Den nya subkulturen förde med sig ny sorts musik, kulturintresse och posering - men också heroin och våld. Den gotiska rockscenen i Helsingfors var ett eget universum för en självutnämnd elit med bättre musik- och klädsmak än Juntfinland.
Två unga finlandssvenska tjejer befann sig mitt i smeten när den finska klubb- och dj-kulturen föddes i mörka skrymslen i Helsingfors.
Det började med punkarna.
De hängde vid “Perunatori”, skvären mellan nya och gamla Studenthuset, där de fick nyfikna förbipasserandes blickar på sig.
Jag kommer ihåg känslan av svart läppstift. Det var torrt och underligt och det var nästan svårt att le
Charlotta Boucht
Helsingfors var under det tidiga åttiotalet en karg och bister stad där finlandiseringens och kalla krigets vindar kylde ner dig. Mental istid, som Ebba Grön sjöng i Sverige.
När jag såg de första punkarna på Helsingfors gator så visste jag att jag hör till dem
Mari Koli
Avvek du från normen på minsta lilla vis så förtjänade du stryk. Krogarna stängde tidigt och det fanns inga uteserveringar. Den enda “fritidsverksamheten” för ungdomar var att dricka öl. Några arrangerade aktiviteter för de unga stod samhället minsann inte för.
Jag börjar fortfarande gråta när jag lyssnar på Patti Smiths skiva Horses. Det bara väller upp känslor från den tiden. Allting var så stor och svårt
Charlotta Boucht
David Bowie: Heroes på YouTube
Mari Koli var en vanlig finlandssvensk tonåring. Hon vantrivdes med det. Din medelklassväg var färdigt utstakad för dig.
— Jag hade en klart borgerlig bakgrund och vantrivdes något rysligt i min medelklass finlandssvenska skola. Jag kände mig inte hemma i det där snacket som kretsade kring att få körkort och hitta en flickvän respektive pojkvän, berättar hon.
— Jag kände bristen på ideologiskt och ifrågasättande tänk kring samhällsstrukturer och törstade efter att hitta ett sammanhang där jag kunde känna mig hemma, säger hon.
Maukka Perusjätkä: Vaatteet (on mun aatteet) på YouTube
När Maris blick föll på punkarna insåg hon att det var de här människorna som var hennes människor, inte de i hennes skola.
— När jag såg de första punkarna på Helsingfors gator så visste jag att jag hör till dem, säger Koli.
Panda Nikander var Helsingfors kändaste punkare och Mari började sällskapa med honom. De var tillsammans i tre år och hon hängde således i det coolaste gänget i stan. Hon var nu en del av något större.
Jag kände mig inte hemma i det där snacket som kretsade kring att få körkort och hitta en flickvän respektive pojkvän
Mari Koli
Panda spelade bas i Musta Paraati och med sitt kännspaka utseende hamnade han ofta i slagsmål i korvkioskköerna.
Musta Paraati: Peilitalo på YouTube
Lepakkos garderob var scenens paradplats
Mari Koli och hennes bästis Charlotta Boucht jobbade i legendariska Lepakkoluolas garderob på Porkalagatan 1 och de kallades för “narikkatytöt”, alltså “garderobflickorna”.
Efter att ha blivit punkare avancerade Mari och Charlotta och blev "futurister". Vi ska snart återkomma till vad det betydde.
På finska brukar man kort och gott tala om “Mustahuuli”. Svart läppstift och en kylig, mörk framtoning.
— Jag kommer ihåg känslan av svart läppstift. Det var så där torrt och underligt och det var nästan svårt att le med det, minns Boucht.
Lepakko var ett jättetryggt och inspirerande fritt sammanhang
Mari Koli
Det gamla målfärgslagret i Gräsviken som blivit natthärbärge för alkoholister ockuperades av Elmu (föreningen för levande musik) år 1979 och blev Helsingfors viktigaste kulturcentrum för ungdomar på åttiotalet. I källaren tränade Smack och andra band och Radio City sände från Lepakko. I salen ordnades allt från hardcore-punkgig till teater och konventsintagningar.
Den helsingforsiska klubbkulturen föddes kring år 1981. Man kan säga att den första subkulturen började spira på gaybarerna på sjuttiotalet. Stora Robertsgatans Gay Gambrini som öppnade 1984 var också ett viktigt ställe i stan.
En ny sorts musik och estetik och ett sökande efter något mera högrestående fick unga människor att ena sig kring gemensamma fester, sammankomster, cafémöten och konserter.
Men faktum kvarstår att många av de som rörde sig i de där kretsarna nu är döda. På grund av droger eller alkoholism
Mari Koli
Vad är en "futurist"?
Ur punken föddes futurismen och en myriad av andra subkulturer som alla pekade mer eller mindre åt samma håll.
Iggy Pop: Mass production på YouTube
Men vi drar i bromsen litet här. Vi vet alla vad en punkare är, men vad var en “futurist” egentligen för någonting? Boucht tar sig en funderare.
— Det var maskinmusiken, kläderna, en tanke om att vi ville vara något mera än vad Helsingfors hade att erbjuda. Att öppna upp mot nånting mer spännande. Det var ju så sjukt tråkigt här på den tiden, funderar Boucht.
Stressi: Gogo "Mod" live på hotell Presidentti 1981 på YouTube
Artister som Markku Arokanto, Jimi Sumén och Stressi spelade den sortens synthpop i Finland. Gothmusiken är idag en hybrid av elektroniska rytmer, punkattityd och heavy metal, men på åttiotalet hade hårdrocken ännu inte fått fotfäste inom gothrocken. Gotiska band som Bauhaus eller Specimen byggde mer på postpunk och kylig skräckromantik.
— Lepakko var ett jättetryggt och inspirerande fritt sammanhang, säger hon om Porkalagatans skitiga och luggslitna oas.
Vi var coola och Dingo var töntar!
Charlotta Boucht
Det var mer vardagsmöten än fester, fastän det var många fester där också. Allt var uppbyggt och uppstyrt av ungdomarna själva.
Det fanns ett skikt av litet äldre futuristmän som på något sätt tog sitt ansvar att ta hand om de yngre tjejerna
Mari Koli
— Jag börjar fortfarande gråta när jag lyssnar på Patti Smiths skiva Horses. Det bara väller upp känslor från den tiden. Allting var så stort och svårt. Just det där med mustahuuli, vi hade ju på riktigt jobbigt, säger Boucht.
Och Patti Smith kunde sätta noter på den ångesten. Liksom Billy Idol, Musta Paraati, Iggy Pop, David Bowie och till och med mer mainstreama synthbandet Duran Duran.
Iggy Pop var det coolaste 1977. Se en intervju från 1977.
Men Dingo var inte okej.
— Vi var coola och de var töntar, slår Boucht fast med ett skratt.
Många av dem ligger nu i graven
En av de viktigaste eldsjälarna för klubbkulturen var mediapersonligheten Njassa (Jyrki Jantunen). Han hörde till gänget som hängde på Café de Colombia eller "Kolo" som caféet i Rautatalo mittemot Stockmanns varuhus på Centralgatan 3 kallades.
Mari Koli lyser upp när jag nämner hans namn. Hon har enbart goda minnen av honom.
— Han var en helt central gestalt. Han hörde också till de här som hängde på Kolo. Jag har bara goda minnen av honom från den tiden. Han var ju lite äldre än vi men det fanns ett skikt av äldre futuristmän som på något sätt tog sitt ansvar att ta hand om de här lite yngre tjejerna, vi som helt uppenbart befann oss i riskzonen, säger Koli.
Författaren Rosa Liksom var för henne en annan beskyddande kompis som rörde sig i samma kretsar.
— Men faktum kvarstår att många av de som rörde sig i de där kretsarna nu är döda. På grund av droger eller alkoholism, säger Koli.
The Nights of Iguana: Dry Nancy på YouTube
En av dem är Floyd som först sjöng i obskyra Pin Ups och sedan The Nights of Iguana, som kanske blev kändast av de finska banden.
Det var bara då det var en klubb som man kunde sätta sin fot i lokalen
Charlotta Boucht
Olika klubbar började dyka upp som svampar efter regn.
Einstein A Go-Go var futuristernas disco i restaurang Kajsaniemi. På Botta ordnades Bela Lugosi-klubben och KY i Kampen var också en populär nattklubb. Det fanns hur många klubbar som helst; vissa var kortvariga medan andra höll på ända in i nittiotalet.
— Det var i princip en klubb per kväll i veckan, så man visste att “på tisdag går man dit” och “på onsdag går man dit”. Annars kunde man ju inte gå till de där samma ställena. Det var bara då det var en klubb som man kunde sätta sin fot i lokalen, berättar Boucht.
Futuristerna lyssnade på elektronisk synthpop och senare blev begreppet “goth” mer etablerat. Också gaturockgäng som Smack eller Hanoi Rocks rymdes under samma paraply och till och med bikerbandet Backsliders nämns ofta i de här sammanhangen.
Pete Europas bok “Helsinki 1984: Yön olennot & uusi aalto” från 2021 är som en stadsguide för åttiotalets depprockscen i huvudstaden. Man får veta vilka caféer gänget satt på, vem som ordnade vilka klubbar och framförallt vilken stor slev av existentiell angst och pretentiös yrsel som präglade de svartklädda ungas alternativa livsstil.
Boken baserar sig på dokumentären “Timanttikoirien vuosi 1984 “som finns på YouTube.
Men det var i ärlighetens namn ganska mycket polerad svart yta. I sitt eget gäng skrattade man och hade kul, medan man utåt ville visa sig vara litet förmer. Det hörde till att posera.
Var man uppklädd “för fint” var det lätt hänt att man inte släpptes in på krogen. Man skulle ha “städat” utseende - tänk gråa Pomarfin-skor, illasittande kavaj och ful kravatt för att ha något på krogen att göra. Mustasch och hockeyfrilla var ok för killarna. Definitivt inte en bögig Ziggy Stardust-look med läppstift och kajal runt ögonen.
Finska män var nästan lika rädda för homon som för atombomben.
De kvinnliga futuristerna i sin tur var vackra, kyliga, omöjliga att nå för vanliga dödliga och de radikalaste kunde till exempel gå omkring praktiskt taget topless i genomskinliga toppar när de gick ut på fest.
Det var dödfött för en vanlig Seppo att fråga om han får bjuda på en öl åt de här gudinnorna.
Men scenen dominerades av manliga band och manliga eldsjälar. På åttiotalet var tjejernas plats inte på scen med gitarr i hand. Men det fanns åtminstone ett tjejband som hette PIM.
Startskottet var en somrig julfest på restaurangön Klippan
Ett viktigt datum var den 19 juli 1981 när det första “futuristdiskot” ordnades på restaurangholmen Klippan utanför Helsingfors. Festen som arrangerades av tidskriften Uusi laulu var på sätt och vis startskottet för allting. “Jouluksi kotiin” var rubriken.
Det var så speciellt att t.o.m. tv-nyheterna gjorde ett inslag då en massa stiligt uppklädda futurister och gother åkte över till Klippan med båt för att festa loss.
En fluga i taket på Klippan skulle antagligen ha snappat upp mycket litet snack om ishockey och snarare förvirrat sin lilla flughjärna med mer eller mindre pretentiöst existentiellt snack.
Jimi Sumén: Home movies på YouTube
En del av helheten var också bisarra performance-grupper som “Jack Helen Brut” och “Homo $”. Koli minns att performanserna ofta var ångestingivande och litet skrämmande. Dadaistisk experimentlusta.
På Kolo satt man i timtal och drack kaffe och planerade kvällarnas program.
Klubbarna stängde före klockan ett på natten så efter det gick man vidare till nattcaféer.
— Markku Arokantos flickvän städade på ett café i gamla Glaspalatset så vi gick dit och “städade” på natten med henne. Vi åt alltså glass där på natten för glassmaskinen var öppen, skrattar Boucht.
— För mig handlade det främst om att få dansa, säger Koli.
Lords of the new church: Dance with me på YouTube
Tavastia var en viktig rockklubb och alla utländska och inhemska band av värde uppträdde också på Lepakko.
Lepakkos snuskiga WC är stuff som legender föds ur. Så asig var den.
Nirvana var bokade 1991 men de avbokade på grund av att de i samma stund råkade brejka och bli världens största band.
Se Megadeths gig på Lepakkos gård år 1988 på YouTube.
Se Lama live på Lepakko 1982 på YouTube.
Motörhead tittade också in 1984.
Alien Sex Fiend: Ignore the machine på YouTube
— Jag måste erkänna att för mig var musiken en bisak. Det var människorna i det där sammanhanget. Jag sällskapade ju sedan i tre år med basisten i Musta Paraati så jag var nära bandkretsarna vilket ju var jättetrevligt då förstås, säger Koli.
Hon förklarar att då samhället inte hade någonting av värde att erbjuda så blev futurismen och punken ett sätt att ifrågasätta strukturerna.
Koli och Boucht intygar att allt minsann inte var så kultiverat som man ville påskina. Det fanns en hel del bullshit i pratet om arkitektur, Wittgenstein och meningen med livet.
— När jag var femton och ett halvt kunde jag börja använda min syrras ID för att komma in på krogen, avslöjar Boucht.
Vi var som celler i samma formation
Charlotta Boucht
Så de allra första futuristdiskona var tjejerna för unga för. Deras litet äldre manliga kompisar skyddade dem från droger och sådant som kunde ha varit en dålig idé i en känslig ålder.
— Under futuristperioden satt vi på “Kolo”, Café Colombia, mitt emot Stockmann tillsammans med de litet äldre killarna som tog hand om oss, minns Boucht.
Det fanns ofta åtminstone en strävan efter en mer mellaneuropeisk civiliserad alkoholkultur, men det gick litet si och så med de goda föresatserna, skrattar de.
Stor förändring för mansrollen - men inte så mycket för kvinnorna
— Fast jag kanske aldrig ens pratade med någon person på Lepakkotiden så säger jag “hej” åt den personen om jag ser den nu på gatan. För vi hörde till samma system. Vi var som celler i samma formation, säger Boucht.
— Men sanningen är ju den att det var en extremt maskulin rockscen på den tiden. Det fanns extremt få kvinnliga rockband, säger hon och nämner Heinäsirkka som en av de få kvinnliga artisterna som folk minns.
För oss kvinnor kvarstod den samma rollen som vi alltid haft. Till och med överfemininiserad, även om vi lekte med det fula och det söndriga och det trasiga
Mari Koli
— För männen var det en möjlighet till uppbrytning när det gällde könsroller. Det androgyna, möjligheten att sminka sig och bejaka androgyniteten.
— Men för oss kvinnor kvarstod nog den samma rollen som vi alltid haft. Till och med överfemininiserad, även om vi lekte med det fula och det söndriga och det trasiga. Men vi klädde nog upp oss för att vara snygga säger Koli.
— Hela min feminism bottnar i vägen ut ur det där då man med tydlighet insåg hur det egentligen fungerar, säger hon, men tillägger snabbt att killarna nog var jättetrevliga.
De tunga drogernas skugga
En mörk sida av hela klubbscenen var de starka drogerna. Där hockeyfolket i Tammerfors lapade A-öl till tonerna av Eppu Normaali och Popeda så rörde sig en hel del amfetamin och heroin i deppkretsarna till tonerna av The Velvet Underground och David Bowie.
De australiensiska banden var ökända heroinister. Nick Caves band The Birthday Party till exempel gjorde ett stort intryck också i Finland.
Knarket kommer fram också i Pete Europas bok. Resorna till Amsterdam, London och Berlin handlade inte enbart om att hitta sig själv, utan om att hitta starkare pulver och nya sätt att få mössan på spinn.
Fladdermöss dras ju till mörkret.
Mari Koli minns att det fanns massor av gäng i Helsingfors i mitten av 70- och 80-talet.
— De olika stadsdelarna hade sina gäng. Det fanns allt från hippies, till punkare och rockabilly och det ordnades slagsmål. Och de var väldigt våldsamma, minns hon.
För att vädra ut det här behövde man öppna upp mot Europa, liksom Tulenkantajat-rörelsen i början av 1900-talet.
Sedan var det plötsligt exit, att den perioden är över
Mari Koli
Men vad hände sedan?
Tappar man touchen, livsgnistan och visionerna bara för att man blir vuxen, medelålders och skaffar sig ett “riktigt” jobb?
— Jag kom in i punken när jag var sjutton så var det inget ideologiskt innehåll, det var ett sammanhang, men det kom in ju mer vi mognade och ju mer livserfarenheter vi fick, senast när jag började studera litteratur just under klubbtiden, säger Koli.
— Sedan var det plötsligt exit, att den perioden är över. Sedan var det de akademiska sammanhangen, berättar Koli om sitt kliv ut ur subkulturen.
Både hon och Boucht konstaterar att så gott som alla de kände i kretsarna gick vidare till något kulturellt. Folk började jobba med konst, musik, teater, radio och liknade saker med en kulturell gnista.
— Jag är nog fortfarande så där "fuck the system" i mitt hjärta, säger Boucht.
Böcker blev Kolis grej och hennes sökande inriktade sig på minoritetsforskning.
— Jag känner mig fortfarande jättehemma på barrikaderna. Den tiden gav mig en trygghet i mig själv och ett mod att stå för det som jag tror på. Och det finns i mig fortfarande och säkert ända tills jag drar mitt sista andetag. Det är jag tacksam för, säger Koli.