Hur mycket makt har egentligen Finlands president? Det är en bra fråga när tempot inför presidentvalet skruvas upp och kandidaterna tentas på vad de tycker och tänker.
– Om man inte känner till vår bakgrund så kunde man tro att presidenten har en ganska stark position, säger statsvetarprofessorn Kimmo Grönlund vid Åbo Akademi.
Så förhöll det sig en gång i tiden men inte längre. Presidentens maktbefogenheter har minskat betydligt de senaste decennierna. När den nya grundlagen trädde i kraft 2000 var en av tankarna att stärka parlamentarismen, alltså riksdagens och statsrådets roll.
– Finland är i dag en parlamentarisk demokrati. Det betyder att man genom åren velat frånta presidenten mycket av den gamla makten. Det lilla som finns kvar har att göra med utrikespolitik, säger Grönlund.
Senaste gången presidentens makt minskade var år 2012 när Sauli Niinistö tillträdde sitt ämbete. Då infördes ytterligare en förtydligande paragraf som innebär att det är statsministern och inte presidenten som representerar Finland i EU-sammanhang.
Det lilla som finns kvar har att göra med utrikespolitik.
Professor Kimmo Grönlund
1. Vems ord väger tyngst om regeringen och presidenten är oense?
Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet. Så lyder den berömda meningen i grundlagen från år 2000.
Men hur går det om presidenten och statsrådet, i praktiken den sittande regeringen, inte är överens? Enligt Kimmo Grönlund är svaret entydigt: statsrådets ord väger tyngst.
Statsrådet i sin tur representerar en majoritet av riksdagens ledamöter. Så det är riksdagens vilja som i sista hand ”segrar” om en dispyt skulle uppstå, betonar Grönlund.
– Tack och lov är frågan oftast akademisk. Vi har ju en stor samstämmighet i Finland där inga större konflikter åtminstone på ytan uppstått mellan presidenten och de ansvariga ministrarna.
Det har ibland hettat till också i utrikespolitiska frågor, men av tradition har samstämmigheten varit stor på det området.
Finlands Natomedlemskap i kölvattnet av Rysslands anfallskrig mot Ukraina är ett bra exempel. Rösterna föll 184–7 för ett Natomedlemskap när riksdagen röstade om frågan den 1 mars 2022.
Riksdagen har också en vidsträckt rätt att bli informerad om utrikespolitiska frågor, trots att utrikespolitiken enligt grundlagen alltså leds av presidenten i samverkan med statsrådet.
Jag tror att Finland skulle må bra av en president utan maktbefogenheter, en president enligt tysk förebild.
Professor Kimmo Grönlund
2. Vem ska representera Finland i Nato?
Natomedlemskapet har också på ett nytt sätt aktualiserat frågan om presidentens maktbefogenheter. Vem är det som borde representera Finland vid Natos toppmöten?
Frågan får Kimmo Grönlund att rynka på pannan.
– I mitt tyckte är det inte alls entydigt att det är just presidenten som ska representera Finland i Nato. Det kunde lika väl vara till exempel statsministern.
Grönlund noterar det självklara, det vill säga att grundlagen inte nämner Nato med ett ord. Det är logiskt eftersom den nya grundlagen trädde i kraft över tjugo år innan Finlands medlemskap. Natorutinerna söker fortfarande sin form.
Ändå är det just president Sauli Niinistö som klivit fram som Finlands ansikte i Nato. Han representerade Finland vid toppmötet i Vilnius i juli i somras och vid toppmötet i Madrid 2022 då Finland ännu inte var medlem. Men också utrikesministern och försvarsministern deltog i de nämnda mötena.
Presidenten har också representerat Finland under tidigare år vid de Natomöten där Finland deltog som partnerland.
– Den sittande presidenten har gjort sitt yttersta för att befästa presidentens ställning just i den här frågan, konstaterar Grönlund.
Men lagstiftningen ger alltså inget entydigt svar på vem som ska representera Finland vid Natos toppmöten.
Riksdagens grundlagsutskott konstaterade också i ett utlåtande tidigare i år att maktbalansen mellan presidenten och riksdagen borde förtydligas när det gäller Nato.
Kimmo Grönlund tycker frågan fått alldeles för lite uppmärksamhet.
– Vi har inte fört den här debatten av någon anledning och nu har vi ett presidentval bakom hörnet.
3. Kan presidenten påverka inrikespolitiken?
Presidenten ska inte blanda sig i inrikespolitiken. På den punkten är lagstiftningen tydlig.
– Egentligen har presidenten ingen inrikespolitisk makt. Presidenten kan ta beslut om förtida riksdagsval men också då ska statsministern höras, säger Kimmo Grönlund.
Presidenten kan enligt grundlagen ”på motiverat initiativ av statsministern och efter att ha hört riksdagsgrupperna, bestämma att förtida riksdagsval skall förrättas.”
Tidigare, innan grundlagen trädde i kraft, kunde presidenten upplösa riksdagen och utlysa nyval på eget initiativ. Den makten utnyttjade bland annat president Kekkonen mer än en gång.
Enligt grundlagen har presidenten också rätt i att enskilda fall besluta om benådning efter ett utlåtande från högsta domstolen. Det är en rättighet som Sauli Niinistö använt mycket sparsamt. Han har själv talat för att benådningsrätten helt och hållet kunde flyttas från presidenten till rättsväsendet.
Statsvetaren vill ha en gummistämpel, folket en stark ledare
Presidenten har alltså långt ifrån samma maktbefogenheter som förr. Men frågar man Kimmo Grönlund så kunde de begränsas ytterligare.
I hans vision skulle presidenten närmast ha en ceremoniell roll. Det skulle till exempel handla om att stadfästa lagar, öppna riksmötet och ta emot högt uppsatta gäster.
– Jag tror att Finland skulle må bra av en president utan maktbefogenheter, en president enligt tysk förebild.
Hur motiverar du din åsikt?
– Presidenten är egentligen inte ansvarig inför någon. Särskilt om hon eller han har omvalts till en andra valperiod på sex år. Det går inte att avsätta honom eller henne genom ett val och det är ingen bra princip i en demokrati.
Folkviljan talar emot Grönlund.
Undersökningar visar att majoriteten av finländarna vill ha en stark president, eller åtminstone en president som har en viss makt. Endast nio procent av finländarna anser att statsministern i stället för presidenten borde leda utrikespolitiken, visade en enkät som näringslivets delegation Eva publicerade i juli.
Det är förstås professor Grönlund medveten om.
– Väldigt många finländare önskar sig en stark ledare. Så för tillfället finns det inte något som helst stöd för mitt förslag, snarare tvärtom.
Vad tycker du om presidentens maktbefogenheter i dag? Kommentera!