheten.
– Jag fick inspiration bland annat ur den koreanska sociologen Byung-Chul Hans bok Transparency Society (ungefär Det transparenta samhället, reds. anm.). Boken handlar om en verklighet där allting är genomskinligt och tillgängligt för alla, inklusive för statsmakten. Han säger lite provokativt att ett samhälle som är helt transparent är ett samhälle utan poeter. Poesi och riktiga känslor överhuvudtaget kräver alltid ett visst mått av hemligheter.
Ett unikt videoverk
Inget att dölja är ett nyskapande verk, det här är första gången som något liknande publiceras i Finland. Dramat fungerar bra att lyssnas till, men bildflödet som delvis är gjort av artificiell intelligens ger det en extra dimension.
Videon är skapad av regissören och grafikern Juho Risto Aukusti Lähdesmäki i samarbete med Johannes Ekholm. Ursprungstanken var att låta AI skapa ett bildflöde på egen hand, men slutresultatet blev bäst när två konstnärer höll i trådarna.
– Jag har länge haft en idé om att publicera ljuddrama i någon sorts videoform. Dels för att det är lättare att ta till sig drama som video, dels för att en video kan textas. Jag ville att också mina finskspråkiga bekanta skulle förstå vad det handlade om.
Inget att dölja har både finsk och svensk textning. Dramat är 40 minuter långt.
Inget att dölja
