När Milja Sarkola skrev sin andra roman, den kritikerrosade Min psykiater, fick hon idén att den också skulle lämpa sig som ljudbok. Men det var ingen vanlig ljudbok hon hade i tankarna, utan en rollsatt sådan, där varje person i boken tolkas av en skådespelare.
Det här har aldrig tidigare gjorts i Norden. Efter ett stort arbete är den rollsatta ljudboken färdig och finns på Arenan.
– Jag skrev boken först på finska och sedan på svenska, och har nu dessutom gjort den som ljudbok tillsammans med Svenska Yle. Jag har sysslat så mycket med Min psykiater att det känns jätteskönt och spännande att få sätta punkt, säger Milja Sarkola.
Milja Sarkola har regisserat verket tillsammans med Jessica Edén. Sarkola läser själv in romanens berättarröst och alla berättarens repliker. Till de övriga rollerna valdes bland andra Marcus Groth, Edith Holmström, Alma Pöysti, Tobias Zilliacus och Sara Soulié.
Fiktion, inte autofiktion
Min psykiater är skriven i jagform. Bokens berättare uppsöker en psykiater för att få ett b-utlåtande för att berättigas psykoterapi mot sin ångest och sitt självhat. Psykiatern som hon träffar blir sedan föremål för berättarens vilda fantasier. Hon föreställer sig allt från psykiaterns sexliv till hans middagar med belevade finlandssvenska vänner. Huvudpersonen är i Milja Sarkolas egen ålder och jobbar som dramatiker precis som hon själv.
Tror folk att det handlar om dig?
– Jag har varit mycket mer rädd för det i tidigare texter jag har skrivit. I den här romanen har jag trott mig vara helt skyddad, eftersom den är det mest fiktiva jag har skrivit hittills. För mig känns den inte särskilt självutlämnande eftersom jag åtminstone inbillar mig att det är fiktion jag har skrivit.
Våra påhittade fantasier är precis lika avslöjande som bekännande litteratur.
Milja Sarkola
Sanningen är ändå att man alltid utgår från sina egna erfarenheter, eller åtminstone blandar in delar av sig själv i fiktionen, anser Milja Sarkola.
– Det här är en viktig sak som jag har förstått och som jag ville behandla i boken: Att våra fantasier är precis lika avslöjande som så kallad bekännande litteratur. Om man går in för att vara författare och publicera, så kommer man att avslöja saker om sig själv. Också sådant man inte ens vet att man berättar om sig själv. Det finns jättemycket sådant också i den här boken.
Att romanens huvudperson får ett brinnande intresse för sin psykiater är inte heller taget ur luften. Milja Sarkola är van vid att vissa medmänniskor väcker ett till besatthet gränsande intresse hos henne.
– Det händer ständigt! Det är pågående i mitt liv hela tiden... jag blir otroligt fascinerad av människor och börjar fantasiera om dem. Under den här skrivprocessen måste jag stå på bromsen och tänka på att boken inte kan handla om 50 olika personer, utan nu ska det handla om psykiatern.
Konstnärens avgrundsdjupa avund
Ett annat viktigt tema i Min psykiater är konstens roll i samhället och konstnärers möjlighet att leva på sitt jobb och få lön för det. Temat är aktuellt med tanke regeringens nedskärningar i konst- och kulturbudgeten.
Hur kom det sig att här var ett tema som du ville fundera på?
– Jag tror att det har att göra med berättarens avund. Hennes fantasier projiceras på psykiatern och hon känner en enorm avund mot det liv hon tänker sig att han lever... Det är ett helt annat liv än hon som konstnär har. Psykiatern har ett välavlönat och stadigt jobb med allt vad det ger.
– I vår medievärld, på sociala medier och i vårt sociala umgänge så tycker jag att konstnären värderas högt. Det anses coolt att vara konstnär och vi som är det har en ganska hög status. Konstnärer får dessutom uttala sig också i media om dittan och dattan, och kulturen representerar en sorts intellektuellt kapital i samhället, säger Milja Sarkola.
De människor som definierar värdet på konsten lever på ett helt annat sätt och har andra värderingar är de som skapar konsten. De har en annan maktposition i samhället, både ekonomiskt och socialt. Det här leder till en psykisk och ekonomisk obalans mellan de skapande människorna och de som sitter på kapitalet, resonerar Sarkola.
Samtidigt är det lite för enkelt att dela in människorna i ”vi” och ”dem”, eller hur?
– Absolut. Vi är alla någonstans på en gråskala.
Ju värre historier, desto högre värdesätts de.
Milja Sarkola
Samtidigt finns det hos ”borgarskapet” en hunger efter sorgliga och uppslitade berättelser.
– Tragiska öden, svåra trauman, utanförskap, marginalisering och frågor som berör världens minoriteter ses ofta som det mest intressanta i konsten. Ju värre historier, desto högre värdesätts de. Men de människor som gör självutlämnande konst om fruktansvärda upplevelser, de lever tyvärr sällan lyckliga och balanserade liv. Hurdan värdegrund har egentligen den som suktar efter andras olycka?
Milja Sarkola funderar en stund och vidareutvecklar:
– Varför beundrar och idealiserar vi konstnärskap samtidigt som vi inte i praktiken värdesätter de människoliv som föder bra konst, till exempel ”genier” som August Strindberg, Jouko Turkka och Elfride Jellinek? Nånting i det här är skevt, det är konstens eviga paradox.
Förenklat kan man säga att borgarna ser upp till konstnärerna medan konstnärerna föraktar borgarna?
– Jo. Men verklighetens maktförhållande ser helt annorlunda ut. På riktigt är det precis tvärtom!
Här kan du lyssna på den rollsatta ljudboken Min psykiater!
